Här är ingen för liten för lektioner

— Next colour is yellow! säger läraren Helena Mattsson och visar upp en gul skylt för klassen.

– Yellow? mumlar eleverna från sina bänkar.

Treåriga Bilal tittar på sin bingobricka och hittar snabbt det gula fältet. Han markerar det och vänder sig om för att visa att han är klar. För kompisen bredvid går det inte lika bra.

– Jag har inte den, klagar hon.

– Då får du vänta till nästa färg, den har du säkert, viskar Bilal.

Han har rätt. Snart skriker alla barnen ”Bingo!” i kör.

Lektionen på småbarnsskolan Liten Lär i Uppsala började med ett upprop. Även det hölls på engelska, dagens första ämne för treåringarna:

– Is Isak here today?

– Yes, I am here today!

I klassrummet intill har fyraåringarna svenska med Caroline Persson. Hon är utbildad till både förskollärare och lärare, med behörighet att undervisa upp till årskurs sex.

Ur en tygpåse plockar hon fram olika föremål, bland annat en nyckel och en nalle.

– Vad har de här sakerna gemensamt? frågar hon.

– En bokstav, föreslår en av eleverna.

– Rätt, svarar Caroline Persson. Bokstaven N.

På tavlan visar hon hur man skriver den, både versalt och gement. Sedan tar hon fram den magiska trollstaven som hon rör över ett papper där hon skrivit ner rader med bokstäver. När trollstaven hamnar på bokstaven ”n” ska eleverna säga ”pip”. Annars är de helt tysta.

– Tänk, det funkade denna gången också, berömmer hon.

Därefter lyssnar klassen på en sång om nypon och sedan är det rast. En lektion varar i 10 till 15 minuter.

– Jag introducerar en ny bokstav i veckan, säger Caroline Persson. Vi går igenom ett antal olika moment varje gång och eleverna vet precis i vilken ordning allt kommer.

Hon har arbetat på Liten Lär i snart tio år. Innan dess provade hon på att vara mellanstadielärare i Stockholm.

– Skillnaden är att de små barnen är naturligt nyfikna, intresserade och ser allt som en lek, säger Caroline Persson. De tycker att allt vi gör är roligt. På mellanstadiet upplevde jag att man som lärare var tvungen att motivera eleverna på ett annat sätt. Men man måste jobba annorlunda med fyra-åringar än med fjärdeklassare. Jag kan inte bara stå och prata. Det behövs praktiskt material och konkreta exempel. Dessutom håller jag alla delaktiga hela tiden genom att ställa frågor.

Hon följer samma barngrupp från ett till fem års ålder, vilket gör att hon vet precis hur var och en har utvecklats och på vilken nivå de ligger just nu.

– I dag räcker det med en blick för att jag ska förstå om någon inte hänger med, säger Caroline Persson. Men det är en utmaning att få med sig alla tjugo individerna i klassen och se till så att de utvecklas både socialt och kunskapsmässigt.

Att undervisa små barn i skolämnen som svenska, matematik och engelska är kontroversiellt i Sverige. Liten Lär har funnits i 25 år och verksamheten har fått mycket kritik. Enligt Birgitta Strömbom har grundskolor i närheten tyckt att småbarnsskolan inkräktat på deras område när det gäller läsinlärning och räkning. Elever som kommit till lågstadiet med kunskaper och färdigheter som de inte förväntats ha har blivit understimulerade och stökiga, vilket riskerat att ge Liten Lär dåligt rykte.

Men grundaren Birgitta Strömbom menar att den här modellen är ett alternativ om vi i framtiden ska hämta oss kunskapsmässigt i internationella jämförelser som Pisa-mätningarna.

– I resten av Europa börjar man i skolan i 4–5-årsåldern, och där lär de sig sådana här saker, säger hon. Kan man bokstäver och siffror när man kommer till grundskolan slipper man traggla grunderna. Eftersom kunskapsstoffet i samhället hela tiden ökar blir det allt viktigare.

Birgitta Strömbom inledde sitt arbetsliv som konstvetare och folklivsforskare. När hon guidade barn på Zornmuséet i Mora blev hon intresserad av pedagogik och inlärning. Det ledde till att hon utbildade sig till barnpsykolog på 1970-talet. Som nyutexaminerad besökte hon ofta förskolor med problem.

– En gång kom jag till ett daghem i Lund, berättar hon. Personalen var förtvivlad eftersom barnen betedde sig förfärligt mot varandra. På lunchen tog de starkaste barnen all mat, så att det inte blev något över till de andra. Jag gick in i ett rum med två flickor och en pojke, som satt sysslolösa. De tittade på varandra, sedan sa de: ”Ska vi gå på henne?”. De sparkade, slog och bet mig och jag röt att de skulle sluta. Personalen blev inte förvånad. ”De gör så när det kommer främmande människor hit”, förklarade de.

Birgitta Strömbom beskriver den skräckupplevelsen som livsavgörande.

– Jag var tvungen att fatta ett beslut. Skulle jag sätta mig som barnpsykolog i ett distrikt med kanske 2 000 barn eller skulle jag ta tag i de stora frågorna som rörde barnomsorgen i landet?

Hon valde det senare. Under tio år reste hon runt och föreläste om människans grundläggande villkor och hur viktigt kulturmönstret – till exempel vårt språk och våra handlingar – är för välbefinnandet. Budskapet var att barn behövde mer struktur och styrning. I böcker och debattartiklar positionerade Birgitta Strömbom sig som en hängiven motståndare till fri uppfostran.

– Efter mina föreläsningar kom barnskötare och lärare, föräldrar och farmödrar fram och sa att de höll med mig, men att de inte vågade säga vad de tyckte. De som jobbade inom barnomsorgen var rädda för att bli omplacerade eller förlora sina tjänster om de uttryckte sådana åsikter. Man fick inte kritisera fri lek och uppfostran i Sverige. Jag blev verkligen kärringen mot strömmen. Etablissemanget och de som bestämde över utbildningarna menade – om jag får överdriva lite – att barn utvecklas bäst om de får springa fritt på en blomsteräng, säger Birgitta Strömbom.

I slutet av 1980-talet kom nästa vändpunkt.

– Jag sa till mig själv: Snacka går ju, men kan du skapa den förskola du propagerar för?

Så hon slutade resa och för ”ett litet arv och ett stort lån” köpte hon ett hus i Uppsala, som renoverades för att bli Sveriges första småbarnsskola.

– När jag fått alla tillstånd gick jag runt i mataffärerna och satte upp lappar om att Liten Lär skulle öppna. Föräldrar började ringa direkt. Det var inte svårt att hitta ett elevunderlag. Det fanns många som var missnöjda med hur förskolorna var organiserade.

Birgitta Strömbom studerade läroplaner från olika länder och skrev ihop en egen.

– Min önskedröm var att skapa små renässansmänniskor som kunde lite av varje. Läsa, räkna, åka skidor, sjunga. Grovmotorisk träning är ett jätteviktigt inslag. Den som har kontroll över sin kropp får en stark självkänsla. Alla elever har idrott ute eller gymnastik inne varje skoldag. Eftersom människan är en kreativ varelse har vi också mycket skapande verksamhet, slöjd och musik.

Men det är ändå de teoretiska ämnena som fått mest uppmärksamhet. På Liten Lär studerar barnen engelska, svenska, omvärldskunskap och matematik från tre års ålder. Birgitta Strömbom hänvisar till neurofysiologisk forskning som visar att den mänskliga hjärnan är som mest mottaglig för stimulans i form av inlärning och beteendeutveckling fram till man är sex år. Barn har just då förmågan att lära sig saker ”ultrasnabbt” och det ska man ta vara på, eftersom de också tycker att det är kul. Men för att det ska fungera krävs en tydlig struktur, något som också är nyttigt – eller snarare nödvändigt – för små barn, enligt Birgitta Strömbom.

Det innebär också att man måste ställa höga krav på barnen. Dagarna med schemalagd undervisning är intensiva. Tiden för fri lek begränsas till två till fyra timmar per dag beroende på när barnen går hem. På Liten Lär finns också tydliga regler för hur man ska göra för att visa respekt för varandra. Man ska vänta på sin tur och lära sig att sitta still på undervisningspassen.

Ordning och reda i förskolan, med andra ord.

Birgitta Strömbom har krävt det i snart 40 år. Och först nu har kanske tiden börjat komma i kapp henne. Förskolans läroplan har fått ett tydligare kunskapsfokus och det finns förslag på förlängd grundskola med tidigare skolstart.

– Det har varit många politiker på besök här genom åren. Efteråt citerar de mig, men berättar inte varifrån idéerna kommer. Det är lite fräckt, men jag har blivit luttrad. För mig är det viktigaste att idéerna får spridning, säger hon.

– Min önskedröm är att Sverige ska få ett system som liknar det i övriga Europa. Man talar då och då om att börja med de små barnen, men det duttas för mycket, man vågar inte ställa krav. Jag tror att jag måste ut och föreläsa, debattera och skriva böcker igen. Eller starta en egen förskollärarutbildning!