Två skolledare ser mer än en

Mellan bänkarna i klassrummet rör sig läraren Frida Eklund och resursen Veronica Nordin. Att också rektorn Per Mattsson glider in och slår sig ner verkar få bry sig om, men så har han ju varit på besök titt som tätt den här veckan. Så jobbar nämligen han och kollegan Annika Ireblad den här terminen – de har avsatt en vecka per årskurs för att göra täta klassrumsbesök.

En vecka kan låta som mycket tid, men det behövs, anser de. Dels ska de ju besöka flera lärare under veckan; i årskurs fem arbetar tre lärare och en resursperson. Dels är en rektorskalender som bekant en högst opålitlig och föränderlig tingest, där de så skönt vita, mötesfria dagarna allt som oftast tenderar att förvandlas och bli överfulla utan förvarning.

Efter ett tag reser sig Per Mattsson och lämnar klassrummet för att gå två trappor ner, in i biblioteket och genom en kulvert för att komma till NO-salen. Där sitter ytterligare elever i årskurs fem och framför sig har de prasslande påsar med färgglada sugrör och varsin rulle vit maskeringstejp. De bygger broar, stabila konstruktioner med fackverk som de först ritat på datorn och givit varandra kamratrespons på.

Här i NO-salen är det läraren Fredrik Carpentsier som rör sig mellan eleverna och resonerar med dem om deras konstruktioner. Per Mattsson slår sig ner och observerar. Han har en vision om att lärarna ska arbeta ännu närmare tillsammans än vad de redan gör, att de i större utsträckning ska dra nytta av att de ofta är fler än en vuxen i klassrummet samtidigt. I dag går ett 50-tal elever i årskurs fem och när lärarna ansvarar gemensamt för hela årskursen blir det enklare att organisera arbetet efter elevers behov.

– Fredrik, vi är redo att kvala! annonserar två elever uppspelt.

De visar sin konstruktion för Per Mattsson, som följer efter dem in i rummet intill där konstruktionen ska testas. Bron måste klara belastningen av 200 gram för att få hamna i slutspel. Nu placeras bron mellan två pallar och den ena eleven trampar från fot till fot. Nervöst, det här.

– Det viktigaste är hur bron beter sig när vi belastar den, inte om den kraschar eller inte. Nu har vi möjlighet att förädla bron och korrigera svagheter, säger Fredrik Carpentsier medan han med varsamma händer hänger vikterna på bron.

Eleverna sitter på huk framför pallarna medan övrig publik består av Per Mattsson, ett skrangligt grinande skelett och några ormar på burk.

Bron klarade sig! Men visst, pelarna sviktar och kanske man kan förstärka dem.

Nöjda håller eleverna upp sin bro, sugrör och en väldig massa tejp.

­– Ni får inget pris av mig för utseendet, säger rektorn torrt.

– Varför då?

– För att jag är elak, säger Per Mattsson och kör händerna i fickorna varpå eleverna skrattar.

En trappa upp håller läraren Johanna Landberg lektion med den tredje och sista gruppen i årskurs fem. Per Mattsson sätter sig i soffan längst bak i klassrummet och lyssnar till elevernas egenkomponerade frågesport. En stund senare får han sällskap av kollegan Annika Ireblad. Tanken var att hon också skulle ha varit med i klassrummen under förmiddagen, men precis som kan ske, fick hon ett lika oplanerat som nödvändigt samtal. Och sedan ett till.

Men det är inget som oroar, för under veckan som gått har de bägge haft möjlighet att observera lärarna i arbete. Rektorerna har reflekterat en del tillsammans under dagarna som gått. På rektorsrummet efter lunch plockar Annika Ireblad fram sina anteckningar och skriver rent allt på datorn. Per Mattsson har redan ett dokument färdigt och tillsammans stämmer de av det viktigaste och hur de sedan ska gå vidare.

Att vara två som gör besöken betyder att de kan bolla med varandra, jämföra vad de upplevt och sett, reflektera kring gruppen och kring vilken utveckling de skulle vilja se. Att Per Mattsson och Annika Ireblad har olika lärarbakgrund, med kunskap i olika ämnen, tycker de gör att de blir modigare i sin respons till lärare i olika ämnen.

Sammantaget finns många fördelar med att vara två på plats.

– Vi måste ha delade erfarenheter och en samsyn i vårt arbete, jag och Per. Sedan är det roligare när man är två! säger Annika Ireblad.

Vilken slags feedback de ska ge är också något de diskuterar. Vilken nivå ska de lägga återkopplingen på? Vad behöver den här läraren, det här arbetslaget? Vad ska de ta upp – och vad ska de vänta med?

– Lärarna ska gå härifrån och veta vad de gör som är bra, vad vi förväntar oss och vad de kan träna på rent konkret – något som är relevant för deras undervisning, säger Annika Ireblad.

Vilken respons lärarna får beror ibland på historiken.

– En lärare som varit angripen av föräldrar som haft synpunkter på undervisningen får man vara försiktig med, eller en lärare som någon av oss haft meningsskiljaktigheter med, säger Per Mattsson.

Han rynkar pannan.

– Fast de får gärna vara lite irriterade när de går härifrån.

– Det får vara obekvämt, instämmer Annika Ireblad.

Per Mattsson slår ut med händerna:

– Det är ju det som är lärande!

De vill utmana sina lärare, få dem en bit vidare på väg. Framför sig på bordet ligger boken Utmanande undervisning i klassrummet av James Nottingham som inspirerat dem. Där finns också en utskrift från Skolinspektionen, en matris för lektionsbesök.

– Lärarna vet att den här finns, säger Annika Ireblad och klappar på matrisen.

Klockan har hunnit bli 14.30 på fredag eftermiddag och det är dags för feedback. Lärarna i årskurs fem slår sig ned kring det ovala bordet intill köket tillsammans med Per Mattsson och Annika Ireblad. Lite försiktigt och trevande börjar samtalet kring bordet med att skolledarna turas om att ställa frågor: Hur har det känts att ha oss på besök? Vad tror ni att vi kommer att ta upp? Vad gör ni som är bra i dag? Vad vill ni utveckla när det gäller det pedagogiska arbetet? Hur tänker ni kring det?

Försiktigt kommer svaren, och frågorna riktas till alla kring bordet, för att höra alla röster.

Sedan ger rektorerna sin övergripande feedback.

– Den goda stämningen finns där, den syns jättetydligt. Värmen – att ni finns där för barnen. Vi tycker också att ni har lagt upp en bra struktur och ni är samplanerade…

Per Mattsson låter som han kommer av sig.

– Eller? säger han och alla skrattar.

Jorå. Det hummas och nickas runt bordet. Nog är de samplanerade och visst har arbetsklimatet bland barnen i årskursen, efter hårt arbete, blivit mycket bättre.

– Jag är glad över det jag ser – men alla kan utvecklas, säger Annika Ireblad.

– Vi vill utmana er lite nu. Vi tror att ni är redo för det, säger Per Mattsson.

De lyfter saker de har sett under veckan som gått, men är noga med att understryka att det handlar om exempel och inte hela lärargärningen. De efterlyser mindre görande, mer reflekterande med barnen. Låt lektionen få ta en annan vändning än den planerade, stanna upp och dröj kvar när elevernas intresse väcks! Fånga det i flykten som faktiskt uppstår!

Någon rynkar pannan, en annan antecknar, en tredje hummar instämmande. Exempel efter exempel tas upp. Ibland invänder någon lärare mot beskrivningen som ges.

Annika Ireblad håller upp händerna.

– Ni har mandat att tänka ”nä, det här gör jag redan”. Vi har ju bara feedback kring det vi har sett.

Det fnissas lite åt Annika Ireblads inlevelse när hon med knuten näve argumenterar för att lärarna ska kräva att eleverna hälsar när läraren gör det.

– Det är det minsta vi kan begära av dem!

Timmen har gått, dags att runda av. Nu ställs fler frågor till lärarna. Vad tycker ni om feedbacken? Hur kan vi stötta er framöver? Med vilken känsla går ni härifrån?

Lärarna beskriver vad de vill jobba med och efterlyser nya besök. Det hummas och nickas runt bordet. Sedan blir rummet tyst. Bara ventilationens brummande hörs.