Skolan har inga schemalagda lektioner. Läroplan saknas. Hanna Sistek skriver om skolan Sudbury i Jerusalem.
Vad vill du lära dig i dag? Den frågan inleder varje morgon på skolan Sudbury i Jerusalem. Barnen till en israelisk vän går på den så kallade demokratiskolan. Det var första gången jag hörde talas om en sådan, och jag blev nyfiken. Hur då demokrati?
”Ja, de får välja vad de vill läsa och när och vem som ska jobba på skolan”, förklarade han. Det lät som en utopi.
Det gör det kanske fortfarande, men tankegångarna kan spåras tillbaka till upplysningen. Redan på 1600-talet proklamerade John Locke att inget av vad barnen lär sig borde vara en börda eller åläggas dem som en uppgift.
År 1921 ledde liknande resonemang till grundandet av Summerhill, den äldsta ännu existerande demokratiskolan, i engelska Suffolk.
Sudbury-skolan i Jerusalem är en extremt liberal version där eleverna i årskurs 1–12 får bestämma allt. Institutionen är som en hel rättsstat, med parlament, domstolsväsende och exekutiv gren. Under veckomötena beslutas om allt från förbud mot nagellack till avskedningar av lärare. Sexåringens röst är lika mycket värd som rektorns. Besluten hamnar i skolans ”lagbok” och bryter någon mot reglerna så ställs personen inför en kommitté på tre elever och en lärare.
Skolan har inga schemalagda lektioner – vill eleverna lära sig något kan de använda sig av valbara resurser, vilket kan vara skolkamrater, självstudier, nät- sökningar eller lärare. Läroplan saknas.
Filosofin är att lärandet blir djupare och mer beständigt när det initieras av eleverna själva. Enda obligatoriet är fem timmars daglig närvaro och ankomst senast klockan 10.
Till eleverna hör 12-årige Benjamin som bytte från den vanliga skolan för två år sedan, efter att ha känt en allt större prestationsångest.
”Jag tror det var känslan att bli respekterad som en fullvärdig person som var avgörande”, förklarar pappa Yair Lipshitz som undervisar i teater på universitetet.
Han har märkt hur bytet har påverkat sonen positivt.
”Han är mycket öppnare mot sin omgivning. All den energi han använde till att överleva systemet kan nu kanaliseras in i personlig utveckling i stället”.
En annan effekt av det personliga ansvaret är att eleverna visar respekt för och är varsamma om skolan och varandra. Sudbury är rankad som en av stadens minst våldsamma skolor.
Till utmaningarna hör att lyckas lita på att barnen så småningom hittar egna vägar till grundläggande kunskap.
”Det kan gå flera år utan att de tar en enda lektion och ibland känner jag mig nervös att min andre son, som är sex år, kommer att gå hela ettan utan att lära sig läsa och skriva”, säger pappa Yair.
Som förälder har han inte mycket att säga till om i skolan. När äldste sonen just börjat på Sudbury och ville fortsätta att en dag i veckan gå till en specialskola för estetisk verksamhet, så behövde han skolkamraternas godkännande.
”Allt vi kunde göra var att förbereda honom på att argumentera för sin sak”, säger Yair, som trots att sonen vann striden känner sig skakad över att ”sjuåringar kan besluta över hans framtid”.
Sudbury-skolor finns på ett 30-tal ställen i världen och studier visar att fyra av fem elever fortsätter med högre akademiska studier. Tanken på denna extrema frihet – men även ansvar – är såväl upplyftande som skrämmande. Jag undrar hur det funkar med ämnen som kräver gradvis uppbyggnad, som exempelvis matte. Det gör även Yair.
”Ibland undrar jag om det är rätt att låta barnen axla så mycket ansvar.”