Fånga det livliga språkbruket!

Utanför skolan berikas ungdomar av engelska, men i klassrummet tråkas de ut. Om läraren kan minska glappet blir det mer prat på lektionerna.

Det pratas för liteengelska i svenska klassrum. På myndighetsspråk heter det: ”Vid nära hälften av de observerade lektionerna be­dömer dock Skolinspektionen att aktiviteter som utvecklar den kommunikativa förmågan borde ha funnits i större utsträckning”. Pia Sundqvist, forskare i engelskdidaktik vid Karlstads universitet, kommenterar läget:

– Jag måste säga att jag blir lite förvånad över att det fortfarande pratas så mycket svenska på lektionerna i engelska.

I sin forskning har hon kunnat konstatera att många lärare i engelska saknar en strategi för sin undervisning. Vissa lärare blandar svenska och engelska, andra talar enbart engelska. Principen bör vara att prata så mycket engelska som möjligt, anser hon, men oavsett hur läraren gör bör det finnas en medvetenhet om varför, och om hur växlingen mellan språken sker i klassrummet. Eleverna själva uttrycker olika önskemål. Barn i förskoleklass och årskurs tre, som Pia Sundqvist har intervjuat, blir fru-strerade om läraren bara pratar engelska och inte översätter, medan de flesta av eleverna i sexan föredrar att läraren håller sig till engelska.

En förutsättning för att eleverna själva ska våga prata ett språk de inte helt behärskar är att de känner sig trygga och Skolinspektionen noterar i rapporten från 2011 att det finns goda för­utsättningar för det, en trygg och stödjande miljö råder i de allra flesta svenska klassrum. Men ändå framstår ämnet engelska för många elever som sekunda, som ett tillfälle till avkoppling snarare än till lärande och förkovran. Den riktiga engelskan anser de att de lär sig på fritiden, där de möter och använder språket i datorspel, videobloggar, mobilen, sociala medier, filmer, tv-serier, musik, för att nämna några tillfällen.

Pia Sundqvist ger med entusiasm än fler exempel på ungdomars livaktiga bruk av språket.

– Femtonåringar skickar sms på engelska, de använder citat och uttryck, läser nyheter på Facebook. En och annan twittrar på engelska till sina idoler.

Engelskan används ibland också som uttrycksmedel.

– Något som låter dumt på svenska blir coolare på engelska.

Det är lätt att föreställa sig att eleverna i relation till detta tappar motivationen för klassrummets skolböcker.

– Det är inte bra, den här bristen på autenticitet i skolan, konstaterar Pia Sundqvist.

Slutsatsen blir att det är nödvändigt att utgå från elevernas intressen, snarare än från läroböcker, i undervisningen.

– Lärarna behöver lära känna sina elever och deras intressen och vanor väl. Ta reda på om de pratar engelska på fritiden, i vilka sammanhang, säger hon.

Pia Sundqvists ochhennes kollegors forskning visar att fritidsengelskan har stor betydelse för elevernas kommunikativa färdigheter. Särskilt att spela datorspel online, som förutsätter interaktion med andra på engelska, utvecklar ordförrådet och den muntliga förmågan, ett samband som syns tydligt redan i årskurs fem. Pojkar är de mest frekventa spelarna och de blir följaktligen bättre på att prata och får ett större ordförråd än flickor. Men egentligen går inte skiljelinjen mellan könen, påpekar Pia Sundqvist, utan mellan dem som ägnar mycket tid åt spel och dem som inte gör det.

Nyligen har hon presenterat intressanta resultat från en studie av niondeklassare. Forskarna har undersökt datorspelandets relation till provresultat och betyg.

Studien visar att de som spelar mer än fem timmar i veckan, vilka alla är pojkar, får bäst resultat av alla elever i ämnet engelska. Dessa frekventa spelare får högst betyg på uppsatser, vokabulärtest och nationella prov, och de får högst slutbetyg.

De som inte spelar alls, bland vilka flickor är i majoritet, fick näst bäst resultat i de olika momenten i engelska, medan den måttligt datorspelande, könsmixade gruppen, kom sist.

Hur kan dessa rönanvändas för att få eleverna att våga tala engelska i skolan? Lösningen är inte att uppmana alla att spela onlinespel, men fritidsengelskan i stort ska absolut tas i beaktande, anser Pia Sundqvist. Inte bara datorspelare, utan även de som i andra sammanhang använder språket utanför skolan, motiveras att prata engelska och blir därmed säkrare. I sina intervjuer med elever har hon exempelvis stött på tolv-trettonåriga flickor som, kompisar emellan, ibland spontant går över till engelska i umgänget på fritiden. Ett exempel som lärare kan uppmärksamma.

Tillsammans med Alastair Henry, lektor i ämnesdidaktik vid Högskolan Väst, har Pia Sundqvist nyligen startat ett projekt, Bridging the gap between in and out-of-school English: Learning from good practice inom vilket en forskargrupp ska undersöka hur glappet mellan engelska i skolan och på fritiden kan överbryggas. De har identifierat ett antal lärare i årskurs sex och på högstadiet som lyckas bra med att motivera eleverna och få med de olika färdigheterna.

– Vi vet att lärare som sätter upp olika slutmål för arbetet, som att göra en intervju, en film, eller ett radioprogram, lyckas bra. Att låta eleverna arbeta i grupp och vara med och välja, liksom att avsätta ett antal veckor för ett projekt, är också verksamt.

Nu ska Pia Sundqvist och hennes kollegor ta reda på mer genom att observera hur de duktiga lärarna, som representerar skolor i skilda områden, går till väga när de knyter an till elevernas praktik av engelska utanför skolan.

Pia Sundqvist har stora förväntningar på att projektet ska bidra till att kunna sprida goda exempel till andra lärare. Det finns ett stort behov. I dag måste lärare klara inte bara att fånga upp elevernas fritidsengelska, de måste också balansera deras olika kunskapsnivåer.

Skillnaden mellan två elever i ett klassrum kan vara enorm, inte minst med tanke på de nyanlända eleverna som ofta har bristfälliga kun­skaper i både svenska och engelska. Hur deras behov ska tillgodoses är ett stort problem som hon menar behöver få en lösning på skolpolitisk nivå. Men när det gäller att överbrygga kunskapsgapet mellan eleverna återkommer Pia Sund­qvist till det hon menar är basalt i undervisningen: att på individnivå försöka att utgå från elevernas egna intressen och bygga vidare på det.