Texten bryts ner och fogas ihop igen, på svenska och på elevernas modersmål. Till sin hjälp har lärarna modeller för språk- och kunskapsutveckling. Modersmålslärarna är med, både vid planering och i klassrummet.
”Name = Salmaan Mohamed”, skriver pojken. Han lutar sig över blocket och fortsätter med säker handstil. ”Jag kommer Somalia.” Han tittar i blocket och lägger till ”från” på rätt ställe.
– Sju månader i Sverige, säger han.
– Han har gått fyra månader i skolan, säger modersmålsläraren Abdullahi Hassan.
– Salmaan Mohamed har kommit ensam. De flesta som han bor med pratar inte somaliska, de måste prata svenska med varandra. Då lär de sig snabbare, säger han.
Senare berättar Jilda Sürüp, mentor, sva- och SO-lärare, hur hon arbetar i förberedelseklassen.
– Jag måste tänka på hur jag uttrycker mig, att inte säga att elevernas föräldrar ska hjälpa till med läxorna, för en del har inga föräldrar hos sig. Jag säger vuxen, eller vårdnadshavare, eller god man, i stället.
En kör av röster hörs i klassrummet i Söderportens skola i Norrköping. Orden är svenska, men uttalas trevande, med en ny satsmelodi och de nya språkljud som uppstår i brytningarna mellan å ena sidan svenska, och å andra sidan somaliska, arabiska, tigrinja.
Orden i texten som eleverna läser är ämnesspecifika, krångliga, sammansatta: bergskedja, kontinent, världsdel. Att läsa texten högt för en kompis och få hjälp med uttalet är lektionens sista övning. Vi backar till dess början.
Koncentrerade, allvarliga blickar, ibland leenden, är vända mot läraren. Sjundeklassarna som sitter här är nyanlända och måste anstränga sig för att förstå. Böjda över häftet med texten och världskartan parar de ihop ord med bilder, klipper ut och klistrar, ”bergstopp”, ”ögrupp”, för att bekanta sig med texttypen.
Hur var det i din världsdel när du lämnade den? tänker jag.
Lina Cakar, studiehandledare i arabiska och lärare i matematik och NO, säger att hon och hennes kollegor ibland fångar upp kopplingen mellan elevernas ursprungsland och kartan framför dem. Det skulle kunna ligga till grund för att arbeta med en berättande text. Men nu är det lektion i geografi och en annan textgenre är aktuell.
Som sig bör i genrepedagogik redogörs för vilken sorts text som är i fokus. Jilda Sürüp står mitt i klassrummet med ett häfte i händerna.
– Det här är en faktatext som beskriver något, det är ingen fantasi, säger hon långsamt, tydligt.
Hon läser det korta stycket om hur de sex kontinenterna förhåller sig till de sju världsdelarna. Hon förenklar inte, men förklarar utförligt. Det är lätt att tänka sig ett glapp mellan textens innehåll och kunskaperna i svenska hos eleverna. Men i den här förberedelseklassen lär sig eleverna språk och ämne samtidigt.
Lektionen följer modellen reading to learn och i enlighet med den läser Jilda Sürüp en mening i taget. Efter varje mening ställer hon en fråga vars svar finns i frasen som eleverna just hört. Det är avsiktligt, i metoden ingår att det ska vara så lätt att finna svaren att alla kan svara och känna att de gör rätt. Det är ett sätt att få med sig alla, också de svagaste eleverna.
När det behövs interfolieras lektionen av att Lina Cakar assisterar de av eleverna som talar arabiska.
– Jag översätter inte bara, jag förklarar också, för annars kanske de ändå inte förstår, säger hon.
En flicka som inte förstår vad väst och öst är får hjälp av klassens andra mentor, Izla Rizko. Hon tar tag i flickans händer och lyfter dem en i taget. ”Vänster, höger”, säger läraren och svänger med dem.
Studiehandledningen går smidigt eftersom lektionen håller ett lugnt och jämnt tempo, och eftersom Lina Cakar och Abdullahi Hassan, studiehandledare i arabiska respektive somaliska, har varit med och planerat passet och därmed vet precis vad det ska handla om.
Det var Jilda Sürüp som fick idén till hur det språk- och kunskapsutvecklande arbetssättet kunde få en skjuts: Genom mer samarbete mellan alla lärare. Framför allt ville hon involvera modersmålslärarna.
Sagt och gjort. Sedan några år använder modersmålslärarna veckans planeringstid till planeringskonferens med sva-lärarna och förberedelseklassens ämneslärare. Abdullahi Hassan, som har varit lärare i engelska i Somalia, Jemen och Libyen, uppskattar att ingå i gruppen och inte stå utanför arbetslaget som modersmålslärare ofta gör. Han ser fördelar för eleverna med att lärarna bildar en kedja så att all undervisning hänger ihop.
Exempelvis samordnas undervisningen i SO. Modersmålslärarna översätter texterna till arabiska och somaliska, så att eleverna kan arbeta parallellt med en text på svenska och på sitt modersmål.
Det är högst troligt att det språkinriktade samarbetet mellan lärarna gör att eleverna sällan stannar längre än ungefär ett år i Söderportens förberedelseklass, och att de lämnar den med goda resultat.
– Det kan gå snabbt att lära sig, jag säger till eleverna att de måste utveckla svenskan och kommunicera på svenska. Det är nyckeln till samhället, säger Abdullahi Hassan.
I klassrummet ställer Jilda Sürüp ytterligare en fråga:
– Vad är en ögrupp?
En pojke sveper med armen mot kamraterna intill vid bordet.
– Som när vi är nära.
Inte alla kommunens skolor arbetar på det här sättet. Men mycket är på gång i Norrköping.
Caroline Bötrius är en av de två entusiastiska utvecklingsledarna för den så kallade SoL-utbildningen (Språk och lärande), en stor satsning på språk- och kunskapsutvecklande arbetssätt i alla ämnen. Utbildningen är obligatorisk för alla anställda inom förskola och skola i kommunen, inklusive skolledare och verksamhetschefer.
– Ett långsiktigt arbete som jag är väldigt glad och stolt över att vi kan göra, säger Caroline Bötrius och ler stort.
Kursdeltagarna får lära sig hur de kan arbeta med textgenrer och ge språklig stöttning, bland annat genom cirkelmodellen. Arbetssättet ska gagna alla elever, och särskilt dem med annat modersmål än svenska.
Svenskläraren Caroline Norén har användning för det hon lärt sig under kursens sex seminarietillfällen. Kanske har det till och med bidragit till en särskild framgång för klassen. Hennes sexa tog hem två av sex priser för bästa text i mellanstadiets årliga litteraturtävling.
Majoriteten av eleverna, 26 av totalt 39, i hennes ordinarie klass vid Tamburinens skola, läser svenska som andraspråk. Med sitt nuvarande arbetssätt, som förtydligar förväntningarna på en text, har hon lättare att få med sig dem.
Caroline Noréns elever arbetar sig grundligt igenom cirkelmodellens faser inför uppgiften att skriva en egen fantasytext. Läraren högläser en bok i genren och klassen plockar ut genrens kännetecken. De diskuterar hur begreppet fantasy ska förstås, planerar egna texter steg för steg. Lärare och elever skriver – mödosamt – en gemensam berättelse, bit för bit. Därefter börjar eleverna skriva egna texter som läraren ger återkommande respons på. Eleverna ger också varandra respons kring det skrivtekniska. Ett upplägg som nästintill skulle platsa på en skrivarkurs.
Caroline Norén ser allvarlig ut.
– Ja, vi ska ha höga förväntningar på barnen.
Det, och inställningen att ”förtydliga men inte förenkla”, har hon gemensamt med Jilda Sürüp och hennes kollegor i Söderportens skola.
Utvecklingspedagogen Caroline Bötrius ser stora fördelar med SoL. Modellerna ger en effektiv kompetensutveckling som bäddar för ett gemensamt förhållningssätt hos kommunens lärare. Det behövs eftersom Norrköping behöver öka måluppfyllelsen, inte minst genom att bana väg för de nyanlända. Många barn som just kommit väntar på en plats i någon av kommunens skolor.
Genrepedagogiken är överlag på frammarsch i skolans värld, men alla är inte positiva. Kritikerna menar att den kan leda till ett alltför instrumentellt skrivande som hämmar kreativitet.
Caroline Norén tror inte att risken är så stor.
– Genrepedagogiken sätter ramar, men inom dem ges frihet att välja innehåll.
Jilda Sürüp tror inte heller att genrepedagogik hämmar.
– Den som säger så kanske egentligen mest drar sig för att pröva en ny modell.
Text: Mimmi Palm