Varje år görs runt 1 000 författarbesök i skolor i Sverige. Men vad har de egentligen för effekt på elevernas läsning? Alfa följde med när författaren Per Nilsson diskuterade litteratur tillsammans med några niondeklassare på Lidingö.
– Om en bok handlar om en enda dag, hur kan den då börja med orden ”God natt”?
Författaren Per Nilsson ser fundersam ut framför whiteboarden. Alla i publiken förstår att han vet svaret. Det är ju han som har skrivit boken han pratar om.
– Killen kanske somnar och vaknar. Och så är det en ny dag, föreslår någon.
– Smart, svarar Per Nilsson. Men helt fel!
– Det kanske handlar om någon som är uppe på nätterna? säger en annan elev.
Den här förmiddagen har Per Nilsson mött tre niondeklasser från Käppala skola på Lidingö. Ingen har hittills lyckats svara på hans fråga. Men de är väl förberedda. Alla har läst minst en av hans böcker. På katedern ligger ett tjugotal titlar och de flesta berörs under dagen. Anarkai, Hjärtans fröjd, Korpens sång, Hannah med H, du & du & du, Svenne och Ja må han le...va? verkar vara de mest lästa.
Nästan alla berättas likadant – med återblickar – avslöjar författaren till slut. Det är därför en bok som utspelar sig under en enda dag kan börja med orden ”God natt”.
Varje pass börjar med att Per Nilsson talar om vad han gjort de senaste dagarna. Han har träffat andra ungdomar, varit på krogen med en gammal gymnasiekompis och haft möte med Författarförbundet. Aktiviteterna har genererat små anekdoter som han återger för klassen.
Några tonårstjejer från Skärholmen berättade att de bara har besökt city tre gånger trots att de bott i Stockholm hela livet. Är det likadant här på Lidingö?
När han betalade krognotan med en hundralapp fick han tillbaka växel för en femhundring. Det kändes som att vinna på lotto! Men borde han sagt något till den stackars bartendern som fick stå för mellanskillnaden själv när kassan räknades?
Historierna väcker moraliska frågeställningar samtidigt som de skapar ett personligt band mellan författaren och eleverna.
– Det är småprat, men ger en bild av min vardag, säger Per Nilsson. Det kan finnas motstånd och misstänksamhet i en klass och därför är det viktigt att skapa kontakt. Om jag lyckas få två skratt i början av en lektion så brukar det vara bra för stämningen.
Varje år görs runt 1 000 sådana här författarbesök i svenska grund- och gymnasieskolor. Vanligtvis kommer en barn- och ungdomsboksförfattare till klassrummet eller aulan och berättar om sitt skrivande och sina böcker under en lektion. Men det förekommer också att författare håller skrivarverkstäder i flera veckor på en ort.
En stor del av dessa projekt genomförs med ekonomiskt stöd av Skapande skola, ett statligt initiativ som ska stärka samverkan mellan skolan och professionella kulturarbetare. Över sex miljoner kronor läggs årligen på att elever ska få möta en författare. Ändå har verksamheten granskats ganska lite. Detta trots offentlig kritik från författare som kommit till ödsliga lokaler för att träffa oförberedda elever och lärare som inte fått information om vad som ska hända.
Per Nilsson besöker ungefär 200 klasser per år och har nästan bara positiva erfarenheter. Efter många år som lärare i matematik och musik i Sölvesborg är han van vid att undervisa.
– Jag tycker att det är roligt med författarbesök, ibland känns det som största anledningen till att jag skriver böcker. Jag tänker att jag är bra på det här. Jag kan handskas med vilken högstadieklass som helst i en timma och känna mig nöjd efteråt. Men en del författare är säkert rädda för 15-åringar och känner att de står på den vuxna ”motståndarsidan”.
Magnus Persson och Lotta Bergman på Malmö högskola har gjort den första vetenskapliga studien av författarbesök i skolan. Deras forskningsobjekt är just Per Nilsson.
– Jag har själv varit svensklärare och haft författare i klassrummet. Det var bra, stimulerande och inspirerade till eget skrivande hos eleverna. Jag märkte att mötet med en författare var en upplevelse som betydde mycket för deras fortsatta intresse för skönlitteratur, säger Lotta Bergman, universitetslektor och lärarutbildare.
Hon och Magnus Persson, som är professor i litteraturvetenskap med didaktisk inriktning, ville studera författaren i offentligheten, som medial person och kändis. Eftersom skolan är en typ av offentlighet var det intressant att se hur författaren agerade där.
– Vi tyckte att Per Nilssons texter var spännande och borde funka för att öppna upp diskussioner om litteratur i en klass, säger Magnus Persson. Han är skicklig på att lyssna in unga människors tankar, känslor och erfarenheter utan att det blir pekpinneaktigt.
Efter att ha suttit med på ett antal lektioner kunde forskarna konstatera att Per Nilsson använde fyra olika roller för att fånga och kommunicera med sin publik: ”författaren”, ”berättaren”, ”skådespelaren” och ”debattören”.
Författaren talade om sin yrkesmässiga vardag. Berättaren återgav delar av sina egna historier, men också anekdoter från verkliga livet (som krogbesöket ovan). Skådespelaren gestaltade scener ur böckerna och debattören lockade till diskussioner om stoffet.
– Vi kan inte säga att detta är generellt för alla författare, men Per Nilsson använde alla de här rollerna, säger Magnus Persson. Vissa författare kanske renodlar en av dem, men den som inte utnyttjar flera av rollerna och därmed blir både personlig och en ”performer” får det nog svårt. Man måste skapa mervärde och närvaro i mötet med läsarna och då räcker det inte att bara läsa högt ur en bok. Som skådespelare använde Per Nilsson oerhört små medel. Med röst, minspel, mimik och gester gjorde han litteraturen levande för eleverna.
Forskarna upptäckte att mötet mellan eleverna och författaren gjorde läsningen till en social aktivitet och de bestämde sig för att genomföra en längre studie där de följde en högstadieklass före, under och efter ett författarbesök. De fick möjlighet att komma till en klass i Halmstad som redan hade träffat Per Nilsson en gång tidigare, då de skrivit dikter som senare publicerats i en antologi som kommunen gett ut.
Nu hade läraren planerat något ännu större, ett övergripande projekt för hela terminen.
Allt började med att eleverna fick var sitt pocketexemplar av boken Svenne, som handlar om en tonårskille som dras med i ett politiskt parti med nationalistisk ideologi. Första lektionen förbjöds de att öppna boken, och ombads i stället att fundera över innehållet utifrån omslaget och baksidestexten.
– Läraren lyckades verkligen ladda eleverna, säger Lotta Bergman. Hon byggde upp spänning, utmanade dem och fick dem att känna att det här var viktigt.
Senare lästes det inledande kapitlet högt och läraren lät eleverna reflektera över form och handling och jämföra med sina tidigare gissningar. Därefter fick de i läxa att läsa ytterligare stycken enskilt och gjorde flera gruppövningar.
Sammanlagt jobbade klassen med Svenne i ungefär tre månader. Per Nilssons besök var den självklara höjdpunkten. Eleverna hade sett fram emot att träffa honom igen, men också att diskutera boken de läst och arbetat med under lång tid. Efteråt fick de chans att tillsammans med en dramapedagog fysiskt gestalta situationer i berättelsen som de själva valde ut.
Lotta Bergman och Magnus Persson såg hur viktig den kollektiva erfarenheten av läsningen blev för klassen. I artikeln Läsningens scener visar de hur olika läspraktiker, till exempel tyst läsning, korsbefruktar varandra och skapar en läsupplevelse med många dimensioner.
– Vi behöver vidga synen på vad läsning är, säger Magnus Persson. I skolan dominerar en viss typ av enskild läsning som hela tiden störs av kontrollfrågor eller recensioner som skrivs via förtryckta formulär. I helklass blir litteratursamtalen lätt enkelriktade om läraren kastar ut en fråga och eleverna svarar, varpå svaret bedöms. Men vad man känner när man läser går inte att mäta, och det är just den lustfyllda läsningen som behöver få mer plats i skolan.
Sådana invanda mönster kan brytas om man ser olika tänkbara ”scener” för läsningen i skolan, menar forskarna.
– En scen kan vara platsen där läsningen sker, men det kan också vara en miljö i boken, säger Lotta Bergman. Läsning är en social handling där man hela tiden är i dialog med andra människor, med karaktärerna i böckerna och med författaren. Den individuella och den kollektiva läsningen påverkar varandra. Jag är säker på att de här eleverna återkommer till Svenne många gånger under sin skoltid. De refererar till den när de läser andra böcker och när de jobbar med annan litteratur. Läraren kan säga: ”Kommer ni ihåg när vi läste Svenne? Minns ni vad Per Nilsson sa?”.
Hon tycker att andra lärare ska ta intryck av arbetssättet.
– I princip skulle en lärare kunna kopiera det här konceptet. Men jag skulle inte rekommendera det. Alla lärare måste anpassa sig efter sina egna elever. Det som gör klassen i Halmstad till ett bra exempel är att det var en ganska vanlig klass, alla var inte jätteintresserade av skönlitteratur.
Valet av bok och författare var avgörande för att projektet blev så lyckat, menar forskarna. Här var Per Nilssons roll som debattör central för att diskussionerna skulle bli intressanta och brännande.
– Han gick in i samtalet med ett ärende, att väcka frågor som är angelägna för alla. För mig blev det tydligt hur viktigt innehållet i boken var för förloppet. Man måste välja något som har potential att nå 14–15-åringar och ge dem en fördjupad samhällsförståelse, säger Lotta Bergman.
För Per Nilsson själv skiljde sig egentligen inte författarbesöket i Halmstad från dagens besök på Lidingö. Han hade inte haft mer kontakt med läraren än vanligt och visste inte hur eleverna förberett sig.
– Jag tycker ofta att klasserna jag kommer till är väl förberedda, säger han. I Halmstad var det kanske lite speciellt eftersom de hade läst samma bok och redan pratat om den. I dag hade de läst många olika böcker och det ville jag utnyttja. Det blev intressant. De ställde många textfrågor, som varför jag skriver ”mej” och inte ”mig”.
Numera är han medveten om de fyra rollerna som forskarna i Malmö sett i hans framträdanden. Han håller med om analysen, men vill möjligen tona ner sina skådespelarinsatser:
– I klassrummet agerar jag ungefär som en normal lärare. I alla fall den gamla sortens lärare. Då gestaltar man på ett minimalistiskt sätt det man pratar om. Men jag är dålig på dialekter, så allt vardagsspråk måste bli på skånska!
Även om han gillar att prata om politik upplever han inte att han skapar särskilt mycket debatt.
– Jag är inte intresserad av att provocera, säger Per Nilsson. Det blir nästan aldrig politiska diskussioner i en klass. Eleverna har för stor respekt för mig. Om jag sa att jag hatade moderater så skulle inte ens eleverna här från Lidingö säga emot. Men som författare har jag möjlighet att vara mig själv på ett annat sätt än en lärare. För dem ingår balans i uppdraget. Jag vågar visa olika sidor av mig själv och det tror jag är bra för eleverna.
Text: Per Bengtsson