Gårdar som utmanar

Denna dag är en speciell dag för William, 4 år. Han har bestämt sig för att sluta med napp. Förskolläraren Maja Raanaas leder vägen in i hönshuset. William håller upp sin samling med nappar och ber henne knyta fast dem på en pinne.

– När du lägger in napparna här kommer du ju inte få dem tillbaka. Det blir deras leksaker, säger hon.

William tvekar inte. Han får syn på ett ägg som en höna har värpt, tar det i sina händer och går ut på gården.

Trots att klockan inte har passerat nio är värmen påtaglig vid Breddals förskola i Ösmo, utanför Nynäshamn. Några barn står och matar hönorna när resten av barnen strömmar ut från den röda träbyggnaden. Snart är det aktivitet på hela gården. Vid vattentrappan, gjuten i betong längs en backe, tittar två flickor ned på sina fötter, blöta upp på smalben­en. Förskolläraren Sussie Åsgård ler åt de häpna ansiktsuttrycken. Hon visar den manuella slussen och pumpen som används för att få vattnet att åka ned för trappan och upp till toppen igen.

– Vi vill att barnen pumpar vattnet själva, att de får se orsak och verkan, säger hon.

Vattentrappan byggdes för 13 år sedan när förskolan drog i gång ett projekt för att förändra utemiljön, tillsammans med Nynäshamns Naturskola som hjälper kommunens förskolor med naturnära pedagogik. Gården utformades för att aktivera barnen, väcka deras lust att utforska och öka fokus på naturvetenskap. Förskolan fick så småningom en hönsgård, odlingar och varmkompost. Gungor och cyklar slopades. In kom lösa brädor, avloppsrör och alla möjliga saker som inte längre behövdes inomhus.

En tur på gården är som en rundvandring i återbruk. Dekorerade pet-flaskor dinglar från grenarna, en gammal träbåt är fylld med sand. Storkökskastruller ligger i sandlådan och tjocka rep är virade mellan ett par träd. Det senaste inslaget är en musikvägg. Från ett flerfärgat staket hänger kastruller, lock, vispar, räfflade rör och en tratt som barnen kan spela på. Några meter bort, där den kuperade tomten börjar sin stigning mot berget, väntar kabeltrummor i trä på att få nya skepnader i form av olika djur. Barnen har gjort djurhuvuden som ska spikas fast, en idé hämtad från internet. Sedan tidigare har en kabeltrumma gjorts om till brandbil.

– Här har vi en plats som inte var så attraktiv förut, så vi byggde ett flygplan, säger Sussie Åsgård med en självklarhet i rösten, som om förändring är det naturligaste tillståndet.

På marken ligger en lång blå stock, med urgröpt sittplats och plankor som vingar.

På Breddals förskolaär ingenting hugget i sten. Om en plats inte lockar barn förändras den. Personalen utvärderar ofta utemiljön och är inte främmande för nya inslag, vad det än må vara. Därav hönsen och varmkomposten, som i ärlighetens namn inte har varit det roligaste att handskas med för alla som arbetar på förskolan. Men barnen lär sig om ekologi, kretslopp, växter och djur.

Utemiljön ska främja motorisk träning och kreativitet, så det finns en snickarhörna och en målarhörna. När ”snickarboan” låses upp är My, 6 år, och Ida, 4 år, snabbt där. De väljer ut var sin träbit och går till en arbetsbänk med två skruvstäd.

– Såga med två händer, och så backar du så du inte står för nära, säger barnskötaren Lotta Bergelin till My som har skruvat fast sin regel.

Ida står mittemot och kämpar med att få till ett ordentligt spår i träet. Gustav, 5 år, hjälper henne att såga. Han råkar skära sig i fingret, går till boden och får ett plåster av Sussie Åsgård. Såret är ytligt, Gustav återvänder till sågen innan han lämnar över till Ida och spikar fast kapsyler på en stubbe i stället.

Förskollärare eller barnskötare är alltid med när snickarboan är öppen, för att de små inte ska göra sig illa. De äldre barnen hanterar hammare och såg lika naturligt som pennor.

– Vi har ju inte fler skador här än man har på någon annan förskola. Våra barn tränar så mycket på olika saker att de utvecklar sin motorik. De klättrar upp i träd, upp på berg och i rep, säger Sussie Åsgård.

– Om man blir orolig över sånt är det nog svårt att jobba så här.

Kan barnen klättra upp på lekstugans tak, kan de ta sig ned, resonerar man på Breddals förskola. Gården ska utmana barnen och miljön ska vara tillåtande.

Föräldrarna är väl införstådda med det. En gång om året bjuds de in för att arbeta med gården. Nästan alla dyker upp. Spikar, sågar, pysslar och monterar. Veckan innan tidningen Förskolans besök fick förskolan ett nytt trädäck, hjälp med musikväggen, hästar gjorda av träbockar och gula plaströr som barnen ska rulla ned bollar i längs en backe. Föräldrarna brukar även skänka saker till gården. Gammalt virke, kabeltrummor och gamla plaströr. De senare lär dock snart vara ett minne blott, när farlig plast ska rensas bort. Sussie Åsgård berättar att hon också tar med sig saker hemifrån och hör runt vad folk kan avvara. I sandlådan, som numera kallas för äventyrsparken, ligger en gammal madrass från idrottsplatsen och på andra sidan huset står ett gäng bilstolar och en ratt fäst i en fälg. Sätena är utbytta eftersom de första blev mögliga. Personalen tiggde till sig nya på skroten i utbyte mot två bullängder.

Tanken med allt återbrukär att barnen tar del av olika sorters material och upptäcker nya sätt att använda sakerna på, vilket ska gynna kreativiteten och uppfinningsrikedomen. Sedan utemiljön förändrades finns det sällan något passivt barn på gården, och personalen upplever att barnen är mer utspridda efter att gungor och cyklar togs bort.

– Vi kände att barnen bara satt där och passade gungorna. De kunde sitta i gungan i en timme eller två. Nu rör de sig mer och är mer sociala, säger Sussie Åsgård.

Den röda stålramen står kvar som ett minne från förr. En klättervägg har tagit gungornas plats. När Sussie Åsgård närmar sig klättrar ett barn upp och kastar sig ut. Idrottsplatsens gamla madrass ger en mjuk landning.