Det är viktigt att fundera över hur övergångarna mellan förskola, förskoleklass och skola går till och att försöka minimera antalet separationer. Men det är lättare sagt än gjort för många rektorer, visar Helena Ackesjös forskning.
Övergångsrik. Ordet sammanfattar tillvaron för de barn som Helena Ackesjö följde i sitt avhandlingsarbete där hon undersökte barns perspektiv på övergångarna mellan förskola, förskoleklass och skola.
Helena Ackesjö började med att kontakta en förskola som hade en femårsgrupp. Tanken var att följa den in i årskurs 1. Men barngruppen splittrades och det var bara fyra barn från den ursprungliga gruppen som gjorde övergångarna till och från förskoleklassen, och till slut började ettan tillsammans.
Det blev många nya kompisar, lärare och lokaler på kort tid. Barn från nio olika förskolegrupper bildade tre för-skoleklasser, som sedan blev två ettor.
– Det fick mig att fundera över övergångar som relationssplittrande. Frågar man barnen så vill de göra övergångar i samlad grupp, säger Helena Ackesjö.
Att byta sammanhang tar kraft och energi, påpekar hon. Varje gång du kommer in i ett nytt socialt sammanhang måste du konstruera dig själv på nytt. I samma veva som barn börjar i förskoleklass börjar de också ofta i fritidshem, vilket innebär ytterligare en arena som ska tolkas. Vad är det här för plats? Vad krävs av mig här?
– Det är många relationer som ska skapas när man är fem och ett halvt år.
Barnen hade många tankar om att börja skolan. Mycket handlade om nedärvda föreställningar om vad skolan är. De oroade sig för separationer, men också för att det skulle bli hårt arbete och vad som skulle hända om de inte klarade proven, berättar Helena Ackesjö.
– Barnen hade stora förväntningar och tänkte att det skulle vara tydliga skillnader mellan skolformerna.
Något det inte alltid är, konstaterar hon. I förskoleklassen möter de förskolepedagogik – precis som intentionen är – men det gör att barnen kan ha svårt att tolka förskoleklassen som plats. Även den uppmjukade miljön gör att gränserna blir otydliga.
– Det är viktigt att lärarna visar att förskoleklassen handlar om undervisning och lärande.
En del barn tyckte att det var för mycket förskola i förskoleklassen. Vissa tyckte att de fick göra samma saker i årskurs ett som de gjort i de tidigare verksamheterna.
Styrkan med förskoleklassenär att den ger barn en möjlighet att lära sig, utan krav på prestationer. Men det får inte bli för fritt och flexibelt. Många elever har redan knäckt läskoden, påpekar Helena Ackesjö.
– Det kan vara svårt att hitta rätt nivå i undervisningen, särskilt med tanke på att barnen kommer från så många olika förskolor och har varierande förkunskaper.
Skolbesöken som gjordes under vårterminen var betydelsefulla. Förskolan hade en handlingsplan som den arbetade efter. Men det handlade mycket om att stämma av almanackorna – mötas i mars, gå på besök i april och maj och utvärdera i oktober. Lärarna reflekterade sällan över hur de gjorde eller om det gick att göra bättre, konstaterar hon.
Barns perspektiv på övergångar skiljer sig från de vuxnas. Det är inte säkert att det vuxna tror att de tycker är viktigt eller problematiskt verkligen är det. Det som vissa barn ser fram emot, kan oroa andra. Det handlar om att lyssna på dem och tillåta sig själv att göra olika, anser Helena Ackesjö.
En annan aspekt av separationer är att man i förskolan ibland har mer fokus på anpassning till framtiden i förskoleklassen än på avslutet i förskolan. Men eftersom barnen ofta varit i förskolan i flera år är separationen från den en kritisk aspekt av övergången, menar hon.
Barnen i den undersökta gruppen var helt på det klara med att de skulle börja i förskoleklass. Men vissa förstod inte att det också innebar att de inte skulle komma tillbaka till förskolan mer. När det blev tydligt, blev en del ganska sorgsna.
– Det måste vara viktigt att få packa ihop sina erfarenheter och göra ett avslut.
Att utveckla samarbetsformer mellan förskola, förskoleklass, skola och fritidshem är ett gemensamt ansvar för lärare och skolledare. Den största svårigheten är den uppenbara – att verksamheterna ligger på olika platser, påpekar Helena Ackesjö.
Hon har gjort en uppföljande studie om hur rektorer ser på hur de organiserar övergångarna. Den visar tydligt på en komplex verklighet och hur svårt uppdraget är. Det finns många hänsyn att ta.
En rektor berättade att han tog emot barn från 18 avdelningar. Men det handlar inte bara om att barnen kommer från många förskolor. Det fria skolvalet gör att de inte vet vilka skolor som föräldrarna kommer att välja.
– Jag kan tänka mig att på en ort där det bara finns en förskolegrupp och en skola, är det lättare att samverka än i orter med många förskolor och skolor som ingår i stora system.
För barnen handlar det som sagt om många uppbrott som ställer krav på deras anpassningsförmåga och flexibilitet. Det är viktigt att fundera över om det går att minimera dem och föra en diskussion om vad som är rimligt att kräva av barnen, anser Helena Ackesjö.
– Som lärare och skolledare kan man alltid behöva reflektera över hur man organiserar för övergångar och om det går att göra annorlunda.
Text: Karin Björkman