Kreativt flum eller fri företagsamhet?

Det har nu gått fem år sedan regeringen bestämde att entreprenörskap ska löpa som en röd tråd genom utbildningssystemet. Då tänkte nog många lärare att skolan skulle handla om att fostra framtidens företagare. Men den bilden har förändrats.

– Entreprenörskap är inte enbart ett ekonomiskt begrepp längre, utan också ett socialt, kulturellt och inte minst pedagogiskt, säger Eva Leffler.

Hon är lektor vid pedagogiska institutionen på Umeå universitet och verksam inom området företagsamt lärande och entreprenörskap i skolan. 2006 var Eva Leffler en av de första i Sverige som disputerade på ämnet med avhandlingen Företagsamma elever.

Vad innebär det att arbeta med entreprenörskap i skolan? Eller som det nu oftare kallas, entreprenöriellt lärande? Enligt Eva Leffler finns det två definitioner: en smal och en bred.

Den smala handlar om att skolan ska ge kunskaper som främjar företagande, till exempel i ämnet entreprenörskap, som är obligatoriskt på flera av gymnasieskolans program.

Den breda definitionen handlar om ett förhållningssätt i lärandet, där eleven uppmuntras att utveckla entreprenöriella förmågor, att hitta sin inre motivation och att vara aktiv i sin egen lärprocess. Verkligheten utanför skolan bjuds in till klassrummet och blir inspirationskälla för eleverna, som gärna får göra skarpa uppdrag (se artikeln ovanför). De entreprenöriella förmågorna får därmed ett värde i sig, som eleverna har nytta av i framtiden som studenter, anställda eller egenföretagare.

Att det entreprenöriellalärandet skulle vara något ”flummigt” skriver inte Eva Leffler under på.

– Lärarens ämneskunskap är jätteviktig. Annars skulle man inte kunna jobba tematiskt. Men man måste våga släppa kontrollen, tänka nytt och fundera på hur elevernas kunskaper kan användas. Om inte läraren har ämneskunskap, hur ska då elevernas tankar kunna involveras i kursmomentet?

Lika viktigt är att läraren är ordentligt utbildad och har en teoretisk förankring i vad ett entreprenöriellt förhållningssätt till lärande innebär. Annars är risken stor att undervisningen bygger mer på lärarens egen tro och tyckande.

En sådan missuppfattning kan vara att det entreprenöriella lärandet skulle vara individuellt inriktat och fostra ”ego-trippare”, medan det enligt Eva Leffler i själva verket är tvärtom.

– Det entreprenöriella lärandet handlar om att lära av varandra och dra nytta av varandras olikheter. Om alla får bidra passar undervisningen alla, men om man inte har den grundsynen kan elever bli exkluderade.

I höst ska Skolverket sammanfatta erfarenheterna av det utvecklingsarbete som pågått sedan 2009, då regeringen skrev strategidokumentet om entreprenörskap i skolan.

Ragnar Åsbrink, undervisningsråd på Skolverket och ansvarig för regeringsuppdraget, är entusiastisk över vad som gjorts och tror på ett förhållningssätt som kommit för att stanna:

– Situationen i klassrummet är på riktigt. Eleverna glöder och brinner av iver. Entreprenörskap är nyckeln för att eleverna ska känna att de bara vill lära sig mer.

Men också Ragnar Åsbrink vill poängtera vikten av en tydlig lärarroll för att undervisningen ska inkludera alla elever.

– Jag tror att det entreprenöriella lärandet i grunden är bra för alla, men det kräver ett gott ledarskap så att inte eleverna blir utlämnade åt sig själva. Om elever lämnas utan vägledning och utan att någon följer deras progression är det katastrofalt.