Formativ bedömning och att bedöma kommunikativ kompetens. Det är två saker som lärare i språk tycker är svårt, enligt språkforskarna Gudrun Erickson och Marianne Molander Beyer.
När man ska bedöma elevers kunskaper är det lätt att tänka fel och göra det lätt mätbara till det viktiga, säger Gudrun Erickson, lektor i språkdidaktik och docent i pedagogik vid Göteborgs universitet. I språk kan det exempelvis kännas lättare att ha grammatikprov, glosprov och stavningsprov än att bedöma språkanvänd-
ningen i sin helhet.
– Där är man på säker mark, där vet man vad man gör, det finns rätt och fel. Det är ett problem, jag tror att det delvis är en traditionsfråga, säger hon.
Gudrun Erickson använder en bild: kurs- och ämnesplanerna beskriver ett stort, fint hus. Huset behöver en grund att stå på, det är språksynen. Det behöver också byggstenar och bräder, det är till exempel ord och fraser. Sedan ska murbruk och spik få allt att sitta ihop på ett hållbart sätt och i rätt ordning, det är grammatik och syntax. När huset är klart måste vi ha ett ytskikt på huset, för att det ska bli snyggt och inte vittra sönder – stavning och uttal. Visst måste man undervisa om delar, men det gäller att också kunna se på helheten: hur fungerar mitt språkbygge? Är det bra att bo i huset, kan jag bjuda in folk?
– Det är väl ingen människa på jorden som kan ifrågasätta de olika elementen i huset. Vi måste ha byggstenar och färg, men de är ju inte huset, helheten.
All bedömning hartvå grundläggande funktioner: den ska stödja lärande och den ska stödja likvärdighet. God undervisning och god bedömning har mycket gemensamt, till exempel relevans, tydlighet, bredd, lyhördhet, rättvisa och respekt. Bedömningen hör alltså intimt ihop med undervisningen, understryker Gudrun Erickson.
Först och främst bör man som lärare intressera sig för vad eleverna kan, betonar hon. Över språkundervisningen vilar dock en stark tradition av att leta fel. Därför är det viktigt att prata om hur man ser på felen och skilja på fel som man kan ignorera, fel som stör och fel som förstör.
– Ofta ställer lärare mycket högre krav i ett främmande språk än i förstaspråket. Där kan man vara mer tolerant, för man vet vad som menas, säger hon.
Ett vanligt problem för språklärare är att bedöma den kommunikativa kompetensen. Egentligen är det inte så svårt, hävdar Gudrun Erickson. Man måste sätta upp ett antal parametrar som beskriver vad det innebär att till exempel skriva eller tala i en viss genre. Hon tror starkt på exemplens makt och rekommenderar de nationella bedömningsstöden. Där konkretiseras vilka olika kvaliteter man kan titta på, följt av autentiska exempel på elevtexter och samtal, som är kommenterade utifrån det som ska bedömas.
Tillförlitligheten i bedömningen ökar också om lärare hjälps åt att bedöma.
– Man ska inte prata ihop sig från början, utan först bedöma var för sig och sedan diskutera bedömningarna tillsammans. Det är en väldigt bra fortbildning, även om det tar tid, säger hon.
När man planerarsin bedömning bör man ställa sig ett antal basfrågor. För det första måste man alltså ha syftet klart för sig – varför bedömer jag just den här gången, vad vill jag ha reda på? Det kan exempelvis handla om en diagnos eller en möjlighet att ge feedback.
För det andra måste man fråga sig vad man vill bedöma. Frågan är intimt kopplad till styrdokumenten, så det krävs att man kan kurs- och ämnesplanerna väl.
Den tredje frågan är hur bedömningen ska gå till. Hur ska man formulera uppgifter, ska bedömningen vara skriftlig eller muntlig, ska man fokusera på helheten eller på en del i taget?
– Framför allt ska man se till att man varierar sig vad gäller uppgiftstyper.
Dessutom måste man fundera på hur man ska analysera resultaten och hur man ska kommunicera bedömningen till eleverna, så att det blir ett lärande tillfälle.
Frågan vem som ska bedöma är också viktig. Självklart har läraren det formella bedömningsansvaret. Men bedömning bör aldrig vara bara en lärares ansvar – ta hjälp av kollegor, säger Gudrun Erickson. Man har också allt att vinna på att släppa in eleverna i den vardagliga bedömningen, genom självbedömning och kamratbedömning.
Den sista frågan kallar hon Och…? Den riktar sig framåt.
– Det är min älsklingsfråga. Vad händer sedan då? Hur ska man använda och tolka resultaten och vad får de för konsekvenser för elevernas lärande och för lärarens undervisning?
En undersökningfrån Göteborgs universitet, genomförd 2009, visar att språklärare framför allt bedömer den lingvistiska kompetensen, som grammatik och ordförråd. Samtliga lärare i undersökningen uppgav att de lägger stor vikt vid muntlig bedömning och försöker genomföra muntliga prov. Men de tyckte att det var svårt, bökigt och mindre tillförlitligt, eftersom de inte kunde gå tillbaka och lyssna på elevernas insatser.
– Det visar att lärarna inte spelade in eleverna. Förhoppningsvis är det fler som spelar in i dag, när det finns andra verktyg, säger Marianne Molander Beyer, docent i franska och lektor i språkdidaktik vid Göteborg universitet.
Hon var en av fyra forskare bakom projektet ovan, Lärarens utvidgade bedömarroll, där 800 språklärare intervjuades om sin bedömning. Genomgående var att nästan ingen av dem visade målen i kurs- och ämnesplaner för eleverna. Nästan ingen använde heller formativa bedömningsformer, som självbedömning, kamratbedömning eller portfolio. Inte heller använde de den gemensamma europeiska referensramen för språk, GERS.
Marianne Molander Beyerledde också en delstudie där en grupp språklärare i högstadiet och gymnasiet fick pröva flera olika alternativa bedömningsformer av formativt slag. Resultaten var goda. Liksom Gudrun Erickson ser Marianne Molander Beyer att lärare behöver lära sig mer om den sortens bedömning. Eleverna tränar sig då i ett metakognitivt förhållningssätt, det vill säga lär sig att se och sätta upp egna mål för sitt lärande. Genom självbedömningar och kamratbedömningar blir eleverna medvetna om sina styrkor och svagheter. Det betyder också att läraren har ett mycket stort ansvar för att ge dem feedback och möjlighet att förbättra sig.
– Jobbar vi så, så tror jag att mycket färre elever hoppar av moderna språk, säger hon.
Hon tycker attden gemensamma europe-iska referensramen är en bra hjälp för bedömningen, både för lärare och elever.
– Den konkretiserar de språkliga referensnivåerna på ett tydligt sätt och är också ett bra redskap att använda vid själv- och kamratbedömningar.
Ett bra sätt att göra eleverna medvetna om sin språkliga kompetens är också att använda en portfolio, tycker hon. Eleverna samlar där prov, läxförhör, anteckningar och olika uppgifter. De kan också skriva in sina mål, reflektioner och utvärderingar. Portfolion gör det också lättare att individualisera undervisningen. Viktigt är dock att läraren har regelbundna portfoliosamtal med eleverna.
Vid betygsättningen blir portfolion ett bra komplement när man ska summera vad eleven har utvecklat och lärt sig. Låt gärna eleverna själva i samband med betygssamtalen bedöma vilket betyg de är värda, uppmanar Marianne Molander Beyer.
– Oftast stämmer det med lärarens betyg. Elever som är vana vid själv- och kamratbedömningar är enastående duktiga på att se vad de är värda för betyg.
den gemensamma europe-iska referensramen är en bra hjälp för bedömningen, både för lärare och elever.
– Den konkretiserar de språkliga referensnivåerna på ett tydligt sätt och är också ett bra redskap att använda vid själv- och kamratbedömningar.
Ett bra sätt att göra eleverna medvetna om sin språkliga kompetens är också att använda en portfolio, tycker hon. Eleverna samlar där prov, läxförhör, anteckningar och olika uppgifter. De kan också skriva in sina mål, reflektioner och utvärderingar. Portfolion gör det också lättare att individualisera undervisningen. Viktigt är dock att läraren har regelbundna portfoliosamtal med eleverna.
Vid betygsättningen blir portfolion ett bra komplement när man ska summera vad eleven har utvecklat och lärt sig. Låt gärna eleverna själva i samband med betygssamtalen bedöma vilket betyg de är värda, uppmanar Marianne Molander Beyer.
– Oftast stämmer det med lärarens betyg. Elever som är vana vid själv- och kamratbedömningar är enastående duktiga på att se vad de är värda för betyg.
Text: Marianne Lannvik Duregård