Ett barn kommer fram till mig med lysande ögon och säger ”Jag vet hur Big bang kom till.” Detta väcker givetvis min nyfikenhet och jag slukas upp av en målande och detaljrik berättelse. ”Det var för länge, längesedan. Plus och minus var motsatser som ville till varandra, men plus och plus ville från varandra. När alla plussen och minusen samlades på ett ställe fick de till slut inte plats längre. Då skapades det en stor explosion som heter Big bang. En stjärna exploderade så det blev rymdskräp som samlades och blev större och större. Det kom varma eldsflammor och sen började det att regna, massor utav regn, i tusentals år så att det blev en jättestor sjö. Det bildades små klumpar i vattnet som kom till varandra och satte ihop sig och då bildades det bakterier. Det var jordens första liv. Efter många år förändrades bakterierna till fiskar och en slags ödlor och krokodiler. Det var de första djuren som kom till.”Det här är enåttaårings förståelse kring hur allt började. Jag förundrades av berättelsen och kände mig också lite förbluffad över att jag själv inte alls hade kunnat sätta ord på detta på samma självklara sätt. Som förskollärare så förundras jag ständigt av det barnen har att berätta och alla de nyfikna frågor de ställer. Att verkligen lyssna på barnen och deras tankar är nog den allra viktigaste delen utav förskolläraruppdraget. Det mesta jag vet om dinosaurier har jag lärt mig av barn jag mött genom åren. Det handlar inte bara om saker de berättat för mig med ord. Utan saker jag har lärt mig genom deras utforskande, konstruerande och skapande och genom att vara en del av deras lekar. Barns sätt att ta sig an världen med genuin nyfikenhet har verkligen satt starka avtryck i mig.
Jag lyssnade nyligentill en föreläsning med förskolläraren Lena Enlund. Hon talade om de yngsta barnens skriftspråkande och hur materialet de erbjöds påverkade deras utforskande på olika sätt. Hon visade exempel på hur många barn valde den svarta tuschpennan som gjorde starka avtryck, både på pappret och på barnens händer. Jag tänker att det ligger mycket i det resonemanget. Att vi människor många gånger har en strävan efter att sätta olika typer av avtryck i vår omgivning. Det kan röra sig om något så enkelt som att fylla en asfalterad väg med gatukritsmålningar, eller att skriva några ord på ett klotterplank.
Att arbeta med ”Land art” tillsammans med förskolebarn är ett sätt att sätta avtryck i naturen. Ett sätt där det märks hur barns kreativitet är gränslös. Det allra enklaste material som, pinnar, stenar och blad kan förvandlas till de mest fantastiska skapelser. Likaså skräp som flutit i land vid havet eller kvarglömda leksaker i en sandlåda. Det är en konstform som förvisso är förgänglig, men där processen blir det som uppslukar barnen. Naturen bjuder på ändlösa möjligheter både när det gäller skapande och utforskande och barnen har en enastående förmåga att upptäcka alla de små detaljer som naturen har att erbjuda.
Kanske hänger lustenatt sätta egna avtryck också ihop med vår nyfikenhet på de avtryck som tidigare generationer lämnat efter sig. Jag minns när jag som barn besökte ett museum tillsammans med min förskolegrupp och hur vi fascinerat studerade fossilerna i stentrappan. Jag minns också hur jag med fantasins hjälp svävade iväg med tanken och började föreställa mig hur de där djuren kunde ha sett ut för flera tusen år sedan. Det är något speciellt när fakta och fantasi får samspela. I min fantasivärld knallade de där små djuren runt i stentrappan på museet. Även som vuxen drabbas jag ofta av hur fantasin låter mina tankar sväva iväg till olika platser. Just nu har de landat många tusen år framåt och jag funderar kring vad framtidens människor kommer att finna för avtryck efter oss. En hög med puttekulor, förlista skepp eller en tunnel full av graffitti? Eller kanske att de faktiskt hittar en tidskapsel som en grupp förskolebarn grävt ned med stor iver i en dunge bakom sin förskola.