Tänkare i tiden - Hanna Arendt

Den ständiga referenspunkten i litteraturen och diskussionerna om ondska är Hannah Arendts bok Den banala ondskan som utkom första gången 1963. Boken bygger på reportage från rättegången mot den nazistiske krigsförbrytaren Adolf Eichmann i Jerusalem 1961 som Hannah Arendt gjorde för den amerikanska tidskriften The New Yorker.

Eichmann var organisatören bakom ihopsamlandet och transporterna av judar och romer till förintelseläger i Östeuropa. I kaoset vid krigsslutet flydde han till Argentina som gav skydd åt nazistiska krigsförbrytare. Där kidnappades han efter femton år av israeliska agenter och fördes till Israel för att ställas inför rätta. Han dömdes till döden och hängdes.

Den stora uppmärksamhet Hannah Arendts bok väckte beror främst på den bild hon ger av krigsförbrytaren Eichmann: en obegåvad och fantasilös byråkrat, utan förmåga att leva sig in i andra människors lidande. Hela hans stolthet och självkänsla byggde på idén att så plikttroget som möjligt verkställa de order han fick uppifrån, hur absurda och grymma de än var. Hannah Arendt skriver: ”Det besvärliga med Eichmann var just att så många var lika honom och att dessa personer varken var perverterade eller sadistiska, att de var och ännu är skrämmande normala.”

Genom denna beskrivning tvingar Hannah Arendt oss till att tänka över vem eller vilka som kan begå onda och grymma handlingar: Vanliga människor i vårt eget samhälle? Kanske rentav vi själva? Det går inte att skjuta bort frågorna om ondskan med enkla förklaringar, som att onda handlingar endast begås av perversa och sjuka eller människor med en särskilt brottslig läggning.

Hannah Arendt växte upp i en judisk familj i Königsberg i det då tyska Ostpreussen, som i dag utgör den ryska enklaven Kaliningrad vid Litauens Östersjökust. Familjen var assimilerad i den tyska kulturen och samhället, religiöst sekulariserad och socialdemokratisk. I början av första världskriget, när Hannah Arendt var nio år, flyttade familjen till Berlin då föräldrarna fruktade att Königsberg skulle erövras av ryssarna.

På hösten 1924 kom den då artonåriga Hannah Arendt till den lilla universitetsstaden Marburg i västra Tyskland för att studera filosofi. Den mest populäre läraren vid universitetet var filosofen Martin Heidegger. Han var trettiofem år och med sitt stora verk Sein und Zeit (Varat och tiden) som kom ett par år senare, på väg att förnya filosofin, därtill en fängslande föreläsare.

Arendt och Heidegger inledde ett förhållande som var både intellektuellt och erotiskt. Han var gift och de träffades i största hemlighet. Ett avslöjande av deras relation hade lett till en kris, inte bara i Heideggers äktenskap utan också i hans karriär.

Den unga Hannah Arendt såg förhållandet som avgörande för både hennes mänskliga och intellektuella utveckling. De delade kulturella intressen också utanför filosofin som skönlitteratur och musik. Han förde henne, tyckte hon, till en djupare förståelse av tysk ”Geist” (ungefär ”andlig odling”).

Förhållandet mellanHannah Arendt och Martin Heidegger fortsatte också sedan hon 1925 hade lämnat Marburg för att studera för filosofen Edward Huserl i Freiburg, och året därpå när hon fortsatte till Heidelberg och filosofen Karl Jaspers undervisning.

Trots sin judiska bakgrund var Hannah Arendt vid denna tid inriktad på en filosofi med kristen anknytning. Hon disputerade och erhöll doktorsgraden på en avhandling om kyrkofadern Augustinus.

1928 avbröts relationen på Heideggers initiativ. Förhållandet mellan Hannah Arendt och Martin Heidegger är, vid sidan av paret Simone de Beauvoir och Jean-Paul Sartre, filosofihistoriens mest uppmärksammade och diskuterade relation. Orsaken är uppenbar: Hannah Arendt var judinna, Heidegger nazist. Till saken hör dock att han framträdde öppet som nazist först när partiet hade tagit makten i Tyskland 1933, fem år efter att deras relation hade avbrutits.

Efter att förhållandet med Heidegger hade tagit slut var Hannah Arendt under en period gift med Günther Stern, en studiekamrat som även han var elev till Heidegger.

Det har i den biografiska litteraturen om henne antagits att äktenskapet med Stern, som inte blev långvarigt, för Hannah Arendt främst var ett sätt att befria sig från känslorna för och bundenheten till Heidegger.

Efter att ha varit arresterad av den politiska polisen Gestapo flydde Hannah Arendt till Paris, där hon engagerade sig i hjälparbete för judiska flyktingbarn. I Paris mötte hon Heinrich Blücher, också han flykting från Tyskland och de gifte sig.

Blücher hade en proletär bakgrund men hade på egen hand skaffat sig omfattande filosofiska och sociologiska kunskaper. Han hade tagit del i det vänsterradikala Spartakus-upproret efter första världskriget och därefter varit aktiv i kommunistpartiet. Trots olikheterna i bakgrund blev deras äktenskap livslångt och förtroligt.

Då Frankrike 1940 ockuperades av Tyskland flydde Arendt och Blücher vidare till USA. Det blev hennes hemland för resten av livet och hon övergick från att skriva på tyska till engelska.

När Hannah Arendt fick vetskap om Heideggers aktiva engagemang för nazisterna blev hon mycket illa berörd. I ett brev till sin tidigare lärare och förtrogne Karl Jaspers skrev hon, att Heideggers försök till bortförklaring var ett ”patologiskt inslag och uttryck för fullkomlig karaktärslöshet”.

Det märkliga är emellertid att kontakten dem emellan återupptogs 1950, men då enbart på ett vänskapligt och intellektuellt plan. Hannah Arendt besökte Heidegger vid sina resor till Europa. Hon betecknade honom på senare år som ”prototypen för en opolitisk filosof”, betraktande politiken som ovärdig filosofin.

The Human Condition (Människans villkor)är Hannah Arendts filosofiska huvudverk. Här ställer hon det aktiva livet i arbete och politisk offentlighet, vita activa (hon använder ofta latinska definitioner), mot filosofernas traditionella tänkande, vita contemplativa. Hon visar att det har skett en total omvärdering i synen på dessa båda förhållningssätt. Från de gamla grekerna till och med Hegel och Marx har det kontemplativa livet satts främst medan det aktiva livet – särskilt arbetet – har setts som något nödvändigt ont. Hannah Arendt refererar till Marx som menade att en förväntad kraftig ökning av produktiviteten i industrisamhället skulle leda till att arbetstiden kunde reduceras till ett minimum. I stället för att slita och släpa skulle människorna få tid och kraft över att ägna sig åt politik och kultur.

Så har det inte blivit, konstaterar Arendt. I det moderna industrisamhället har arbetet i stället givits ett moraliskt egenvärde – människorna ska arbeta så mycket som möjligt. Produktiviteten har visserligen ökat enormt, men ökningen har bara i mindre utsträckning använts till arbetstidsförkortningar. Och den ökade fritiden och de större ekonomiska tillgångar som produktivitetsökningen givit används av flertalet människor, skriver Arendt, ”aldrig till något annat än konsumtion, och ju mer tid som finns till förfogande, desto mer glupande och hotande blir dess aptit och önskningar”.

Denna utveckling, som Hannah Arendt alltså diagnostiserade redan på 1950-talet, har sedan accelererat i förfärande takt, uppmärksammats av allt fler och blivit uppenbar i allas vår vardag – med miljöförstöring, utbrändhet och utslagning som följder.

Vi kan iMänniskans villkor se hur Hannah Arendt överger filosofernas gamla syn på tänkandet som ett tillbakadragande från det aktiva livet (vita contemplativa) för ett betraktelsesätt där tänkandet för oss in i det aktiva livet (vita activa), särskilt i politiken. Hennes syfte är inte att tala om för oss vad vi ska tycka, alltså inte att delge oss åsikter, utan att lära oss att tänka. I inledningen till boken Mellan det förflutna och framtidenskriver hon:

”De sex essäer som nu följer är sådana övningar (i tänkande) och deras enda syfte är att ge erfarenhet i hur man bör tänka; de innehåller inga föreskrifter om vad man ska tänka eller vilka sanningar man ska omfatta [...]. Närmare bestämt är de övningar i politiskt tänkande som uppstår ur verkliga politiska händelser [...].”

Hannah Arendt visar på olika sätt att tänka. Ett viktigt sätt har karaktären av kritisk granskning. Där utgör hennes eget arbetssätt i boken om Eichmannrättegången ett bra åskådningsexempel. Hon inte bara granskar Eichmanns karaktär, motiv och gärningar utan för också ett kritiskt resonemang om domstolens legitimitet, hur rättegången bedrevs och de lagar han dömdes efter.

Ett annat sätt att tänka har hos Hannah Arendt karaktären av intellektuell empati, förmågan att tänka sig in i andra människors situation, inte minst andra människors lidande. Nazisten Eichmann var ”banalt” ond eftersom han inte kunde se verkligheten ur offrens synvinkel utan endast ur sitt eget byråkratiska lydnadsperspektiv.

Hannah Arendts politiska tänkande präglas av förnuft och rationalitet i traditionen från Aristoteles, upplysningen och den franska revolutionen in i det moderna. Men hon är mycket kritisk till hur den samtida politiken bedrivs. Hennes idealmodell är den antika stadsstaten, där fria män möttes på torgen för att diskutera och fatta beslut. Nu har torget – i vidare mening hela det offentliga rummet – förvandlats från en politisk till en kommersiell arena, där även lögner och bedrägerier frodas.

Vår traditionella skandinaviska demokratimodell är mera folkrörelsebetonad och mindre elitistisk än Arendts antika ideal. De nordiska samhällena har formats mera av studiecirklarnas folk än av de skickliga retorikerna på politikens torg. Men den negativa förändring som hon iakttog redan i 1950- och 60-talens USA präglar i allt större utsträckning även våra samhällen. Medborgarnas engagemang har ersatts av PR-konsulter, lobbyister och mediestrateger.