På Örbyskolan ska ingenting ske över elevernas huvuden. Albin Göranson, Alexander Tesfai och Emmi Källén vet hur elevinflytande ser ut i praktiken.
Alexander Tesfai går i sjunde klass på Örbyskolan i södra Stockholm. Här upplever han att han kan påverka saker – både för egen del och för andras.
– Som i elevrådet, till exempel, där jag var ordförande och satt i styrelsen ett par år. Det var en stor grej för mig, något jag länge velat bli. Och vissa saker hände faktiskt, saker som jag hade sagt.
Han syftar bland annat på det nya stängslet runt skolgårdens basketplan. Förr fanns bara ett lägre staket, men tack vare Alexanders idé och påstötningar insåg skolledningen till slut att det behövdes ett högre. För att hindra bollen från att studsa ut på parkeringen, vilket den ofta gjorde.
– Innan trodde jag inte ens att de lyssnade på oss elever, om jag ska vara ärlig. Jag trodde att det här med elevråd mer var för att vi skulle tro att vi hade inflytande. Men nu fick jag ju faktiskt se att de lyssnade på oss.
Vi sitter i det minsta av tre rum i änden av en bred korridor som gemensamt kallas Lärstudion. Här undervisas elever med behov av särskilt stöd, något som Alexander Tesfai hade under tiden han gick mellan trean och femman.
– I början brydde jag mig inte så mycket om skolan, hade svårt att koncentrera mig. Jag gillade heller inte att gå hit. Jag kände mig annorlunda.
Men, som han minns att han tänkte då:
– Jag tar hellre jobbet nu än ännu senare,
i typ nian.
Efter en tid i Lärstudion började skolarbetet också gå allt bättre. Månaderna och terminerna gick och sakteligen fick han godkänt i ämne efter ämne, och till slut hade han fått det i alla. En dag fick han höra att han inte omfattades av något åtgärdsprogram längre.
– Det kändes skönt, som att jag äntligen var på samma nivå som de andra. Och det var tack vare att jag fick vara här!
Hur hjälpte det dig att vara i Lärstudion?
Han ser upp i det höga taket från förra sekelskiftet, tänker efter i några sekunder och sedan säger han:
– För att det är så tyst. Och för att jag alltid hade någon bredvid mig som kunde hjälpa mig och som jag vågade fråga när jag inte förstod. Det är värre när man sitter i en hel klass, då vill man inte räcka upp handen och berätta att man inte förstår.
Fick du vara med och bestämma hur ditt åtgärdsprogram skulle utformas?
– Ja, jag fick vara med och bestämma vad jag skulle träna på. Visst, de vuxna kanske pratade mer, men jag fick ändå säga till om det var något särskilt jag ville eller om jag tyckte att något var fel.
Lärstudion är Örbyskolans specialpedagogiska nav och arbetet här leds av Charlotte Wikström. Hon är specialpedagog, skolans enda, och till sin närmaste hjälp har hon två lärare – däribland en förstelärare i matematik – som uteslutande arbetar för de elever på skolan som behöver stöd och extraanpassningar av olika slag.
Inkludering och individanpassning är något av Charlotte Wikströms ledstjärnor – och de orden nämner hon också ofta när hon ska beskriva verksamheten. Elevinflytande går hand i hand med de begreppen, exemplifierar hon:
– Eleverna är till exempel alltid med på första åtgärdsmötet, då vi tillsammans försöker komma fram till vilka åtgärder vi ska sätta in och varför. De är också med under diskussionerna när vi följer upp åtgärderna.
– Den dialogen är jätteviktig. Ingenting får ske över elevernas huvuden.
Andra exempel på elevinflytande, fortsätter Charlotte Wikström, är att eleverna får frukt som de efterfrågar, eller att de ges möjlighet att sitta och arbeta ostört i Lärstudion även under de tider som de egentligen inte ska vara där.
– Om eleverna vill så har de även möjlighet att göra prov i studion. Dessutom får de vara med och bestämma hur och när de ska ha sina pauser.
Hur ser elevinflytandet ut i dag jämfört med när du började jobba här för 18 år sedan?
– Det är stor skillnad. I dag är självklart för alla lärare att eleverna ska ha det, så var det inte förr. Men sedan är det ju ändå inte självklart att det blir så i praktiken.
På vilket sätt?
– Jag tänker att vi lärare kan vara för snabba på att hitta lösningar, att vi tror att allt ska ske så fort. Då är det lätt att man missar att lyssna på eleverna.
Merparten av skolans elever tycker att de har inflytande och känner delaktighet.
Strax över riksgenomsnittet, visar en enkät som Skolinspektionens gjorde bland femteklassarna i höstas. Liknande positiva svar ger den pedagogiska personalen i en annan enkät från samma tid, åtminstone vad beträffar elevernas möjlighet att påverka skolmiljön. Dock upplever man inte att eleverna här på Örbyskolan får påverka undervisningen i större omfattning än vad man upplever på andra grundskolor.
Emmi Källén, som är åtta år, fick tycka till om det åtgärdsprogram som omfattar och upprättats för henne. Exakt vad hon tyckte till om minns hon inte, men nu är hon i vart fall road av att gå i skolan säger hon.
– Jag gillar allt! no, so, gymnastik, skriva, fri lek … Jag tycker om att få kunskap! Och så har vi en regel att ingen elev får gå runt ensam och se ledsen ut på skolgården, det tycker jag är väldigt bra!
Tycker du att du får bestämma i skolan?
– Ja, det får jag. Och sedan är det andra i min klass som får det också. Saker som jag får ta med mig till elevrådet. Jag är elevrådsrepresentant.
Hur är det?
– Roligt! Man får prata och man får liksom bra koll på sådant som ska ske. Jag tycker om att ha koll på saker!
Sin röst hörd tycker Emmi Källén även att hon får i Lärstudion. Både under de tillfällen i veckan som hon får hjälp med matematik och när hon deltar i den så kallade läsgruppen.
– Ibland har vi röstat eller dragit lott om vilken bok vi ska läsa. Det tycker jag är bra, för då blir det faktiskt ganska jämnt och rättvist. Då är det inte bara en som bestämmer.
Elevrådsrepresentant vill hon fortsätta vara.
– Ja, och ganska länge tror jag eftersom nästan ingen annan vill vara det!
Men det vill Albin Göranson, och det är han också. Han går i sexan och en gång i månaden träffas han, Emmi och skolans övriga representanter för att diskutera om allt från behovet av en ny klätterställning till allmänna hygien- och ordningsregler. Med handuppräckning och ”tydliga arbetsformer”, som det står på skolans webbplats.
– Det är faktiskt ganska seriöst, säger han. Och sist handlade det om att toaletterna skulle vara fräscha och att man inte skulle rycka i handtagen.
Albin Göranson gillar fotboll, idrott över huvud taget, och så snart han blivit fotograferad framför en stor väggatlas här i rummet rusar han iväg till idrottslektionen som snart börjar. Den vill han för allt i världen inte missa.
Även han tycker att han har ett visst inflytande, att han får gehör för det han säger. Både i skolan och här i Lärstudion, som han besöker ett par timmar i veckan för att få skrivhjälp liksom möjlighet att få arbeta i mindre grupp.
– Det blir enklare att jobba när man får vara med och bestämma om vad man ska jobba med. Det blir roligare, mycket roligare.