En mur och två vakter skiljer Skandinaviska skolan i Moçambique från världen utanför. Men lärarna och rektorn kämpar för att närma sig det östafrikanska samhället.
På Skandinaviska skolan mitt inne i miljonstaden Maputo, huvudstad i Moçambique, går cirka 45 svenska, norska och danska barn från förskola till årskurs 9. Liksom alla andra internationella och privata skolor är den omgärdad av en mur. På grund av det försämrade säkerhetsläget – det har skett flera kidnappningar det senaste året – har man numera två vakter vid porten. Men inne på skolgården är det familjärt. Stora träd ger skugga åt poolen och lekplatserna och alla barn och vuxna känner varandra väl.
Skolan följer svensk läroplan, norska och danska elever får anpassad studiegång där ämnet svenska ersätts av respektive modersmål. I och med att det är så få barn arbetar de åldersintegrerat. I ett klassrum på andra våningen i skolbyggnaden har högstadiet engelska. Nivån är hög. Många av eleverna kan redan flera språk eftersom de har bott mycket utomlands eller har föräldrar från olika länder.
I dag pratar de om samhälls-klasser och eleverna övar på skillnaden i uttal mellan överklass och arbetarklass. De elever som går i sjuan läser högt ur läroboken medan halva gruppen tar fram skönlitterära böcker de lånat från biblioteket och läser tyst. En stund senare är det dags för de äldre eleverna att läsa högt.
På bottenvåningen har Sofia Bydal matematik med de yngre eleverna. Även här sker undervisningen på olika nivåer. Utspridda i små grupper i klassrummet räknar de i sina matteböcker och några elever får prova på en ny app, QuickMath, som Sofia har laddat ner.
– Jag jobbar mycket med teman och har gemensamma introduktioner. Därefter får eleverna arbeta enskilt utifrån sin egen nivå. Det är en utmaning att ha så olika nivåer men å andra sidan är det bara tio elever i gruppen. Jag har bra koll på vad de gör och var de ligger. Det är en guldsits, säger Sofia Bydal.
För rektorn är det däremot ett evigt pussel med elever och lärare. Endast en liten andel av eleverna är permanent boende i Maputo. De flesta är barn till ambassadpersonal eller biståndsarbetare som har kontrakt på två eller tre år. Det innebär att det är väldigt hög omsättning. Inför höstterminen byttes nästan varannan elev ut.
– De elever vi får till en terminsstart kan komma från fem olika skolor. De har gått igenom olika saker så när vi har genomgång kan flera räcka upp handen och säga att de redan har gjort det. Då får läraren så klart tänka till och gå djupare med dem. Men det är en utmaning att anpassa undervisningen till alla, säger Clara Björkhem, rektor på Skandinaviska skolan i Maputo.
För att få ihop grupperna åker hela skolan iväg på en veckas lägerskola i början av varje hösttermin. Oftast till någon form av lägergård vid kusten för att leva friluftsliv, laga mat tillsammans och bada i vågorna. Men också för att hinna med till exempel orientering som är svårt att klara av på skolan i centrala Maputo.
– De första dagarna gör de åldersintegrerade grupperna mycket saker tillsammans för att bli ett bra gäng. Mot slutet blandar vi grupperna. På skolan umgås eleverna över alla åldrar. De äldre blir lite som storasyskon för de små.
Typiskt svenska traditioner som lucia och julkalender är viktiga inslag i skolans verksamhet – inte minst viktigt för de barn som har bott utomlands i större delen av sitt liv. Men kanske ännu viktigare är att skolan närmar sig lokalsamhället. Maputo är en stad med enorma klass- och kulturskillnader.
– Vi jobbar mycket med att komma ut och göra studiebesök. Sist besökte vi en moské. Det ingår i läroplanen att vara en del av det samhälle vi lever i, säger Clara Björkhem.
Lärarna lyfter också in moçam-bikisk kultur, geografi och biologi i undervisningen. På väggarna i trappan hänger elevernas arbeten med fakta och kartor över Moçambique. Dessutom läser alla elever portugisiska, Moçambiques officiella språk.
En av rektorns största utmaningar är att hitta lärare med bred behörighet och kompetens. Skolan har bara ett fåtal heltidsanställda som ska täcka in de flesta ämnen. Det ska också finnas svensk, norsk och danskspråkig personal. I övrigt får man hitta speciallösningar. En lärares man är till exempel silversmed och han får jobba extra som slöjd-lärare.
– I behörighetsförordningen står det att utlandsskolor ska följa skollagen i så hög utsträckning som möjligt. Men jag antar att utlandsskolorna kommer att undantas från kravet på att lärare som sätter betyg måste vara behöriga att undervisa i ämnet. Det skulle inte gå för oss.
Clara Björkhem har tidigare arbetat som förskollärare och biträdande rektor. Hon säger att hon sökte sig hit för att få komma ut i världen – hon reste inte så mycket som ung. Så när det annonserades efter tre lärare till Skandinaviska skolan sökte hon tillsammans med sin man, som också han är lärare. Hela familjen med de två barnen – i dag 11 och 14 år gamla – flyttade till Maputo lagom till höstterminen 2011.
För många familjer är det en stor omställning att flytta utomlands. Särskilt för de äldre barnen kan det vara svårt att bli uppryckt från sina kompisar och hamna i ett främmande land. Clara Björkhem säger att skolan måste se till att hela familjen trivs – för att barnen ska trivas måste föräldrarna må bra och vice versa. Många av familjerna umgås även privat och rektorn säger att man blir som en ”enda stor familj”.
– Skolan är som en liten oas mitt i stan. Det är många som kommer hit på helgerna för att umgås och vara vid poolen. Vi är flera som bor i det där höghuset, säger hon och pekar på ett hus ett stenkast från skolan.
– Sedan är det viktigt att hålla isär rollerna. De går verkligen in i varandra här. Inte minst är det viktigt i förhållande till mina egna barn som ju går på skolan.
För de äldre barnen har personalen gjort i ordning ett särskilt rast-rum med biljardbord. Här brukar Didrik Bydal och Daniel Persson, båda i klass 8, hänga medan för-skolebarnen tumlar runt i poolen.
Daniel Persson har bott i Maputo i tre år. Bara på de åren har han hunnit lära känna och sedan säga hej då till flera kompisar. En av de nya är Didrik. Han kom hit i höstas och de umgås mycket både på skolan och på fritiden.
– Vi får inte gå ut på stan själva på grund av säkerheten. Därför blir det mest att man umgås hemma hos varandra eller på skolan, säger Didrik Bydal.
Daniel Persson tycker att skolan är som en privatskola.
– Vi har pool, skolan är liten och vi betalar till den, säger han och skrattar.
– Men det är bra. Vi har kortare lektioner och jag får mer hjälp än i Sverige. Vi är ju inte så många och då har läraren tid.