Ett språkutvecklande arbetssätt behöver inte vara så krångligt, tycker snickeriläraren Kennet Gonzalez. – Huvudsaken är att man pratar med varandra och stämmer av med några öppna följdfrågor.
Vad har vi gjort i dag? frågar Kennet Gonzalez sina elever när de har satt sig ned i teorisalen för att utvärdera lektionspasset. Sju elever i övre tonåren som av olika anledningar kom till Sverige för två tre år sedan och nu går på programmet språkintroduktion med yrkesinriktning.
– Putsat, svarar en.
Mm. Vad har vi putsat?
– Kanten … Överkanten.
Överkanten på vad då?
– Pallen.
Bra, vad har vi gjort mer?
– … Monterat?
Det har vi. Men vad har vi monterat?
– Jävlarna …
– Nej, nej! Gavlarna!!
Vi backar en timme. Här på Enskede gårds gymnasium i södra Stockholm, i skolans snickeri, finns allsköns maskiner, material och verktyg. Språkutvecklande verktyg dessutom. Ja, här får eleverna lära sig att snickra samtidigt som deras språkkunskaper och samarbetsförmåga utvecklas.
– Det började med att jag blev uppmärksam på språket på ett helt annat sätt än jag varit tidigare, säger Kennet Gonzalez och minns tillbaka hur det var innan, innan en kompletterande utbildning på lärarhögskolan fick honom att överge sitt traditionella sätt att undervisa.
– Jag undrade hur det kom sig att eleverna aldrig lärde sig namnen på våra maskiner? Vad gjorde jag för fel? Varför lärde de sig aldrig ordet tumstock, trots att jag sa det 110 gånger om dagen?
– Då började jag klura på det här med språkutveckling och språkutvecklande arbetssätt.
Hösten 2013 blev det skarpt läge, som han uttrycker det, när skolan skulle för första gången skulle starta nämnda program och inriktning.
– Som ansvarig för en sådan klass kände jag mig då helt enkelt tvungen att göra något annat.
Och med en kollega som nära bollplank, svaläraren Emmy-Linda Svensson, började Kennet Gonzalez också på allvar göra det. Men vad är det han egentligen har gjort?
– Inget alls revolutionerande, tycker jag själv. Jag har bara blivit mer uppmärksam på de tillfällen när vi använder språket.
På vilket sätt?
– Till exempel håller jag inga långa föreläsningar. Eleverna slutar ju ändå lyssna efter bara några minuter. Då ser jag till att aktivera eleverna i stället så att de får använda språket.
Funkar det?
– Ja, faktiskt. Jag har inga vetenskapliga belägg för det, men jag märker ju att det händer saker, att det ger effekt. Det tar lite tid, men så helt plötsligt kan de börja säga facktermer och beskriva arbetsmoment på ett helt annat sätt än förr.
Mer snack och mindre verkstad?
– Nej, mer av både och faktiskt. Trots att vi snackar mer nu har det blivit ännu mer verkstad. Det går mycket, mycket smidigare.
Kanske beror denna framgång på att han inte låter eleverna komma undan så lätt. Det säger han i alla fall själv. Och det märks också. Som under teorigenomgången om materiallära som de just haft, när Ahmed Tejan Bah fick läsa upp ett fyra meningar kort stycke, varefter han och hans kamrater fick berätta vilka ord de inte förstod:
– Bränsle?
– Virke?
– Fartyg?
– Husgeråd?
– Redskap?
Då nöjde sig inte Kennet Gonzalez med att bara rabbla upp enklare synonymer och sedan hasta vidare till nästa stycke text. Tvärtom, i stället uppehöll han sig vid varje i ord i någon minut eller mer, lät eleverna själva tänka efter, gissa, och när de till slut hade tänkt och gissat rätt så fortsatte han fråga efter ändelser, passande verb och liknande.
Frågor och följdfrågor, alltså. Allt för att få en bekräftelse på att de verkligen förstod dessa fem ord.
Med hjälp av sin dator bildgooglade han också orden åt dem. Dessutom gav han dem ett och annat tips. Som att personalen i skolmatsalen sannolikt skulle kunna hjälpa dem om de frågade efter ”redskap”, men att alla eventuella frågetecken skulle utebli om de bara frågade efter ”bestick” i stället.
Tillbaka i snickeriet igen, i ”bänkverkstan”, vägg i vägg med maskinhallens alla öronbedövande justersågar, bordsfräsar och långbandputsar. Sågspån på golvet och en doft av sågat trä i luften. Runt en större arbetsbänk har eleverna samlats och synar den serie halvfärdiga sittpallar som de har till uppgift att tillverka tillsammans.
– Precis som i en produktionslinje, säger Kennet Gonzalez medan han tar av sig hörselskydden. Han noterar att han pratar med en novis och förtydligar:
– Tanken är ju att det ska bli så realistiskt som möjligt, som i ett riktigt snickeri. Eleverna får en bättre överblick då, över hela processen, samtidigt som jag försöker se till att de samarbetar och samtalar med varandra så mycket som möjligt.
– Och efter att vi har gjort saker gemensamt får eleverna arbeta enskilt. Det är då jag kan ge dem individuell återkoppling, stötta dem en och en.
Han följer deras arbete med blicken. Sju elever som alltså studerar svenska som andraspråk på grundskolenivå, parallellt som de följer gymnasieskolans kurser i hantverk och finsnickeri.
– Köra maskiner och så, det har de aldrig haft några problem med. Utan det är språket som har varit svårigheten. Fast nu har det som sagt var svängt, och som en effekt av det har också deras analysförmåga tagit fart.
All planering, allt genomförande och all utvärdering sker utifrån ett språkperspektiv, fortsätter han och tillägger att han sätter upp såväl språk- som kunskapsmål utifrån styrdokumenten.
– Är det svårt? Nej, man behöver bara ställa in skärpan och sätta på sig sina språkutvecklande glasögon.
I stället för att ägna mycket kraft åt att förmedla kunskaper ser han alltså till att eleverna pratar med varandra. Och om det blir tyst går han genast fram och ”petar” i deras arbete, frågar dem vad de håller på med och varför de gör som de gör.
– Man kan säga att jag har förändrat kommunikations- och interaktionsmönstret i verkstan, säger han och syftar på att det länge funnits en tradition av ensamarbete i snickeriutbildningen.
Kennet Gonzalez ångrar inte att han övergav snickaryrket för att bli yrkeslärare, tvärtom. Eller som han själv säger:
– Jag är inte yrkeslärare i första hand, jag är lärare. Det handlar inte bara om att lära en elev hur man snickrar. Det handlar om att lyfta eleven, få honom att samarbeta, stärka hans självkä ...
Två elever kommer fram. Den ene vill förvissa sig om att han har valt rätt skruv, den andre har en fråga om distansbitar. Han ger dem ett var sitt svar, och en var sin motfråga, och när de återvänt till bänken med pallarna igen säger han:
– Min uppgift är ju också att förbereda dem för livet utanför skolan, där språket kanske är den viktigaste nyckeln.
Pontus Ohlin