Det är en fördom att små barn kräver millimeterrättvisa. I alla fall om de är trygga och har stark självkänsla. Det menar två förskolechefer som bejakar avundsjukan i barngruppen.
– Alla människor har samma värde och samma rättigheter, säger förskolechefen Elisabet Mörnborg. Men ett bra liv handlar inte om att alla har likadana prylar och gör exakt samma saker. Det är inte det som skapar tillfredsställelse. Om vi grundlägger på förskolan att alla ska ha en blå hink, så kommer barnen – när de blir vuxna – att snegla på grannens nya Volvo och tänka att de också måste ha en sådan. Men självkänslan finns inombords. Jag vill att barnen ska gå ut i världen och känna att de duger som de är.
På sitt kontor har hon en glasskål med choklad. Den har stått där sedan Mollys Farm startade för över 20 år sedan, och var en present från föräldrarna. När ett barn är ledset, trött eller kanske bara suget så bjuder förskolechefen på en bit.
– Det kan fungera som tröst, men aldrig som belöning. En chokladbit är en energikick. Och det blir aldrig något tjat om att alla ska ha. Barnen vet att nästa gång kan det vara deras tur.
För att klara av en sådan situation tränas barnen kontinuerligt i att unna varandra saker. Enligt Elisabet Mörnborg är det nämligen missunnsamheten som skapar avundsjuka.
Varje morgon på samlingen väljer hon ut två barn som får bestämma var alla de andra ska sitta i ringen.
– När jag valt skriker de andra ”ja”, ingen skriker ”nej”. De är glada för varandras skull, säger Elisabet Mörnborg.
På lunchen har femåringarna en annan rutin. Ett av barnen väljer ut fyra kompisar att sitta tillsammans med i ett eget rum och äta.
– Vi skriver ner namnen och läser sedan upp dem för hela gruppen, säger Elisabet Mörnborg. Efteråt frågar barnet som valt: ”Är det okej?” Om någon protesterar och också vill äta i lilla rummet brukar en av dem som har blivit valda erbjuda sin plats, eftersom han eller hon känner att det går lika bra att sitta ute med de andra. Det är träning i vidsynthet. Som pedagog måste jag vara närvarande och vägleda.
Att äta enskilt var från början ett önskemål från två av barnen. Men ”me too”-effekten, som personalen på Mollys Farm kallar det, gjorde att flera ville göra samma sak. I det fallet ledde avundsjukan till utveckling.
– Om jag hade sagt nej till den här idén så hade jag slagit undan barnens initiativförmåga. Ibland är avund ett uttryck för en önskan eller lockelse. Då är det en positiv kraft som driver mänskligheten framåt. Den ska bejakas och bekräftas, men inte laddas för mycket.
Elisabet Mörnborgs förhoppning är att barnen med tiden ska kunna värdera avundsjukan och därmed avdramatisera den.
– Om jag är hungrig kanske jag svimmar om jag inte får mat. Men svimmar jag verkligen om jag inte får den blå hinken exakt just nu? Om man kan göra den bedömningen är det lättare att hitta lösningar. Kanske kan jag vänta tills den blå hinken är ledig? Eller komma fram till att det går lika bra med en grön? Är svaret att ja, jag svimmar, då får jag fråga om jag kan låna den blå. Men små barn är grottfolk, de klubbar ner och drar hem sitt byte. Därför måste de öva på det här.
På Gillberga förskola i Eskilstuna införde arbetslagsledaren Karina Hansén 2005 ett nytt arbetssätt kring känslor. Redskapet är tygdockorna ”friendy”, som används för att prata om hur det känns att vara till exempel ledsen, glad, arg och rädd. Det har förändrat hela verksamheten, tycker hon.
– Jag som pedagog har blivit bättre på att vara medveten om olika känslor och bekräfta hur barnen och föräldrarna mår, till exempel vid lämning eller inskolning. Förut blev det ganska hårt när barnen var ledsna på morgonen. Vi sa att ”det där går över, det ordnar sig, mamma kommer tillbaka sen”. Nu säger vi i stället: ”Jag hör att du är ledsen och det är okej.” När känslorna bekräftas får barnen lättare att uttrycka dem, och det gör dem starka.
Det har Karina Hansén fått bevis på. Den första kullen barn som var med om det nya arbetssättet går nu i andra klass på grundskolan intill. Ibland kommer de över till förskolan för att prata om känslor med personalen.
– De använder precis de begrepp som vi introducerade. Det här har skapat en trygghet både hos barn och vuxna.
Men trots att alla är så bra på att prata om känslor finns det en sak som de undviker, har Karina Hansén märkt.
Avund.
– Jag tror att vi vuxna sällan pratar om det med varandra. Vi har svårt att erkänna när vi är avundsjuka. Det har nog med jantelagen att göra. Men vi måste börja med oss själva om vi ska kunna ta upp det här med barnen, säger hon.
Som arbetsledare försöker Karina Hansén därför prata mycket med sina kollegor om olika känslor. Ibland använder de friendy-dockorna, eftersom det blir lättare att sätta ord på känslorna då.
– Avund handlar om min egen självkänsla. Om jag har en stark självkänsla kan jag vända den till något positivt. När en kollega får gå en utbildning som jag hade velat gå, så kan jag tänka att jag kommer att få lära mig något av honom eller henne tack vare det här. Om jag har en svag självkänsla blir avundsjukan negativ och då kommer jag bara att må ännu sämre, eftersom jag jämför mig med kollegan.
– Jag har gjort dramaövningar med personalen där vi tränar på att lyfta fram våra styrkor och svagheter. Det tycker jag man ska passa på att göra på till exempel planeringsdagar.
Karina Hansén har själv känt att arbetskamrater signalerat avund mot henne. I sådana lägen tycker hon att man ska konfrontera den personen på ett lugnt och sakligt sätt. Samma sak gäller barnen.
– Före jul var det en pojke på förskolan som verkligen önskade sig ett flygplan i present. När vi kom tillbaka efter ledigheten var det ett annat barn som hade fått just ett sådant flygplan. Då såg jag att den här pojken var avundsjuk och frågade om det stämde. Han sa ja. Vi pratade om hur det kändes och till slut bestämde han sig för att fråga kompisen om han kunde få låna flygplanet en stund. Då skulle det kännas lite bättre, trodde han.
Den senaste tiden har Karina Hansén försökt uppmärksamma situationer där avund har uppstått. Det har gett henne nya insikter.
– En fyraårig flicka undrade varför det alltid var samma barn som fick följa med och lämna in matlistan. Hon ville också göra det, och sa att hon var lite avundsjuk. Som pedagog hade jag försökt bekräfta de barn som såg rutinerna på förskolan och låtit dem följa med. Jag trodde inte att den här flickan hade tänkt på matlistan över huvud taget.
Erfarenheten från Gillberga förskola är att arbetet med andra känslor gör det lättare att prata om avundsjuka.
– För mig är avundsjuka ett tillstånd mer än en känsla, säger Karina Hansén. Det är något man är ett kort tag, men om det upprepas leder det till att man blir ledsen eller arg. Om ett barn ofta visar tecken på avundsjuka och skyller på andra måste jag ta tag i det. Då kan det ha hänt någonting som gör att barnet mår dåligt.