Det är sååå tråååkigt!

De vägrar att göra det de ska. De svarar inte på tilltal. Deras kroppar är slappa, blickarna tomma – och på något sätt är de närmast oåtkomliga. Hela deras väsen utstrålar en sorts uppgivenhet. Och får man dem väl att röra på sig är deras kroppsspråk och rörelser långsamma, stegen släpande och motvilliga.

Långtråkighet. Tristess. Leda. Ordböckerna talar om en fullständig avsaknad av glädje eller intresse, om enformigt och ostimulerande, om svårmod och dysterhet – och, inte minst, en total brist på mening. Det låter förödande – och, just, trist och tråkigt.

Ändå har vi alla erfarenhet av långtråkighet. Det klassiska exemplet är väl en utdragen väntan på någon okänd station mitt ute i ingenstans – eller för all del en flygplats – på ett tåg, en buss eller ett flyg som blivit kraftigt försenat. Det enda man vill är att komma iväg, det finns ingenting att göra, tiden kryper fram och man vågar inte gå därifrån för ingen kan säga hur lång förseningen ska bli.

Eller en tillställning som vi motvilligt gått till för att vi ”måste” och där allt det händer som vi fasade för skulle hända och som dessutom drar ut på tiden och aldrig tycks ta slut. Vi skulle ju kunna gå därifrån men vi är väluppfostrade så det gör vi inte – vi tiger och lider, står ut och inväntar befrielsens stund när vi får dra på oss ytterkläderna och gå.

Vid andra tillfällen, när vi kan styra över situationen, ägnar vi oss i stället åt någon form av tidsfördriv (hemska begrepp – som om tiden var möjlig, eller ens önskvärd, att fördriva) för att fylla det hål som långtråkigheten fräter i oss. Vad som helst, bara vi kan hålla ledan stången. Bara tiden – som tycks stå still – går. Bara vi slipper ur den sinnesstämning som tätnar som en dimma omkring oss.

Tidsfördrivet blir ett botemedel mot långtråkigheten. Men ju ödsligare tomheten gapar omkring oss, desto starkare botemedel måste vi ta till. Gap-och-skrik-tv och menlös förströelse, halsbrytande action och utstuderat underhållningsvåld – vi bedövar inte bara tomheten, vi försöker också överrösta tystnaden. Vi vill – till varje pris och kosta vad det kosta vill – bli distraherade.

Långtråkighet är ett allmänmänskligt fenomen. Den är en ofrånkomlig del av att vara människa, menar den norske filosofen Lars Fr H Svendsen.

– Ja, men det betyder inte att det spelar en lika stor roll i alla människors liv, säger han. För en del är det ett marginellt fenomen, för andra är långtråkigheten det de använder hela sitt liv att fly ifrån.

Att låta långtråkigheten bli det som definierar hela ens liv, det som man hela tiden försöker undvika, är ingen önskvärd situation, säger Lars Fr H Svendsen.

– Det är mycket bättre att acceptera det som ett delfenomen i livet – och lära sig leva med det.

I sin – ämnet till trots – inspirerande och initierade bok Långtråkighetens filosofi gör han en gedigen genomgång av ämnet. Och det finns en del forskat och tänkt – inte minst inom det filosofiska fältet – om långtråkighet, leda och tristess. Flera av filosofins stora namn har ägnat fenomenet uppmärksamhet. Det handlar till exempel om 1600-talsfilosofen och vetenskapsmannen Blaise Pascal, de tyska 1800-tals- tänkarna Arthur Schopenhauer och Friedrich Nietzsche och den danske filosofen Søren Kierkegaard. Och det gäller, inte minst, den tyske 1900-talsfilosofen Martin Heidegger.

I den heideggerska världen lever vi inneslutna i olika sinnesstämningar, det finns ingen skarp gräns mellan inre upplevelse och ett yttre skeende. Sinnesstämningen går bortom det inre och det yttre och båda måste, som Lars Fr H Svendsen formulerar det, betraktas som grundläggande egenskaper i vårt ”varande-i-världen”.

Och när man är i en sinnesstämning, fort-sätter han, så framstår världen runt omkring som ett fält av möjligheter. Det som skiljer långtråkigheten från andra sinnestämningar är att då drar sig dessa möjligheter tillbaka. Det uppstår en tomhet och i den djupa ledan blir tillvaron, ”varat”, ”i sin brist på mening, både likgiltigt och påträngande”.

För Heidegger blir det här punkten där långtråkigheten kan överskridas, där möjlig-heten till en synvända infinner sig. Och för honom är det där de filosofiska frågorna öppnar sig och de nya perspektiven blir möjliga. Eller som Lars Fr H Svendsen formulerar det: ”Filosofin föds i tråkighetens intet.”

Men långtråkigheten kan inte överskridas, polemiserar Lars Fr H Svendsen. Den leder oss inte fram till någon totalförståelse av ”varats mening”, skriver han: ”Tråkighetens problem har ingen lösning; det är det som gör det till ett problem”. Däremot kan den säga oss viktiga saker om hur vi lever våra liv.

– Långtråkighet kan beskrivas som en meningsabstinens, i analogi med en drog-abstinens, säger han. Den ger oss en känsla av obehag som berättar för oss att vårt behov av mening i tillvaron inte är tillfredsställt. Den kan, kort och gott, säga oss att vi lever våra liv på fel sätt och blir en uppmaning till oss att leva på ett mer meningsfullt sätt.

Lars Fr H Svendsen benämner det som en ”tråkighetens moral”. Genom sin negativa kraft öppnar den för en vändning, en möjlig förändring.

– Man kan uttrycka det så här: Du måste försöka ta reda på vad du bryr dig om i livet och om du bryr dig om det du verkligen borde bry dig om. Genom att leva på ett sätt som gör att du realiserar de värden du verkligen bryr dig om så kommer också meningsproblemet – den brist på mening som långtråkigheten är ett symtom på – att reduceras.

Det finns också forskare inom det pedagogiska fältet som studerat frågan om långtråkighet i ett skol- och utbildningsperspektiv. Can bordedom educate us? frågar den finske utbildningsforskaren Jan-Erik Mansikka i en artikel i tidskriften Studies in Philosophy and Education. Även han utgår från Martin Heideggers analys av fenomenet och menar att tråkig och meningslös undervisning i skolan kan vara precis lika plågsam som tröstlös väntan på en tågstation.

Långtråkighet i ett skolsammanhang kan vara förödande. Men det finns också saker vi kan lära av den, menar Jan-Erik Mansikka. Tiden, eller snarare upplevelsen av tid, är central i studiet av långtråkigheten som fenomen. Det moderna samhället – och därmed också skolan – präglas av en stark tidsfixering, vi styrs av klocka och kalender.

– Vi tenderar att strukturera och planera vår tillvaro intill minsta detalj, säger han. Långtråkighet utgör ett avbrott i vår normala tidsuppfattning. Tiden upplevs gå långsammare. Vi måste stanna upp och omorientera oss.

Skolundervisning kan inte bara utgå från metoder, tekniker och torra fakta. Den måste ge utrymme för meningsskapande och entusiasm, förundran och fantasi. Den måste också kännas autentisk för den enskilda eleven, inte bara vara något som vi gör för att det förväntas av oss, för att någon annan begär det.

– Skolan har en genomgripande bildningsuppgift som handlar om mognad och personlig tillväxt, säger Jan-Erik Mansikka. Om vi inte matar eleverna med färdiga modeller och lärandemål så blir de tvungna att aktivera sig och utgå från sig själva.

I skapande verksamhet av olika slag finns moment som liknar långtråkighet, anser han. Moment som kräver tid och eftertanke.

– Man måste ofta ha tålamod för att nya insikter eller nya impulser ska växa fram. Man måste pröva och låta saker och ting mogna. Tiden kan kännas lång och processen smärtsam. Man upplever en brist som samtidigt bär på en möjlighet. När man når fram till målet uppskattar man processen.

Långtråkighet är en komplex mänsklig känsla, skriver de brittiska utbildningsforskarna Teresa Belton och Ester Priyadharshini i artikeln Boredom and Schooling i tidskriften Cambridge Journal of Education. Det behöver inte i första hand vara understimulering som är orsak till att människor blir uttråkade. Tvärtom kan det vara överstimulering – all teknik, all information som väller över oss, all stress och alla valmöjligheter vi ställs inför – som skapar leda och tristess. Den blir en slags motreaktion på det uppdrivna tempo som präglar vår tid.

Jan-Erik Mansikka är inne på ett liknande spår:

– Dagens massmediala samhälle är mycket informationsrikt. Det har en vanebildande och beroendeskapande tendens. Vi kan hela tiden ta vår tillflykt till olika förströelser och fylla upp den ”tomma tillvaron” med virtuella aktiviteter.

Vågar vi stå emot den flyktvägen, vågar vi låta långtråkigheten få plats så kan den öppna för alternativa möjligheter. Teresa Belton och Ester Priyadharshini menar att om den erkänns och används rätt i skolan så kan den vara betydelsefull. Genom att skapa tid och utrymme för eftertanke, dagdrömmar och fantasi kan den bli en utgångspunkt för en förnyelse och omstart.

Om långtråkighet nuär en ofrånkomlig del av livet så är det ju något vi alla måste lära oss att hantera. Men barn som har långtråkigt ger ofta vuxna dåligt samvete.

Men barn behöver lära sig att ha tråkigt, säger filosofen Lars Fr H Svendsen:

– Om ett barn inte lär sig uthärda en viss mängd tråkighet så kommer det att använda hela livet till att fly från den. Och då ger man den ett alltför stort inflytande över tillvaron. Det är en grov brist i uppfostran att hela tiden hålla sitt barn aktiverat.

Och så lägger han till:

– Låt barn ha tråkigt. Så lär de sig att använda sin egen kreativitet till att hantera situationen.

Han är inte ensam om att hävda nyttan av, eller kanske snarare det lärorika i, att ibland ha tråkigt. Det finns fler. Det danska uppfostringsoraklet Jesper Juul hävdar till och med att ”långtråkigheten är en viktig nyckel till att skapa en bättre balans inuti den enskilda människan oavsett ålder”. Och hans råd till en vuxen som möter ett barn som har ”tråååkigt” är att säga: ”Lycka till min vän! Det blir spännande att se vad du beslutar dig för att göra.”

Å andra sidan kan man fråga sig vad det är som ger vuxenvärlden mandatet att hävda att barn mår bra och utvecklas av att ha långtråkigt. Forskaren Elza Dunkels diskuterar det i sin bok Vad gör unga på nätet? där hon skriver: ”Ibland kan man höra i debatten att barn mår bra av att ha tråkigt. Jag tycker att det låter ociviliserat att påstå att en annan grupp mår bra av att ha det tråkigt.” ”Dessutom”, fortsätter hon, ”har jag aldrig sett några belägg för att det stämmer, det kan lika gärna vara en skröna att hjärnan mår bra av att ha tråkigt”.

Eller som hon ibland formulerar det på sina föreläsningar: ”Ha tråkigt själv då om det nu är så jävla kul!”