Med brickvävning varvar eleverna ned och koncentrerar sig på något som ger ett snabbt, konkret resultat. Det behövs i vår tid, tror slöjdläraren Zandra Ahlqvist.
Södra Tyskland, 1978. En fritidsarkeolog visar sig ha gjort sitt livs upptäckt när en urtida keltisk gravkammare full av dyrbara föremål blottläggs. På en soffa av brons ligger den begravda hövdingen nedbäddad med kudde, fällar och textilier. Med guldgarnityr för skorna, en väska med kam och rakkniv och en dryckesservis förbereddes han för ett flådigt liv efter detta. Var de som inredde graven trodde att han skulle hamna vet vi inte. Däremot är det klart att en del av textilerna var brickvävda. Fyndet utgör ett av de tidigaste bevisen för att en sådan teknik använts. Med tanke på textilernas kvalitet hade brickvävningen säkert tillämpats och utvecklats en lång tid innan dess.
2 500 år efter gravsättningen uppmanas sexorna på Prolympiaskolan i Norrköping att lägga surfplattorna i mitten av borden för att jobba med sina brickvävningar och skapa mönstrade band som kan användas som exempelvis nyckelband, pannband och väskband.
– Det första vi ska göra är att linda inslag på de här små skyttlarna, de små brickorna, säger slöjdläraren Zandra Ahlqvist och håller upp en bricka i luften.
Det är morgonens första lektion och småtrötta ögon följer instruktionen. Eleverna piggnar sakta till och snurrar bomullsgarn runt brickorna för att använda det som inslagstråd till sina brickband. De snörar också fast en ögla i ena änden av garntrådarna. Sedan får de som inte har ett skärp på sig, det vill säga de flesta, gå fram till Zandra Ahlqvist för att låna ett band att knyta runt midjan som de kan fästa garnet i.
– Har vi någon frivillig?
Flera händer åker upp i luften. Den lyckligt utvalda John Brolin får trä öglan över en tving som är fastskruvad vid kanten av ett bord och sätta sig på en stol en bit bort för att hålla garnet sträckt.
– Så håller du i brickorna och vrider ett kvarts varv, instruerar Zandra Ahlqvist.
Med fokuserad blick vänder han dem sakta från sig. Tio brickor med 32 trådar i bottenfärgen grön och åtta lila mönstertrådar håller honom så pass sysselsatt att resten av eleverna hinner börja med sina brickvävningar innan John Brolin rört sig ur fläcken.
– Jag börjar lära mig … långsamt, säger han.
Klassen har snart fullt upp med att hålla garnet spänt, snurra brickorna ett kvarts varv och trä igenom inslagstråden. Lättare sagt än gjort – från olika håll kommer rop på hjälp när det trasslar till sig. Zandra Ahlqvist får runda de fastspända trådarna som har skapat en labyrint i salen. Bomullsgarn i vitt, rosa, blått ... och så de populäraste färgerna – grönt, svart och rött.
Med svart och rosa, respektive svart och lila garn fastspänt i ett dörrhandtag sitter Märta Frid och Ida-Maria Nautras bredvid varandra. Snurrar, spänner och småsnackar med dämpade röster.
– Oj, vad har du gjort? säger Ida-Maria Nautras.
– Öglor … oj, man kanske inte skulle ha gjort öglor, svarar Märta Frid.
De skrattar till och får ropa på Zandra Ahlqvists hjälp. Ida-Maria Nautras som har kommit en bit och börjar se ett mönster formas konstaterar att det rosa mönstret blir »ganska häftigt«.
På senare tid har stickning och virkning blivit allt mer populärt igen. Zandra Ahlqvist är dock tveksam till att brickvävning skulle kunna få en sådan nytändning.
– Men definitivt att fler kan få upp ögonen för det. Det är ett fint komplement till klädsömnad och stickning. Att ha det som detaljer på saker. Det är lite begränsat för det blir ju »bara« band.
Hon fick upp ögonen för tekniken på slöjdlärarutbildningen, då två erfarna slöjdare kom och visade upp nålbindning och brickvävning – tekniker från förr. Zandra fastnade för det senare och fortsatte hemma.
– Visst, det är lite pyssel i början. Men sedan är det så himla meditativt, avkopplande. Man kan sitta och bara snurra och så blir det någonting.
Under åren som gick förde Zandra Ahlqvist kunskapen vidare. Hade workshop inom »byaföreningen« i sina norrländska hemtrakter, lärde vänner och la upp en brickvävningsskola på sin blogg. Försökte hålla i gång intresset för en teknik som inte längre är särskilt känd. Hon har stött på lite tillbehör på någon slöjdmässa, men att någon demonstrerar hur man gör har hon bara sett på vikingadagar. Länge har hon tänkt brickväva med sina elever, men hade svårt att komma i gång. Zandra Ahlqvist tror att hon har varit för bekväm, undervisningen flyter ju så bra med de tekniker hon brukar använda. Hon är glad att hon äntligen har vågat ta steget.
Oavsett om det beror på morgontrötthet eller för mycket fokus på att trä trådarna har några elever glömt de användningsområden som Zandra Ahlqvist visade förra lektionen. Nu när flera börjar komma en bit med banden behövs en påminnelse.
– Vad brukar du göra? frågar John Brolin sin lärare och får väskband till svar.
Martin Dufva snappar upp konversationen. Hans tankar går till basket.
– Jag ska göra ett pannband som jag kan spela med!
Att brickvävning ger ett snabbt resultat ser Zandra Ahlqvist som en stor fördel. Tid är ju en dyrbar råvara när det ska skapas. Med all teori som finns i slöjdämnet i dag har eleverna inte riktigt tid att lära sig ett hantverk, det blir mer att pröva på. Den som inte fortsätter med tekniken hemma hinner sällan bli duktig vilket ofta krävs för att verkligen uppskatta det, tror Zandra Ahlqvist. Likt många kollegor skulle hon vilja se mer tid för sitt ämne. Brickvävningen är inget undantag, på tre lektioner får eleverna knappast in någon vana.
– Men det kan väcka ett intresse för att göra saker. Det behöver kanske inte vara brickband, men just att skapa själv och känna den glädjen.
Trots att Zandra Ahlqvist jobbar med gammal teknik är hon ingen bakåtsträvare, tvärtom. Hon gillar att blanda nytt med gammalt. Sticka med ståltråd, väva med sladdar. I år har hennes elever gjort små filtfigurer och sytt på ledlampor för att få ögonen att lysa. Hon skulle gärna införliva programmering i slöjden. Om hon hade tid, förstås. Samtidigt tror hon på det gamla. Och det måste ju bero på någonting att tekniken som användes för att väva textilier som en rik hövding begravdes med för 2 500 år sedan lever kvar. Många elever verkar också trivas med slöjdsalens praktiska arbete. Dessutom gynnar det motoriken.
– Jag tror på det här med att jobba med händerna. Allting är så abstrakt i övrigt, så när eleverna får göra någonting konkret är det många som tycker det är tillfredsställande.
Dagens lektion visar sig även förbereda elever som kommer att spendera framtiden framför en datorskärm. Redan efter en halvtimme klagade elever över att det är jobbigt för ryggen. Att sitta krokig som en ostbåge är inget vinnande koncept och Zandra Ahlqvist får varva vävningsinstruktioner med ergonomiska tips. Hon råder eleverna att sträcka på ryggen, rulla bak axlarna och flytta bak stolen ett snäpp för att hålla trådarna mer spända. När vi närmar oss en timme av vävning börjar också koncentrationen ta ut sin rätt.
– Man blir trött av det här, konstaterar Emilia Gezici.
Dominique Bellerud som likt Emilia Gezici har spänt fast sin ögla i salens stora, gamla vävstol håller med.
– Det här måste vara det svåraste jag någonsin prövat … på länge, säger hon och klagar på mjölksyra i armarna in-nan hon stolt tillägger:
– Fast det blir ett fint mönster!
Det är inte lätt att sitta still en timme. Särskilt inte för elever som går på en skola med idrottsprofil. Lagom till att rastlösheten slår till och eleverna tappar fokus får de börja plocka ihop. Många har kommit en bra bit. Eleverna, som har ett annat tidsperspektiv, har en annan syn på det. Märta Frid tycker det har gått ganska långsamt att komma någonvart. När hon har satt fast brickorna så att de ligger i rätt ordning med fastvirad ståltråd tar hon fram surfplattan och laddar upp dagens digitala loggboksinlägg.
– Öva på tålamod … väva … säger hon lågt för sig själv medan hon knappar in vad de tränat på i dag.
Vissa skriver längre utförliga inlägg. Andra korta, »i dag har jag suttit på en stol i en timme. Det kallas för brickband«.
– Hur många tycker att det här var superduper-lätt? Upp med en hand! säger Zandra Ahlqvist när alla samlas för avslut.
Ett par händer åker försiktigt upp. Till frågan om det var svårt men helt okej, höjer de flesta på armarna. Zandra Ahlqvist har redan bestämt sig för att fortsätta med brickvävning i andra klasser.
– Eleverna blev ju väldigt fascinerade av att det var en så gammal teknik, »vadå är det ingen som kan det?«. Nej, det är väldigt få som har testat det här. Det var flera som blev taggade på det, »oj, ska vi lära oss något som nästan ingen kan«.
Text: Sebastian G Danielsson