Mat och måltiderär centrala i människors liv, och självfallet också i barns liv. Om man arbetar på en småbarnsavdelning, så är den mest frekventa frågan från föräldrar: ”Har hon eller han ätit i dag?” När jag arbetade som förskollärare var det självklart att man skulle äta alla mål med barnen. Så kom en tid då personalen ställde krav på att man skulle få ha rast och slippa äta med barnen, samtidigt som det kom krav från kommunerna att personalen skulle betala för maten. Här blev det en konflikt som häftigt debatterades i vår fackpress. Man började tala om att måltiderna var pedagogiska, och att man inte skulle betala när man åt med barnen, för då arbetade man!
Ja, alla håller nog med om i dag att måltider är en pedagogisk aktivitet, men vad är det då denna utnyttjas till? Vi talar ofta om måltiden som ett tillfälle att kommunicera. Elin Eriksen Ødegaard i Bergen följde måltider med fokus på hur berättelser skapades av barn och vuxna. Ett av hennes resultat är att vuxna och barn måste ha upplevt något som stimulerar och sätter igång berättandet. Barn är inte som vuxna som kan prata om vad som helst hur länge som helst. Eva Johansson och Donna Berthelsen visar i en studie hur måltider framför allt handlar om uppförande, hur man ska bete sig och hur man ska äta ordentligt, men också till viss del om hälsa, att bakterier sprider sig om man slickar eller kladdar. Lek tillåts inte vid matbordet, även om barn utmanar vuxna både i att de skojar med mat och tänjer på reglerna. Så man kan säga att det största pedagogiska uppdraget vid måltiden i förskolan verkar vara att lära barn att äta på det sätt som kulturen signalerar som lämpligt.
När jag arbetade på en småbarnsavdelning hade vi en konflikt i personalgruppen som handlade om desserter (vi hade nästan alltid efterrätt i förskolan på 70-talet). De yngre barnen ville ha dessert så fort de fick syn på den. Att de fick sitta och vänta på att alla skulle ha ätit klart maten först fungerade inte bra eftersom de var trötta och snart skulle sova. I vårt arbetslag bestämde vi att barnen skulle få ta av efterrätten när de visade att de ville det, även om de inte ätit klart. Detta var kontroversiellt, men faktum kvarstår att i nio av tio fall så fortsatte de att äta maten när det ätit upp desserten och allt bråk och skrik var borta. Detta skulle naturligtvis inte ses som god sed i vår kultur men det skapade lugn och harmoni vid bordet, och efter en tid var de vanliga rutinerna tillbaka – barn hade accepterat att de fick dessert efter huvudrätten!
Men nog har vi väl högre ambition i förskolan än att lära barn bordsskick, vilket de flesta barn faktiskt känner till ganska tidigt. Om de inte följer reglerna så är det för att de vill testa gränser. Måltiderna ser väldigt olika ut i dag, inte minst i de förskolor som har storgrupper och man äter i en matsal (ofta samma som skolbarnen äter i) och barnen själva får ta till sig mat på sin tallrik och sedan balansera till ett bord där alla sitter tillsammans. Där är det svårt att få till en mer konstruktiv dialog med barn när de sitter vid stora bord, många tillsammans. Men antagligen är det inte bara antalet barn som avgör kommunikationen runt matbordet, utan också lärarens förmåga att slappna av uppfostrandet och i stället fokusera på att lyssna och uppmuntra barn att berätta och kommunicera med varandra och med läraren.