Koncentrationen går inte att ta miste på. Två och två sitter åttaåringarna på Millbank Academy som klistrade vid paddorna medan de programmerar i Scratch junior. Katten på skärmen – kan de få den att säga något?
Klockan har blivit strax efter nio på morgonen och Isabella Lieghio öppnar dörren till datorsalen. In tassar åttaåringar; pojkarna i marinblå byxor, flickorna i marinblå kjolar – och alla i röda collegetröjor med skolans namn på.
Vi befinner oss i hjärtat av Westminster i London, bara några kvarter ifrån det brittiska parlamentet, på Millbank Academy. Här går barn till ambassadanställda och barn till de familjer som bor i hyreshöghusen strax intill, precis så blandad som stadsbilden kan te sig i London. 440 elever som pratar 45 olika språk.
I dag ska klassen få sin första introduktion till programmering på skärm. Tidigare har de bland annat programmerat robotar – så kallade bee-bots som ser ut som små bin. Sedan i höstas är nämligen programmering något alla barn ska få lära sig, med start när de börjar skolan vid 5 års ålder. Programmering ingår som en viktig del i ämnet ”computing” som ersätter ”ICT” , Information och Communications Technology.
Kursplanen för computing är två ynka sidor, ändå är skiftet i synen på kunskap mycket stort. Nu ska eleverna inte bara lära sig hur de använder ny teknik, utan även förstå grunderna för hur den fungerar.
Isabella Lieghio ber barnen sätta sig framför den interaktiva tavlan och hälsar sedan.
– Morning Isabella, svarar en talkör av ljusa barnröster.
Två dagar i veckan arbetar Isabella Lieghio här, resten av tiden reser hon runt och stöttar skolor och lärare i hur man bland annat kan arbeta med programmering. Hon har titeln ”master teacher”, vilket inte ska förväxlas med svenska förstelärare. Isabella Lieghio får inte någon extra slant för sin titel, i stället är det skolan som får ett statsbidrag för att släppa iväg henne till andra skolor och lärare som vill lära mer.
Nu sitter barnen samlade och på den stora interaktiva tavlan syns ett övergångsställe. Isabella Lieghio undrar: Vad händer när man trycker på knappen? Varför blir gubben grön? När gubben blir grön, vad ser bilisterna? Hur fungerar det här? Eleverna gissar, resonerar tillsammans två och två, bollar med läraren.
– Vem har designat systemet? undrar Isabella Lieghio.
– En elektriker! gissar någon.
– En uppfinnare! tror en annan.
– En programmerare! säger Isabella Lieghio och plockar upp en svart och gul liten bee-bot. Minns ni de här?
Flera händer räcks upp, huvuden nickar jakande.
– I dag ska vi prata om Scratch, någon som hört talas om det?
På tavlan öppnar Isabella Lieghio appen Scratch Junior, som hon tycker är en utmärkt start för de yngre eftersom den är enklare och innehåller mindre än datorversionen. Dessutom är appen gratis.
– Nu kommer ni att få lära er ett programmeringsspråk. Hur gör vi för att lära oss ett nytt språk?
– Går till biblioteket, föreslår en elev.
– Frågar en vuxen, säger en annan.
– Man kan pröva sig fram, säger en tredje varpå Isabella Lieghio hojtar ”ja!”.
Så gillar hon nämligen att arbeta; Hon låter barnen få pröva sig fram. Då lär de sig mer och minns bättre vad de har gjort, snarare än om hon försöker guida dem rätt, tycker hon. Fast det bör samtidigt finnas en struktur att följa och på den interaktiva tavlan dyker det upp en rad frågor som barnen kan försöka besvara om de vill, ett stöd för dem som vill ha mer styrning.
Surfplattor delas ut och barnen sätter sig två och två för att bekanta sig med den lilla animationen Under the Sea med simmande fiskar i Scratch Junior, för att få en idé om hur och vad man kan använda appen till.
Koncentrationen i rummet går inte att ta miste på, allas blickar är fästa vid skärmarna medan små händer klickar sig fram, prövar olika kommandon. Scratch är baserat på block med ikoner, snarare än text, vilket underlättar för den som inte alltid vet hur ett ord stavas. Nu drar barnen i de olika blocken och flyttar på dem för att se vad som händer, och visst kan de få fiskarna att försvinna, sluta röra på sig, simma i annan riktning. Några får till och med fiskarna att prata, genom att klicka på mikrofonikonen och spela in sina egna röster.
Isabella Lieghio går mellan paren, hör efter om någon har kört fast. Ett lågt sorl stiger från barnen som pratar sinsemellan om vad de gör och vad som händer på skärmen.
Med i klassrummet finns ytterligare en lärare, som tar del av lektionen för att sedan upprepa den några dagar senare. Hon heter Sara Hutchins.
– Det här arbetssättet fungerar bra och förbättrar min undervisning enormt mycket. Jag lär mig jättemycket av Isabella! Det ger mig ett annat självförtroende och jag kan ta med mig ord och begrepp härifrån, som till exempel repetitioner och loops, till andra ämnen som engelska och musik.
Det har blivit dags för nästa uppgift, att skapa en egen animation genom att programmera en katt. Isabella Lieghio samlar barnen framför tavlan och visar hur de kommer igång: Gå till huset, klicka på plustecknet och skapa därifrån. Snart har barnen spridit ut sig i rummet på nytt. De tycks vara överens om att Scratch är roligare än bee-bots, för att man kan göra så mycket mer. Någon placerar sin katt på en sandstrand där den rör sig fram och tillbaka, andra låter katten spela basket.
Det är tacksamtatt introducera barn till programmering, tillstår Isabella Lieghio. Bara att de får använda Ipad gör sitt till, ler hon.
En stor del av charmen med programmering är att barnen får vara kreativa, att de styr över vad som sker och själva får tänka till, anser hon. Det handlar inte om att drilla barnen till att bli programmerare, utan om att ge dem en förståelse för tänkandet bakom, hur man kreativt kan gå tillväga för att lösa problem.
Det innebär ett skifte i synen på kunskap jämfört med tidigare, och en annan syn på teknikens roll. Men hur skiftet i synen på kunskap kommer att förvaltas på engelska skolor vet ingen. Att kursplanen för ämnet computing bara är två sidor lämnar stort utrymme för lärarna att själva bestämma vad de vill ta upp och varje skola måste arbeta fram sin egen plan, eller köpa en. Själv är Isabella Lieghio inte vidare förtjust i de program som skolor kan köpa för att arbeta enligt nya kursplanen, för de är fyrkantiga och begränsade. Klart är dock att många lärare behöver mer kunskap och den del av nya kursplanen som utmanar mest är just programmeringen.
– Till en början kan många lärare känna sig lite osäkra, ibland oroar de sig för att barnen kan mer än de själva.
Hon skrattar, slår ut med händerna.
– Men så är det ju nu! Det får man omfamna och använda sig av i stället, lärare kan inte alltid mer än barnen.
Det finns många sätt att introducera yngre barn till programmering utan att ens vara uppkopplad. Vad en algoritm är kan illustreras på flera sätt. Till exempel kan man leka mänskliga robotar – Isabella Lieghio har låtit barnen styra henne kring koner i korridoren.
– Eller så gör jag en smörgås efter deras instruktioner. För det är en algoritm, en uppsättning instruktioner.
De skapar en sekvens av hur man gör en smörgås, sedan kan hon ta isär sekvensen, introducera något fel och låta dem hitta det.
Hon har också låtit barnen rita efter hennes instruktioner: En stor cirkel, en mindre ovanpå, en triangel mitt i den mindre, ringar ovanför triangeln…
Sedan får de hålla upp papperet och se resultaten. Vem har ritat en snögubbe?
– Då förstår de varför det är så viktigt att instruktionerna är specifika.
I klassrummet blir det en sista samling vid tavlan. En surfplatta kopplas upp och får tjäna som exempel. Hur gjorde ni här? Isabella Lieghio ställer frågor, barnen förklarar, tipsar varandra. Så är tiden ute och det har blivit dags att bryta upp.
– Well done year three! berömmer Isabella Lieghio medan hon samlar in plattorna.
Ni har hört många nya ord i dag!