Skönlitteraturen är en särskild form av kunskap. Men i skolan blir den ofta ett redskap för att uppnå annat, menar litteraturforskare Peter Degerman. – Det är viktigt att sätta skönlitteraturen i centrum. Annars kan man lika gärna läsa bruksanvisningar eller spela datorspel.
När man talar om att läsa skönlitterära böcker i skolan är det ofta för att det är bra för andra saker, som att träna läsning, empatisk inlevelse eller för demokratisk fostran. Mer sällan talar man om skönlitteraturens egenvärde, den speciella kunskap som skönlitteraturen bär. Det borde man göra oftare, anser Peter Degerman, litteraturdidaktiker vid Mittuniversitetet.
Det är egentligen inte fel att använda böcker för att få till exempel empati, understryker han. Problemet är om skönlitteraturen alltid blir underordnad annat.
– Då spelar man bort grunden till var-för det är viktigt med skönlitteratur i skolan. Det är en inställning som tar kål på läsningen.
Litteraturen som estetisk kunskap – språkrytmen, språket som musik, klanger och bilder – har marginaliserats och försvinner alltmer från svenskämnet, anser han. Skönlitterär läsning är också ett särskilt sätt att läsa. Skönlitteraturen kräver en långsammare läsning, en särskild, tolkande läsning som gör att man kan läsa bortom det bokstavliga, bortom det faktiska.
– Man övar förmågan att lägga till sin egen fundering för att förstå texten – det man kallar tolkning.
Den träningen har man stor användning av i många sammanhang, betonar Peter Degerman. Intressant nog är det till exempel just tolkningen av texter som svenska elever blivit sämre på i de senaste Pisa-undersökningarna. Själva avkodningen klarar de bra.
I sin avhandling undersökte Peter Degerman de senaste decenniernas litteraturdidaktiska forskning. Litteraturdidaktiken föddes ur 1970-talets radikala erfarenhetspedagogik, som en reaktion på den borgerliga bildningstraditionen. Tanken var att det nya demokratiska samhället behövde en litteraturundervisning som tog vara på den vanliga människans erfarenheter och satte dem i ett historiskt och politiskt sammanhang.
Litteraturdidaktiken har dock alltmer glidit över mot en mer pragmatisk syn på litteraturen som verktyg för att nå vissa mål. Frågan varför vi ska läsa skönlitteratur diskuteras inte alls. Detta nyttotänkande har förstärkts i dagens ekonomistiska samhälle, där begrepp som målorientering, tillämpbarhet och relevans är honnörsord, betonar han.
En annan orsak till att skönlitteraturens ställning försvagats är att gymnasiets svenskämne gjordes om 1994. Då slog man ihop de båda svenskbetygen i språk respektive litteraturhistoria till ett. Litteraturen tonades dessutom ned i 1994 års kursplaner, men har stärkts något 2011.
– Under femton år har litteraturundervisningen därför varit beroende av den enskilde lärarens litteraturintresse.
Skillnaden är stor mot grannlandet Danmark, som har en mer levande, centraleuropeisk bildningstradition. Där har man infört en obligatorisk litteraturkanon som läraren ska ta upp. När ett liknande förslag kom upp i Sverige ledde det till en livlig debatt. Peter Degerman inser problemen med en påbjuden litteraturkanon, men han kan också se fördelar.
– Till exempel ingår Inger Christensons Fugledalen. Det är en avancerad dikt, men den ska läsas av alla.
Peter Degerman tycker dessutom att skönlitteraturen förlorat på den postmodernistiska, vidgade synen på text, där man jämställer texter i böcker med film eller datorspel. Då riskerar man att förlora vitsen med att över huvud taget läsa böcker i skolan.
– Till slut blir det ingen mening med litteraturen.
Därför vill han lyfta fram den fysiska bokens, eller den digitala e-bokens, förtjänster: text på en boksida har ett eget värde. Rent visuellt är textens placering på boksidan viktig, i synnerhet när man läser lyrik, där tomrummen spelar stor roll. Han tror också att det är lättare att uppfatta text som ett föremål i sig om det finns på en boksida. Undersökningar visar att eleverna inte tycks bli bättre läsare av att läsa datortexter. Med böcker får man en annan sorts läsning.
– Jag tror att det hänger ihop med den djupare läsningen, att tolkningsläsningen blir lättare när texten visar sig litterärt som ett objekt.
Peter Degerman efterlyser en litteraturdidaktik som är mer normativ och svarar på frågan varför man ska läsa i skolan, ”men det är lite fult att säga i forskningssammanhang”. En litteraturdidaktik som har ett program, en idé om vad litteraturen skulle kunna göra i skolan och som vågar ta tag i lite svårare litteratur.
– Till exempel hur tacklar man modernistisk dikt i grundskolan, hur kan man arbeta med lyrik och vad är det för vits?
Tillsammans med en grupp forskare försöker han nu skissa på hur en god litteraturundervisning skulle kunna se ut. I en kommande antologi skriver han till exempel om hur man kan läsa poesi med eleverna. Han saknar lyriken i litteraturdidaktiken.
– Det är den mest eftertänksamma av alla språknivåer, där finns det renaste skönlitterära språket.
För att lyckas med dikter i klassrummet måste man förstås gilla lyrik, betonar han. Man kan börja fritt med att tala om vilka ljud- och bildassociationer man får. Grundläggande är närläsningen, att se orden som små enheter i ett större sammanhang. Att först titta på orden, hur de ser ut, varför de står bredvid varandra. Först därefter tar man in andra intressanta kontexter och komponenter.
– Det är så långt ifrån instrumentalismen som man kan komma.
Skulle man rentav kunna starta i lyriken?
– Jag är övertygad om att det inte alls är någon dum idé. Kan man börja med något så grundläggande så har man vunnit mycket.
Text: Maria Lannvik Duregård