Dagens skola ställer helt andra krav än när föräldrarna själva var elever. De behöver utbildas i vilka förmågor som bedöms och varför läraren gör på ett visst sätt. Det skriver universitetslektor Göran Svanelid.
För två år sedan besökte jag en kommun i södra Småland. På lunchen kom en lärare fram och undrade vilket svar jag skulle ha gett på följande kommentar från en förälder: ”Vår son struntar i skolan och det gör jag också för både han och jag vet att han efter nian kommer att köra traktor hemma på gården.”
Mitt svar var detta: ”Det är säkert så att sonen kan klara av att köra traktor, men vill han i framtiden även kunna köra bil måste han ha ett körkort och då krävs det andra förmågor. Sonen måste visa att han känner till en mängd begrepp kring bilkörning. Dessutom måste han ha en analytisk förmåga, som att kunna förstå sambandet mellan hastighet, bromssträcka och risken för olyckor. Samtidigt måste han kunna göra bedömningar av hur man anpassar hastigheten efter väderlek och körbana. Kort sagt: Er son behöver utveckla sitt tänkande.”
Konsultföretaget Kairos Future har valt att kalla det framtida samhället för T-samhället och där bokstaven T står för Tänkande. Det finns inga yrken kvar där det räcker att bara kunna göra saker. Det krävs både analytisk, metakognitiv, begreppslig och, inte minst, en god kommunikativ förmåga för att klara i princip alla jobb.
Jag tror att vi är många som anser att det allvarligaste skolproblemet är de ökade klyftorna mellan olika elevgrupper och skolor. Hela 42 procent av elever med lågutbildade föräldrar klarar inte behörighetskraven till gymnasiet. Som jämförelse är det endast 5 procent av eleverna med högutbildade föräldrar som inte klarar samma krav.
Jag kommer inte att beröra alla tänkbara orsaker till de stora skillnaderna. Mitt syfte med den här artikeln är att fokusera på relationen mellan hem och skola och presentera några idéer om vad pedagoger och skolledare kan göra för att kompensera för skillnaderna mellan föräldrars utbildningsnivå. Min tes är att många föräldrar faktiskt inte känner till hur dagens skola fungerar och vilka krav som läroplanerna och kursplanerna ställer. Därför vet de inte heller hur de kan hjälpa sina barn.
Många föräldrar känner inte heller till att kraven på eleverna har ökat. Under den tidigare läroplanen, Lpo 94, räckte det att vara godkänd i tre ämnen (svenska, matematik och engelska) för att komma in på ett gymnasieprogram. I dag måste eleverna som bekant ha åtta eller tolv godkända betyg för att passera genom nålsögat.
De flesta av föräldrarna har gått i skolan under Lgr 80-tiden, om de har gått i svensk skola.
En etta i betyg ansågs vara riktigt uselt.
Kanske är det en orsak till att många föräldrar inte förstår att betyget E är godkänt och inte något att skämmas över. Men framför allt har de inte förstått att det inte räcker att eleven kan memorera vissa enkla faktakunskaper, inte ens för att få betyget E.
En av nyheterna i Lgr 11 är att det är samma förmågor som bedöms på alla betygsnivåer. Det är dessutom samma förmågor som återkommer i samtliga ämnen. De är kända som The Big 5 och jag beskrev dem utförligt i Pedagogiska magasinet nummer 4/11. De fem stora förmågorna är analys-, kommunikativ, begrepps-, procedur- och metakognitiv förmåga.
Det betyder konkret att det inte räcker ens för godkänt att eleverna till exempel kan peka ut Golfströmmen på en karta. Nej, i dagens betygssystem krävs det, redan för betyget E, att eleven kan resonera om konsekvenserna av Golfströmmen för klimat, natur och samhälle.
I dagens kursplaner förväntas elever redan i årskurs 3 kunna analysera för att nå upp till godtagbara kunskaper. Skillnaderna mellan betygen E och A beror inte på förmågan i sig utan på med vilken kvalitet eleven analyserar. Hur många föräldrar känner till detta och hur ska de kunna hjälpa sina barn utan dessa och andra insikter?
I Lgr 11 är den begreppsliga förmågan tydligare framskriven jämfört med tidigare läroplaner. I matematik, till exempel, är begreppen viktiga redan på lågstadiet och hela vägen genom gymnasiet. Skillnaderna ligger i begreppens komplexitet. I årskurs 3 förväntas eleverna känna till begrepp som addition, subtraktion, multiplikation och division. På gymnasiet är begreppen mer komplexa, som trigonometri, derivata, integral och gränsvärde.
Får föräldrarna veta att det är viktigt att eleverna utvecklar begreppsförmågan, har de i alla fall en chans att hjälpa sina barn och vänja dem vid att tidigt använda begrepp som cirkel, triangel, rektangel och kvadrat i matematik eller samband som de mellan hur djur anpassar sig efter årstiderna. Det handlar inte om att göra hemmen till skola utan mer att ”leka in” lärandet. Ett sätt kan vara att låta barnen leta efter geometriska begrepp hemma i bostaden eller ute i närsamhället. Precis på samma sätt som man kan använda reklamskyltar för att stötta barnen att knäcka läskoden.
Att kraven på att eleven ska tillägna sig de fem stora förmågorna, syns kanske allra tydligast i de praktisk-estetiska ämnena. Jag antar att flertalet av föräldrarna tror att man endast bedömer de praktiska momenten i dessa ”praktiska” ämnen. Givetvis är det viktigt att eleverna kan laga mat, sjunga i kör, spela instrument, simma, blanda färger samt använda en svarv eller en symaskin. Detta ska bedömas, men inte bara det. I alla fem praktisk-estetiska ämnen ska eleverna dessutom kunna exempelvis analysera bilder, föra resonemang om hur hälsan påverkas av vad vi äter och om vi motionerar, ge omdömen om hur det egna och andras musicerande kan förbättras, liksom hur arbetsprocessen med att skapa en smörkniv i trä kan förbättras i förhållande till kvalitets- och miljöaspekter. De två sistnämnda exemplen är konkretiseringar av innebörden i den metakognitiva förmågan.
För att ge ett exempel på hur man kan presentera de ”Fem stora förmågorna” i dagens kursplaner, kan man koppla förmågorna till att tillaga och äta lunch:
Analysförmåga: Förstå sambandet mellan vad vi äter, hygien och vår hälsa. För- och nackdelar med att äta hamburgare med pommes frites eller grönsaksgratäng till lunch samt förklara varför det är bra respektive dåligt.
Kommunikativ förmåga: Kunna berätta vad man åt till lunch och argumentera för sina val av grönsaker.
Begreppslig förmåga: Kunna använda begrepp som livsmedel, bestick, hälsa, recept och ingredienser.
Procedurförmåga: Veta hur man dukar och använder olika maskiner och köksredskap vid tillagningen.
Metakognitiv förmåga: Veta hur lunchen kan förändras genom att anpassa den till olika personers behov.
Förutom de fem stora förmågorna, kan man också behöva berätta för föräldrar om dagens pedagogik. Den innehåller som bekant mer dialog och tänkande än pedagogiken gjorde när föräldrarna själva var barn. Många föräldrar, som är vana vid att man på matematiklektionerna satt tyst och räknade tal efter tal ur läroboken, måste bli förvånade över dagens matematiklektioner. Då man ”förr i tiden” hann med femton till tjugo uppgifter, hinner man i dag kanske med att lösa ett par matematiska problemuppgifter.
Ytterligare en pedagogisk trend som kan te sig främmande för föräldrarna är den formativa bedömningen eller bedömning för lärande. Även i detta sammanhang är det viktigt att informera föräldrarna om syftet med dessa nya metoder för bedömning. Förmodligen har ingen av dagens föräldrar varit med om att de som elever skulle bedöma sina klasskamraters olika prestationer med hjälp av metoden ”Two Stars and a Wish”. Det finns en risk att många föräldrar tänker: ”Oj, vad skolan har blivit konstig. I dag ska tydligen eleverna betygsätta sina klasskamrater. Inte konstigt att resultaten försämras. Det var bättre förr. Då räknade vi mer och pratade mindre och det var lärarna som bedömde oss.”
Ett sätt att beskriva hur skolan har förändrats är att synliggöra den egna undervisningen. En del av detta kan vara att beskriva bakgrunden till varför man undervisar på ett visst sätt. Jag är övertygad om att föräldrarna skulle uppskatta om fler lärare hade modet att berätta om sina bakomliggande tankar med sin undervisning. Jag brukar kalla detta för ”rumpnissepedagogik” eftersom Astrid Lindgrens älskade ”under-jorden-varelser” alltid ville veta ”vaffö gör ho på dette viset”?
Jag tror dessutom att föräldrar skulle uppskatta att få höra lärares berättelser om hur man under sin karriär har förändrat sin syn på lärande. Jag har själv hört flera lärare som har berättat hur de nationella proven, en föreläsning eller en viss bok har förändrat deras undervisning. Skulle fler lärare våga synliggöra lärandet för föräldrar, tror jag att det skulle öka lärarens status, särskilt om hen lyckas beskriva hur den egna undervisningen är förankrad i pedagogisk vetenskap.
Jag är övertygad om att det bara finns vinnare om lärare synliggör delar av skolans ”tysta kunskap”, och speciellt tänker jag på de föräldrar vars barn halkar efter allt mer i dagens ojämlika skola. De lärare som har synliggjort sin undervisning har bara mötts av positiva kommentarer, ofta med tillägget: ”Varför har ni väntat så länge med att berätta detta? Det var ju väldigt intressant.”