Aldrig på en whiteboard

– Att göra något vackert varje dag, det är ett sätt att ta plats i världen.

De trettio eleverna i åttan har nyss lämnat klassrummet. Kvar är deras bilder i rader på väggen. På svarta ark har de med vit krita målat celldelningen hos ett befruktat ägg, steg för steg. Livmoderns inre har de skissat med rött.

Marja Ros-Pehrson för undan en hårslinga.

– Teckningarna blir något gemensamt för klassen. Att sitta intill varandra och måla förutsätter trygghet. Och det ger också en trygghet i kunskapsprocessen.

Waldorfpedagogik kännetecknas av ett genomfört konstnärligt perspektiv på alla ämnen. Så även i Kristoffer-skolan, sedan början av femtiotalet en etablerad Waldorfskola i Stockholm, med verksamhet från förskolan till gymnasiet.

Med anpassning till elevernas ålder utformar alla lärare lektionerna på ungefär samma sätt: genom att framföra en berättelse samtidigt som de tecknar och skriver. Men inte på papper, och aldrig på en whiteboard.

– Nej, det skulle inte gå, på en whiteboard ger färgerna inte rätt möjligheter, de blir för torra, säger Marja Ros-Pehrson.

Hon och hennes kollegor föredrar ett annat medium, ”lite old school”, för att ge undervisningen färg, form, liv och gestalt.

”Lektionen börjar om fem minuter”, säger en av eleverna. Tillsammans med några klasskamrater inväntar han läraren bland stolar som fortfarande står uppställda på skolbänkarna. Eleverna står tätt tillsammans, småpratar.

Bakom dem i klassrummet sitter den stora, svarta tavlan. På den är två röda cirklar och en päronformad figur tecknade.

”Heter det livmödrar eller livmodrar?” undrar en elev. Ingen av dem är säker, någon går efter en ordbok. Rummet fylls på med elever och just när Marja Ros-Pehrson gör entré slår eleven ihop ordboken. ”Det ska vara livmödrar.”

Stolarna lyfts ner, läraren tänder ett stearinljus på sitt bord, håller en torrpastellkrita i luften och ser ut över klassen.

– Nu ska ni få höra historien om hur ni kom till. Det passar väl bra, i dag på internationella kvinnodagen.

– Vet ni var ägget mognar? frågar hon klassen, med kritan beredd.

Hon inväntar rätt svar innan hon vänder sig mot det som är biologilektionens spelplats, och ett av Waldorfpedagogikens centrala medier: den svarta griffeltavlan.

På livmodern som hon tecknat i förväg målar hon nu äggstockar i skiftande gult, samtidigt som hon berättar om äggcellens väg i kroppen.

Marja Ros-Pehrson backar ett steg från tavlan och visar med böljande armrörelser hur livmodertratten fångar upp det lossnande ägget. Hon ändrar armrörelsen till framåt, nedåt för att visa hur ägget ”stagedivar”, framburet av äggledarnas flimmerhår, som om de vore händerna hos publiken på en hårdrockkonsert. Skratt och instämmanden hörs från eleverna.

Även om några lägger överkroppen mot bänken och en och annan då och då måste återkallas med ett uppfordrande ”hej” från läraren, så har hon elevernas uppmärksamhet under den långa, faktabemängda berättelsen om befruktningens förlopp.

I den cirkelformade menscykeln målar hon rödrosa för blödningsdagarna och den växande slemhinnan gulvit. Under tiden berättar hon om kvinnors ojämlika möjligheter att få abort runt om i världen.

Med tavelkrita och torrpastell åstadkommer hon nyanser på griffeltavlan. De färdiga bilderna lyser.

Hon pekar på den stora, ännu tomma, röda cirkeln.

– Nu ska vi vara jämställda, säger hon.

Cirkeln visar sig vara en testikel i genomskärning, som Marja Ros-Pehrson nu fyller med små, vita spermier.

– De ligger med svansarna inåt.

Hon flyttar sig en bit från tavlan, stryker undan håret.

– Som små ballonger.

– Det är verkligen ett barnkalas, säger en elev.

– Vi kvinnor gör ett ägg i månaden, men vet ni hur många spermier ni killar gör?1800 stycken per sekund!

Läraren är hela tiden i rörelse mellan tavlan och klassen. Eleverna ställer frågor som hon snabbt och utförligt svarar på, både muntligt och genom att lägga till eller förtydliga en detalj i målningarna.

Hon använder ingen lärobok eller någon annan källa utöver sig själv, under lektionen. God ämneskunskap är förutsättningen för att undervisa genom en visualiserad, konstnärlig berättelse på det här viset, säger hon. Men det är mödan värt i hennes ämnen NO och svenska. Stoffet blir levande.

På svarta tavlan fäster blastocysten, det vill säga den nya cellen, i livmodern.

– Jag förstod inte riktigt hur den kan fastna, säger en elev.

Marja Ros-Pehrson fyller i, gör linjerna tydligare. När tavlan är full av bilder och ord infaller kunskapsprocessens nästa moment. Eleverna hämtar svarta ark och vita och röda kritor.

Sittande i bänkarna ritar de av delar av det som läraren tecknat på tavlan. Elevernas bilder är tydliga och noggranna – men lär de sig det de ska, utan att ha läst texter eller antecknat?

Jag frågar några av åttorna.

Kan ni det här med befruktning och embryologi nu?

Jag får jakande svar. ”Jo, det fastnar, kanske inte precis allt, men man får en grund.”

– Jag lär mig när Marja först säger något och sedan ritar. När jag själv också ritar blir det som en extra anteckning, säger Olle Santos Ström.

Klasskompisen Mira Mark säger med självklarhet att undervisningen blir mer kreativ med bilder och färger och att det blir roligare och lättare att lära sig.

I nästa steg, på nästa lektion, kommer de att arbeta vidare med samma kunskapsstoff i skrivuppgifter.

Marja Ros-Pehrson och jag blir ensamma kvar i klassrummet.

– Det konstnärliga gör att man kan vara i stunden. Det visuella berättandet ger fördelar särskilt för de elever som har svårt med koncentration och närvaro, det blir lättare att minnas det de sett i bilder, säger hon.

Det estetiska utgör ett av flera moment i undervisningen. I NO används också foton, film, kartor och modeller. Men jämfört med att till exempel visa en film, har tecknandet på svarta tavlan flera fördelar. Lärarens uppenbara ansträngning vid tavlan skapar respekt och intresse hos eleverna, som också ser att det krävs koncentration, tid, arbete och inte minst vilja, för att nå resultat.

Att kunna göra en viljeansträngning är centralt inom Waldorfpedagogiken. Det är förknippat med att arbeta med händerna, att genom övning lära sig behärska ett instrument, en teknik eller ett hantverk.

Från fönsterbänken hämtar Marja Ros-Pehrson det färdiga resultatet av en uppgift som alla elever utför. Hon håller upp den lilla näverkorgen. Att tillverka en sådan är ett tålamodskrävande arbete, eftersom alla slanorna måste vara lika breda om den ska bli stadig.

– Att till exempel lära sig att sticka utan att kasta stickorna i väggen när det är svårt, att lära sig att inte ge upp, har man nytta av hela livet.

För Marja Ros-Pehrson själv innebär den pedagogiska konstnärligheten en avstressande motvikt till det tidskrävande, administrativa arbete hon måste utföra som lärare. Flera av hennes kollegor är utövande konstnärer, själv är hon det enbart i skolan. Som många andra som undervisar i Waldorfpedagogik har hon lärt sig att teckna på tavlan på egen hand, genom övning.

Snart ska vi lämna Kristofferskolans rosa, lila, ljusblå, gula och gröna byggnader. Men innan vi går nedför kullen, förbi hantverkshuset, bokbinderiet och smedjan, ska Marja Ros-Pehrson sudda ut de klarröda och gulskiftande målningarna från svarta tavlan.

Hur känns det att radera allt detta arbete?

Hårslingan faller fram, hon skrattar.

– Det är det förgängliga jag gillar, att bilderna försvinner. Att de bara fanns här och nu, i stunden, och att eleverna vet det, att de har upplevt något unikt.