En chef måste klara av att hantera den ensamhet som ingår i allt ledarskap. Att reflektera tillsammans med andra minskar känslan av utsatthet.
Ensamhet är ett oundvikligt inslag i chefsrollen. För vissa innebär den inga direkta problem medan andra har större behov av bekräftelse från omgivningen. De senare plågas mer av ensamheten, säger Gerry Larsson, professor i ledarskapspsykologi vid Försvarshögskolan.
Hans forskning handlar främst om yrkesgrupper som snabbt måste fatta svåra moraliska beslut som kan ha förödande konsekvenser om det blir fel. Det gäller bland annat räddningstjänst, polis, sjukvårdspersonal och socialarbetare.
Men även rektorer och förskolechefer utsätts för så kallad moralisk stress. En skolskjutning eller en pedofil i personalgruppen är extremhändelser. Mer vardagliga, men ändå allvarliga dilemman, är när ett flertal elever på skolan behöver extra resurser men förvaltningen kräver att rektor håller budget. Eller när lärarnas rättvisa betygsättning får föräldrar att hota med att ta sina barn ur skolan.
– Ditt samvete säger att du borde göra X men du gör kanske Y när du blir utsatt för påtryckningar, säger Gerry Larsson.
Hans forskning visar att många chefer har erfarenhet av att bli övergivna av sin närmast överordnade och sin ledningsgrupp. När det händer något riktigt jobbigt kan omgivningen försöka skydda sig själv psykologiskt och ger då inte den utsatta chefen det känslomässiga och moraliska stöd de normalt brukar ge.
Dessvärre är många, enligt Gerry Larsson, dåligt förberedda på vad chefskapet innebär i form av ensamhet, utsatthet och svåra beslut när de tillträder. Men så behöver det inte vara.
– Det går att förbereda sig, till exempel genom att rollspela olika scenarier. Då har du bättre möjlighet att hantera de olika situationer som kan uppstå, säger han.
Han tycker att varje ledare borde ha åtminstone en person – en ”kritisk vän” – att diskutera svåra frågor med, i avidentifierad form om sekretessen så kräver.
– Det bör vara någon som är någorlunda ärlig om vad den tycker om ens göranden, så att man inte bara är omgiven av ja-sägare, säger Gerry Larsson.
Den kritiska vännen kan vara flera, som i en backstage-grupp.
I en sådan lämnar 7–10 chefer, som är på ungefär samma beslutsnivå men inte har med varandra att göra i det dagliga arbetet, utsattheten på ”scenen” för att träffas ”backstage” en gång i månaden under ett år.
Christer Sandahl är professor i samhälls- och beteendevetenskap vid Karolinska institutet och har tillsammans med sin forskargrupp utvecklat metoden för ledare i offentlig verksamhet.Utgångspunkten är att reflektion är en bristvara, men nödvändig.
– Ska du lära dig något av det du erfar på arbetet behöver du reflektera, och gärna med andra. Men vissa saker är svåra att prata med andra om. Man kan tycka att chefen skulle kunna gå till sin egen chef i svåra situationer, men många undviker det eftersom de inte vill framstå som svaga och osäkra, säger han.
Utvärderingarna visar att backstage-gruppen blir ett andningshål för deltagarna. En majoritet svarar att de har fått bättre självförtroende och många uppger att de blivit både tydligare och mer ödmjuka som ledare. Helst skulle de vilja delta i fler grupper, med jämna mellanrum under sitt yrkesliv.
Mest påtaglig är nyttan för de osäkra cheferna med ett vagt ledarskap.
– Här märks det tydligt att även medarbetarna tycker att deras chef fått en ökad säkerhet i rollen, säger Christer Sandahl.