Handens och kroppens kunskap ställs ofta mot det virtuella lärandet. Men man behöver inte välja. Genom att använda tredimensionella bilder i klassrummet kan man överbrygga gapet mellan lärande på skärm och kroppens lärande, menar Anne Bamford.
Redan från födseln börjar spädbarnet ta in världen runt omkring genom de fem sinnena – syn, hörsel, känsel, lukt och smak. Det praktiska lärandet ger näring åt hjärnan, eftersom det på avgörande vis bidrar till hjärnans utveckling.
Vuxna förstår ofta inte hur viktigt detta sinnesbaserade lärande är genom hela livet. I förskoleålder och tidig skolålder inser vi den stora vikten av det praktiska lärandet, men när barnet fortsätter genom skolan minskar möjligheterna för praktiskt lärande för varje år.
Många lärare avfärdar sinnesbaserade aktiviteter som ”lek” rätt och slätt. De inser inte den stora lärandepotentialen som praktiska aktiviteter faktiskt har.
Strukturen av skoldagen och miljön verkar vara skapad för att marginalisera det praktiska. Vi delar till exempel in tiden i skolan i ”arbetstid” och ”lektid”, och vi pekar ut särskilda platser som områden där vi ägnar oss åt praktiska aktiviteter – som ”bildsalar”, ”hemkunskapssalar”, ”gymnastiksalar”, ”slöjdsalar” och ”musiksalar”. Det här organiserandet av tider och platser tenderar att pressa ut de praktiska aktiviteterna i marginalen – man får arbeta praktiskt i särskilda utrymmen, men man ska inte vara praktisk på de vanliga lektionerna.
Många som har jobbat i skolan en längre tid hävdar att tester, som till exempel det internationella Pisa-testet, och en hållning som fokuserar på baskunskaper har skadat det praktiska lärandet. I intervjuer med elever och lärare sörjer de att de praktiska ingångarna till lärandet kommit bort. Elever klagar över att de är uttråkade och desillusionerade i skolan. I en studie av utbildningen i Norge var man tvungen att införa ett särskilt kapitel i rapporten med titeln ”Leda”, eftersom så många elever var bekymrade över att det praktiska lärandet hade försvunnit. Kommentarer som de här var alltför vanliga från elever:
Jag är uttråkad nästan hela dagarna för lektionerna är jättetråkiga. Vi borde ha mer drama … Mer teater och musik.
Vi borde göra saker. Det är roligare att göra saker. Det är för lite praktiskt arbete. Jag blir trött och uttråkad … Jag är faktiskt trött och ointresserad nästan hela tiden.
Lärarna såg också att det fanns en koppling mellan minskat praktiskt lärande i skolan och risken för skolavhopp, som vi ser i de här kommentarerna från norska rektorer:
Jag har en teori kring varför så många hoppar av skolan, särskilt pojkar. Skolan har blivit feminiserad. Vad hände med svetsningen? Var är bullret och de fysiska aktiviteterna? Pojkar vill uttrycka kreativitet på sitt eget vis.
Barnen säger hela tiden att de vill göra mer praktiska saker. Jag har varit rektor i ganska många år och jag skulle säga att barnen oftare är uttråkade nu jämfört med tidigare.
Allt fler elever hoppar av skolan för att de är uttråkade. De har fått nog. De vill inte ha mer teori.
När vi ser hur våra egna barn sitter i nära nog oändliga timmar framför X-boxen eller datorn kan det kännas frestande att skylla minskat praktiskt lärande på ökad teknik-användning. Men det är ungefär som att ge blyertspennan skulden för ett barns bristande skrivintresse.
Användningen av modern teknik kan också ge elever, och deras lärare, en knuff mot mer praktiska former av lärande. Till exempel kan filmskapande, musikskrivande, ritprogram, utbytesprogram och till och med sociala medier bli till kreativa och praktiska redskap. Tekniken i sig kan också uppmuntra mer innovativa sidor hos läraren.
I en färsk studie av användningen av 3d i klassrum, Life – Learning in Future Education, upptäckte lärarna att 3d-tekniken gjorde att elevernas förståelse fördjupades. Eleverna blev också mer uppmärksamma, mer motiverade och mer engagerade. Lärarnas pedagogik förändrades också ofta med 3d-tekniken – den blev mer interaktiv, vilket hjälpte till att behålla elevernas motivation, vilket den här lärarens kommentar tyder på:
Den största skillnaden som jag har sett handlar om motivation och atmosfär. Barnen är mer fokuserade och kan koncentrera sig längre perioder. Jag kan inte bevisa det, men det känns så. De [eleverna] är intresserade, och därför lär de sig.
Samtidigt som 3d gav förbättrade lärande-resultat generellt, framkom också att 3d kan vara ett kraftfullt verktyg för att förbättra de oengagerade elevernas motivation och lärande. Lärarna uttryckte att 3d gjorde undervisningsmiljön ”uppmärksamhetsfångande” och ”upp- slukande”. 3d visade sig vara särskilt effektivt för att engagera de elever som främst lär sig med hjälp av visuella och kinestetiska tekniker, då det uppmuntrade till lärande genom syn och känsel. Visuellt lärande förbättrar förståelsen av hur saker fungerar, och genom att se helheten kan barnet lättare förstå delarna. Barnet kan rent visuellt ta isär kroppsdelarna och sedan sätta ihop dem igen:
[Elevs kommentar] Man kan vända på sakerna. Vi kan se helheten. Det är mer detaljerat, och vi kan flytta på föremålet.
Förståelsen uppstår genom en process av omstrukturering och rekonstruering. Barnet kan själv undersöka den tillgängliga informationen fysiskt och visuellt, och borra djupare med hjälp av synen när det behövs. Flera barn använde sina kroppar under 3d-lektionerna, och de använde också kroppsspråk och gester för att förklara sina modeller eller hur de olika kroppsdelarna fungerar. Några lärares kommentarer:
Barnen sträckte sig fram för att försöka röra vid 3d-grafiken.
Eleverna var väldigt förtjusta i 3d-bilderna. Många sträckte sig för att röra vid bilderna, andra skrek av upphetsning.
Barnen reagerade fysiskt med handrörelser, de sträckte sig fram och gjorde munrörelser.
Ju mer interaktiv en bild var, desto mer gillade eleverna den, som de här elevcitaten så kärnfullt visar:
Den [bilden] kommer ut till oss, och går fram och tillbaka, och vi kan vända på den.
Ögonen verkade vara riktiga. Det var som om vi kunde sträcka oss fram och ta på dem. Vi var verkligen inuti ögat.
Elever ser ingen skillnad mellan digitalt och analogt lärande, så länge båda metoderna är praktiska och konkreta. Som ett exempel på det berättar jag en liten historia från vår studie av 3d i klassrummet:
Det var en varm sommareftermiddag, på en biologilektion i en åttondeklass i en förort till Paris. Den fantastiska läraren undervisade om hur hjärtat fungerar. Han började lektionen med att visa en kort film där en man föll ihop på trottoaren. Eleverna diskuterade vad som kunde ha orsakat mannens död. De läste ett stycke i läroboken, prövade olika teorier kring vad som kunde ha hänt med mannens hjärta och de tittade på en plastmodell av ett hjärta.
Därefter tog läraren in en hink full med riktiga fårhjärtan i klassrummet. Med blodiga skalpeller dissekerade eleverna hjärtana och hittade hjärtats olika delar. Därefter projicerades ett stort, pulserande, virtuellt, bultande tredimensionellt hjärta mitt i klassrummet. Eleverna svängde med armarna i luften, på-verkade av det jättelika hjärtat …
Mot slutet av lektionen fick eleverna svara på vilken del av lektionen som de hade lärt sig mest av. Svaret var det virtuella 3d-hjärtat – för det var ju det som var mest ”på riktigt”!