Hade vikingahjälmarna horn? Sparar barn sitt påskgodis? Är det någon som har ätit grodor? Frågorna är många när man tar bussen till järnåldern.
Museipedagogen Gunilla Beckholmen håller upp två horn, ett större och ett mindre. ”Är det någon som vill gissa vad det här är?”. Fyra–fem-åringarna omkring henne vevar med händerna: ”Man kan blåsa i den”. Och ja, det ena hornet kan man blåsa i, det är ett instrument. Men vad kan det andra vara för något? Plötsligt ropar någon till: ”Hjälmen, hjälmen, hjälmen”. Barnen från den mobila avdelningen Kullen på Vänge förskola är på upptäcktsfärd på Gamla Uppsala museum. De sitter i ett rum, kallat kungens hall, som är uppbyggt som ett järnåldershus eller om man så vill ett vikingahus.Ebbot, Felix, Samuel och Melina och de andra barnen har ju sett samma vikingahjälmar som många andra, de hornprydda hjälmar som turister får med sig hem från Sverige.
– Ska jag vara heltärlig har vi aldrig hittat en enda hjälm med horn på. Man tyckte om att rita serier på 1800-talet och då tyckte man: ”Gud vad rolig gubben blir om han har horn på hjälmen”. Men i verkligheten hade vikingarna horn till att blåsa i och som dricksglas.
Gunilla Beckholmen visar hur det går när man ställer ner ett horn på marken. Det välter och hon undrar hur man kan lösa problemet med att hornet inte har en jämn botten. Tillsammans konstaterar de att man kan ställa hornet i något annat. ”Men oftast hade man bara ett par horn som skickades vidare till nästa törstiga person. Tänk om ni skulle äta lunch och det bara fanns två glas?” Det fnissas och Gunilla Beckholmen säger att det inte var så bra om någon var förkyld. Efter en liten stund frågar hon:
”Fanns det kylskåp på den här tiden?”. ”Näääääää”. ”Nej, det var ju därför man torkade maten”. De pratar om mat, vad de åt på den tiden. Fisk ropar någon och att man jagade. ”Kött!”. Gunilla Beckholmen visar havregryn och berättar att gröt, det åt man mycket och så undrar hon vilka som äter gröt till frukost. ”Jag åt tre smörgåsar till frukost”, säger Felix.
En ny fråga, hur många av barnen har sitt påskgodis kvar? Av någon anledning räcker alla upp sina händer, men de ser lite konfunderade ut. Efter en stund säger någon: ”Jag har inte köpt något påskgodis”. De enas om att påsken var före sommaren, att det var länge sedan, så länge sedan att man nog inte har något kvar.
– Men på den här tiden var man tvungen att spara godis och all mat i nästan ett halvår, för på vintern var det för kallt för att odla. Men sparade man kunde man göra mjöl och baka bröd.
”Hur kunde man göra mat?”, ropar en pojke som sen raskt följer upp med: ”Hur bakade man sockerkakor och bullar?”. Tålmodigt fortsätter Gunilla Beckholmen med att berätta att det var så besvärligt att baka bröd att det gjordes bara när det var fest på gång.
Nu börjar det märkas på barnen att de suttit stilla länge, att de varit inne i vikingavärlden länge. Museipedagogen lovar att de snart ska få röra på sig, men först vill hon ha en frivillig. Barnskötaren Iris Tinglöf ställer upp och Gunilla Beckholmen ber praktikanten Sabina Larsson om något som väger ungefär sex kilo och innehåller 22000 ringar. Sabina går fram till en koffert och tar upp en ringbrynja som Iris Tinglöf tar på sig. Hon får också en sköld och ett svärd. ”Det här är det närmaste en mannekängkarriär jag kommer”, säger en nu glasögonlös och suddigt seende Iris Tinglöf inifrån hjälmen som tillsammans med halsskyddet täcker nästan hela ansiktet. ”Ny Facebookprofil”, fnissar förskolläraren Johanna Freding.
–Vet ni, här i Gamla Uppsala har man hittat spår efter sköld, ringbrynja, en hjälm och ett svärd. Vill ni se riktiga svärd och en hjälm som är 1500 år gamla? Strax. Men först ska ni få känna på fröken, hon kan gå ett varv.
Gunilla Beckholmen tar med gruppen till övervåningen, de passerar ett stort fönster med utsikt mot Uppsala högar, eller kungshögarna som de tre gravhögarna också kallas. Här besegrade Erik Segersäll danskarna någon gång kring år 985 och sedan dess har mycket hänt här och många människor har samlats, med helt olika ärenden, som pulkaåkning, socialdemokratiskt sommarting och påvebesök.
Iris Tinglöf får ställa sig bredvid en monter där bland annat en hjälm finns. ”Är hennes hjälm lik den i glasskåpet?”. ”Nääää”, svarar barnen. Gunilla Beckholmen förklarar att den hjälm Iris bär är nygjord och att den i montern är 1500 år gammal.
– Ser ni att det är lite grönt på hjälmen? Det är brons. Har ni sett en bronsmedalj någon gång? Ni vet när man springer och tävlar så får man guld om man kommer etta, kommer man tvåa får man silver och blir man trea får man bronsmedalj.
Det ser nästan ut som guld, men det är lite mer rött i. Det här gröna, när det var nytt sken det som guld, fast lite rödare. När brons kommer i kontakt med mycket luft under lång, lång tid, då blir det grönt. Ser ni det bruna på hjälmen, det är järn. Ni vet att bilar rostar ibland, det har hänt här också.
I montern finns också en kastrull som användes till matlagning och delar av en jättestor sköld. Gunilla Beckholmen säger att sakerna är så gamla att det är svårt att förstå. ”Men ändå finns de kvar. Som spår efter människorna som levde då. Vill ni titta på lite grodben?”.
I nästa monter finns fler saker som hittats i utgrävningar. Där finns skålar, en kam och grodlår. ”Är det någon som smakat på grodor någon gång?”. Det har ingen gjort, inte heller Gunilla Beckholmen. Barnen ser fundersamma ut och de blir inte mindre undrande när hon säger att de inte hade samma kryddor förr i tiden och att det helt enkelt inte går att säga hur deras mat smakade.
Sen blir det en spännande saga, om världsträdet Yggdrasil, jätten Ymer och hans hjärna, Oden och hans två bröder Vile och Ve. Gunilla Beckholmens publik lever sig in i vikingarnas skapelseberättelse och räknar ivrigt Sleipners ben när de ser gosedjuret med åtta ben. ”Min storebror är åtta år!”.
Barnen från den mobila avdelningen är väldigt mobila. Och snabba. De tar sig ner för trappan för att prova hjälmar och kläder. På vägen ner pratar de om de möjligen kan få smaka mer godis, vikingagodis i form av de torkade tranbär som alla fick testa för en stund sedan.
– Förra året hade vi ett arkeologiprojekt i vår grupp. Då var vi också här. Vi pratade om vikingatiden, men också om jordens uppkomst. Det är fortfarande många som är intresserade, men nu har vi gått in mer på olika och lika.
Förskolläraren Johanna Freding berättar om barnens frågor, att de diskuterar hur människorna levde förr, hur de bodde, hur en familj såg ut.
–Vi började med att ställa frågan till barnen, hur de tror att människor levde för hundra år sen. Vi har kommit fram till att många barn tror att det är som i dag, att man klev upp och åt frukost. Sen gick man till förskolan. Det fanns surfplattor och tv. Ja, som nu ungefär. Men sen ser man deras lärprocess och det är verkligen spännande.
När de har varit ute med bussen har de hittat många skelettbitar och frågorna har haglat. Är det från djur? Hur har det kommit dit? Även glas, tegel och gamla spikar har hittats och detta har påverkat barnens lekar. De har plötsligt låtsats vara ”förr i tiden” och var ute och jagade, letade efter mat och byggde hus. De undersöker och utforskar.
Barnens stora intresse har lett dem vidare och Johanna Freding säger nöjt att arbetet är så brett, att de får in i stort sett allting i läroplanen bara i projekten. Just nu handlar mycket om hur barn hade det förr, fick de bestämma, gick de i skolan eller förskolan? Eller arbetade de? Hur har barn i andra länder det?
Efter museibesöket kommer de använda Instagram eller skriva ut de bilder som Johanna Freding har tagit, för att kunna ta frågorna vidare. När barnen traskar ut till sin buss poängterar museipedagogen Gunilla Beckholmen med ett brett leende att hon aldrig vet hur upptäcktsfärden ska gå, vart frågorna och diskussionerna ska leda. Visningarna blir aldrig likadana.
– De kommer att ha med sig det här länge, de tar med sig informationen hem. När de är här är det deras stund.