Handen spelar huvudrollen i hjärnan

”Vi lär med handen – handen minns” menade Aristoteles redan för drygt 2 000 år sedan. Det ligger mycket sanning i den uppfattningen. Det som handen gör eller nedtecknar tycks skapa särskilt djupa minnesspår i vårt medvetande.

Våra händer är intelligenta och läraktiga, de glömmer inte vad de en gång lärt sig. Vi tar för givet att de alltid ska finnas där och helt intuitivt utföra de grepp och rörelser som vi har i tankarna. I händernas rörelser och gester ligger mycket av vår identitet och vår personlighet. Händerna uttrycker våra innersta tankar och känslor. Händer smeker och straffar, vädjar och välkomnar, välsignar och förbannar, de tröstar och beskyddar. När det handlar om vänskap och kärlek spelar händerna en huvudroll. Det är inte underligt att handen ibland kallas hjärnans förlängning mot yttervärlden.

Handen kan ses som ett sinnesorgan, lika viktigt som ögat och örat. Handens känselfunktioner är ofantligt välutvecklade, och i beröringens magi ligger förmågan att uppfatta och känna igen former och ytstrukturer utan synens hjälp – handen ”ser” åt oss. Med handen kan vi uppleva karaktären hos olika material – den skiljer lätt mellan ylle, bomull och silke och kan utan vidare avgöra om ett material är sprött, skrovligt, elastiskt eller fuktigt. Handens sensoriska funktioner är viktiga och avgörande också för den motoriska förmågan – försämrad känsel i handen leder till störningar i handens koordination och finmotorik och möjligheten att reglera gripkraften. Det kan göra det svårt, eller omöjligt, att till exempel dra loss hallonet från bärbusken utan att få ett mosat hallon mellan fingrarna.

Handens specifika färdigheter och egenskaper hänger samman med dess speciella och nära samspel med hjärnan. I hjärnan finns kroppens alla delar representerade i den så kallade kortikala kroppskartan (kortex = hjärnbarken). Storleken på dessa representationsområden står i direkt proportion till hur väl känselfunktioner och motoriska funktioner är utvecklade i respektive kroppsdel. Handens finstämda känsel och finmotoriska förmåga bygger på att handen har ett mycket stort område i hjärnan – handen kräver mycket ”brainpower”.

Man trodde länge att hjärnans kroppskarta var statisk och oföränderlig, men i dag vet vi att hjärnan är dynamisk – plastisk – och snabbt anpassar sig till handens funktionella krav. En aktiv hand ”växer” i hjärnan och får snabbt ett större utrymme än en passiv hand. Man kan säga att handen formar hjärnan genom att omorganisera de funktionella kopplingarna mellan nervcellerna i hjärnbarken. Aktiva händer stimulerar alltså stora delar av hjärnan – kanske finns här en delförklaring till att aktiva och skapande händer så tydligt stimulerar vårt välbefinnande och vårt kreativa tänkande. Det är skönt att arbeta med händerna, då flyger tankarna lätt. Vyerna vidgas, fantasin stimuleras och sinnet lugnas. En tydlig trend mot handens möjligheter ses i studieförbundens program som erbjuder kurser i allt från yllebroderi, slöjd, pilkorgsflätning och keramik till silversmide och akvarellmålning. Den aktuella boktrenden med färgläggning av tecknade bilder och mönster – även kallad målaryoga – har säkert samma bakgrund.

I en tid när masstillverkning och industriell produktion dominerar framställningen av vardagens bruksföremål står det handgjorda för omsorg, kvalitet och hållbarhet. De yrken som bygger på handens kunskap blir tyvärr allt färre. Men i ett vidare perspektiv är kreativa händer i grunden en förutsättning för vårt samhällsbygge och vår kultur. Utan kreativa händer skulle inga broar byggas, inga byggnadsverk uppföras, inga parker anläggas. Inga konstverk skulle framställas och inga symfonier skulle kunna skrivas eller uppföras.

Handens kreativitet och skapande kraft kommer till uttryck inte minst inom konsthantverk, bildkonst och musik. I hjärnan är områdena för motorik nära kopplade till områdena för känsel, och det sensoriska inflödet från handen, från ögat och från örat är viktigt i den skapande processen. Känslan och ljudet av en pennas friktion mot papperet upplevs av många som inspirationsskapande. Vissa kompositörer föredrar att skriva ut notbilderna för hand snarare än att utnyttja något av de datorprogram för notutskrift som finns på marknaden. En del författare föredrar att skriva sina manuskript för hand eller på en gammal Halda i stället för att utnyttja wordprogrammet i en dator – de menar att pennans friktion mot papperet eller trögheten i tangentsystemet behövs för att få den rätta inspirationen.

Händernas rörelser styrs av handens motoriska område i hjärnan, men vi vet i dag att handens område i hjärnan blir aktivt inte bara vid rörelser i den egna handen utan också vid blotta åsynen av andras aktiva händer. Bakgrunden är förekomsten i hjärnan av ”spegelnervceller” som aktiveras både när man utför en rörelse och när man betraktar en rörelse utförd av någon annan – det vi ser speglas i våra egna hjärnor. Det sker i särskilt hög grad när vi betraktar aktiviteter som vi upplever som positiva och meningsfulla. Häri ligger mycket av inlärning genom imitation, något som kan spela stor roll vid undervisningen i såväl praktiska som estetiska ämnen, särskilt bild och musik.

Det har sagts att handens mest kraftfulla redskap är pennan. Genom det skrivna ordet har det blivit möjligt att dokumentera och bevara berättelser och beskrivningar som i gångna tider kunde föras vidare endast genom muntlig tradition. Bevarade brev ger oss kunskap och perspektiv på människors kommunikation och levnadsvillkor i gångna tider. I datoråldern har allt detta ersatts av snabba sms-meddelanden och mejlkommunikation. Med några enkla tryck av ett finger på en mobilskärm kan vi i dag kommunicera med individer var som helst på jorden, genom meddelanden som dessvärre knappast bevaras för eftervärlden. Det handlar om en form av teknikförlängning av handen där ett tryck av ett finger genom avancerad teknik kan åstadkomma det som ligger bortom gränsen för handens egen förmåga.

I ett större biologiskt perspektiv har vi mycket att tacka våra händer för vad gäller utvecklingen av vårt intellekt. Våra tidigaste kända upprättgående förfäder hade redan för drygt fyra miljoner år sedan ganska välutvecklade händer – men en oerhört liten hjärna.

Många forskare anser att den nästan färdiga handen, i samverkan med många andra faktorer, under den fortsatta evolutionen satte press på hjärnans överordnade funktioner och stimulerade dess utveckling och tillväxt. Handen har sannolikt spelat en viktig roll också för utveckling av vår tal- och språkförmåga. Hos våra tidiga förfäder fanns ännu inga talorgan utvecklade, dessa individer kommunicerade säkerligen med handrörelser och handsignaler, kanske i kombination med primitiva ljud. Områden i hjärnan för handens och munnens rörelser är närliggande och delvis överlappande i Brocas centrum i främre delen av hjärnan. Den nära kopplingen mellan mun- och handrörelser ligger fortfarande kvar hos oss, den förklarar varför det känns naturligt att förstärka det talade ordet med arm/handrörelser vid muntliga framställningar. Här finns också en förklaring till varför många av oss gör tydliga rörelser med tungan och munnen när vi utför uppgifter som är krävande för handen – det gäller att hålla tungan rätt i munnen!

Under flera miljoner år har handen utvecklats till ett finstämt universalverktyg och ett känsligt sinnesorgan – en förlängning av hjärnan. I datoråldern förväntas handens intelligens samverka med en annan typ av intelligens, den artificiella, som representeras av tekniken i datorer, smartphones och pekplattor. Detta spännande möte mellan två typer av intelligens kan skapa helt nya möjligheter. Men i dagens datoriserade samhälle kan det också finnas en tendens att reducera handens färdigheter och möjligheter till vad ett pekfinger kan åstadkomma på en dataskärm eller på en pekplatta.

Aristoteles uppfattning att vi lär med handen har en intressant implikation i dagens diskussioner kring pekplattornas roll när barnen ska introduceras i bokstävernas värld och när de ska lära sig att läsa och skriva. Att tidigt ta pekplattor till hjälp och helt enkelt med ett finger klicka på givna bokstäver, kan säkert göra inlärningsprocessen lockande, lekfull och lustfylld, och kan kanske erbjuda många barn en genväg till skriv- och läskonstens värld utan jobbiga och komplicerade handskrivningsövningar. Å andra sidan måste man vara medveten om att den kreativa, motoriska processen att med en penna i handen följa och forma bokstävernas linjer och konturer mot ett underlag, gör minnesspåren djupa och förbättrar memoreringen. Känslan av pennan mot papperet i kombination med handens rörelser aktiverar en rad sinnen. Det rör sig om en dynamisk process där kombinationen av känselinflöde och aktivitet i handen underlättar och stärker inlärningsprocessen.

Det känns angeläget att handens intelligens och möjligheter inte underskattas och nedprioriteras utan i stället tillvaratas och uppmuntras. Det är samhällets och skolans uppgift att finna en rimlig balans mellan handens och teknikens möjligheter så att handens förmåga, kunskap och samlade erfarenheter får fortsätta att spela en huvudroll i våra liv som biologiska varelser. Ett stort ansvar faller härvidlag på skolan, som i sitt ämnesutbud måste värna om handens kreativitet, så att ämnen som bild, musik och slöjd får en framträdande roll i undervisningen.