I 30 år har läraren och biologen Mats Karström stridit mot exploateringen av Europas sista urskogar. Med sina gymnasieelever letar han efter rödlistade arter som kan bli skogarnas räddning.
Utanför Jokkmokk finns världens bästa fågelmatning. Mats Karström gör en gest mot den lilla gläntan i skogen Talvatisberget, bara ett stenkast från Lapplands gymnasium, och tillägger:
– Sex handtama arter, det tror jag inte finns någon annanstans.
För 30 år sedan hamnade han som stockholmare i Vuollerim utanför Jokkmokk ”på grund av en kvinna”. Och det första intrycket var inte överväldigande.
– Jag tvekade. Kan man verkligen bo här eller är det för kallt och mörkt? Sedan hittade jag blå taggsvamp. Har man bara en kvinna och blå taggsvamp kan man överleva var som helst, säger han och skrattar.
Citatet säger en del om Mats Karströms engagemang – för naturen, för utrotningshotade arter, för gammelskogarna.
Han är en bit svensk miljöskyddshistoria personifierad. 1986 startade han skogsgruppen ”Steget före”, med en helt ny metod som går ut på att ligga just steget före skogsbolagen genom att hitta utrotningshotade arter i gammelskogarna för att förhindra avverkning. 140 räddade skogar och ett tjugotal utmärkelser är ett kvitto på att det fungerar.
– Tidigare fanns det ingen metodik för att kvantifiera naturvärden på ett objektivt sätt, som vi gör med Steget före. Tanken är att om vi kan hitta de rödlistade arterna så kan vi visa att skogen är skyddsvärd.
Som en sann pragmatiker kan Mats Karström tala med ekonomer på ekonomernas vis och med biologer på latin, för att parafrasera Karlfeldt.
– Om vi ser till naturens gratistjänster: läkande, friskvård, rent vatten, bär, svamp, jakt och så vidare… Kan vi beskriva dessa i ekonomiska termer så kan de mycket väl visa sig vara mer lönsamma än till exempel exploatering av samma område för en ny gruva.
Syftet med dagens exkursion är att inventera skogen Talvatisberget för att finna rödlistade arter. Den har stått orörd i 8 000 år och de äldsta levande träden har varit samtida med Gustav Vasa. Kommunen lovade att skydda skogen redan för åtta år sedan men ännu har inget hänt.
– Er uppgift blir att gå i mål med detta nu, säger Mats Karström till den lilla gruppen på sex elever.
Hälften av dem går på samiskasamhällsprogrammet, som är det enda av sitt slag i Sverige. Förutom de vanliga kurserna innehåller det även samiska språk- och kulturstudier samt kunskaper i rennäring och jakt.
– Vi ska snart på slaktkurs i Finland, säger eleven Linnea Sjulsson glatt.
Hennes plan efter gymnasiet är att bli samisk förskollärare. Det finns en sådan utbildning i Umeå.
– Då är du inte bunden till en plats. Så när min pojkvän far till vinterlandet med renarna kan jag följa med.
Det var Linnea Sjulsson som kom på idén att klassen skulle rädda en skog under miljökursen med Mats Karström.
– Det finns så sjukt mycket arter och djur som är hotade och som renarna äter. Sen är det också fruktansvärt fult med kalhyggen, men i dag är det ju pengarna som styr, säger hon och plockar upp en lav.
– Det här tycker renarna är godis!
– Varje art bär på en berättelse, säger Mats Karström. Och de mest intressanta, de som kanske bara finns på några få platser i hela världen, deras berättelser är oerhört fascinerande.
Han hävdar att det ligger genetiskt hos oss människor att känna till dessa berättelser för att må bra.
– Att gå genom livet utan att kunna något om djur och växter, att inte ha fåglar som årstidsmarkör, att inte notera när träden växlar färg, att inte plocka bär eller svamp – det är ett oerhört fattigt liv.
Det är ännu inte riktigt säsong för fågelmatning. Men flera arter samlas som på en given signal när eleven Emilia Nilsson fyller på med frön. Hon är osäker på om hon blir kvar i Jokkmokk efter skolan.
– Det beror på om det finns jobb. Drömjobbet är något där jag kan tjäna mycket pengar.
– Va!? utbrister Mats Karström.
När det gäller arbetsbristen anser han att det är ”skamligt” att de som utnyttjar landskapet, som skogsbolagen och Vattenfall, inte ger något tillbaka till orten.
– Det borde vara fullkomligt självklart att de ska skapa jobb i Jokkmokk. Tidigare skattade Vattenfall i kommunen, men inte längre. De kan driva hela verksamheten från Stockholm eller Luleå. Och skogsbolagen har ingen vidare förädling av virket här.
Att kommunenär så beroende av varje jobb som går att frambringa ger en ojämlik maktfördelning mellan Jokkmokk och bolagen, hävdar han.
– Det är otäckt att man håller en stor del av landet i beroendeställning. De kan göra som de vill så länge folk är utsatta och rädda.
Mats Karström breder ut två filtar på marken.
– På den ena lägger ni sådant som går att äta och på den andra sådant som kan rädda skogen.
Men är det inte kontraproduktivt att plocka utrotningshotade arter för att rädda dem?
– Nej, så länge skogen finns kvar finns de kvar.
Det är alltså bevarandet av gammelskogarna som är det viktiga i sammanhanget. En trädgeneration ska sträcka sig över 1600 år, förklarar Mats Karström.
– En tall kan bli 800 år, för att därefter stå upprätt i ytterligare 400 år, falla och ligga lika länge. I dag avverkas de efter 80 år.
Ett argument för fortsatt exploatering är att det numera växer mer skog än det avverkas i Sverige. Men det köper inte Mats Karström.
– Det stämmer att det växer mer träd än det avverkas. Samtidigt har vi skrivit under internationella överenskommelser om bevarad biologisk mångfald. Det är en av de viktigaste överlevnadsfrågorna för planeten.
Han menar att Sverige ofta ser sig som världssamvete och har synpunkter på avverkning i regnskogsländerna.
– Samtidigt försvinner Europas sista urskogar på vår egen bakgård. Det är fruktansvärt upprörande!
Mats Karström är medveten om att hans miljöengagemang i rollen som lärare kan kritiseras. Inte minst med tanke på att många på orten är beroende av de bolag han tar strid emot.
– Föräldrar kan ifrågasätta om man är objektiv när det gäller betygsättning, och jag kan uppleva att vissa tycker att jag är jobbig. Ibland har det gått till rena personangrepp.
Men han betonar att rektorn har uppmuntrat honom i arbetet, och att det i den här gruppen var eleverna själva som ville rädda en skog.
– Om jag inte varit övertygad om att det jag gör är bra för Jokkmokk hade jag aldrig gjort det.
Ealla-Sara Kuhmunen kommer tillbaka med en rödlistad taggsvamp i högsta hugg. Hon har två modersmål, nord- och sydsamiska.
– Jag lärde mig inte svenska förrän jag var fyra, på förskolan.
Den vackert snidade samiska kniven sitter stadigt vid höften på henne, liksom på övriga elever, även i skolan. I andra delar av landet skulle detta knappast gå för sig. Själva har de inte reflekterat över saken. Det är bara så det är. Det hör till kulturen, punkt slut. Sen får svensk lag säga vad den vill.
Mats Karström visar upp ett av elevernas fynd på rädda skogen-filten.
– Vide! Det här är bra att ha om ni får huvudvärk eller mensvärk. Varför då?
– Den innehåller salicylsyra, säger Simon Lundmark Kuhmunen samtidigt som han häller upp kokkaffe i hemsnidade masurkåsor.
– De här eleverna är bättre än vad jag var på universitetet, säger Mats Karström och ser nöjd ut.
Kursen där exkursionen ingår heter Miljö på riktigt och metodiken går ut på just det.
– Tanken är att eleverna ska göra saker på riktigt. Att vara delaktiga och på det sättet växa. De ska inte läsa om regnskogar när de har en urskog 200 meter från skolan. De ska vara en del av skyddet, uppvakta kommunen, inventera, träffa rennäringen. De ska göra saker på hemmaplan och det är påhemmaplan de ska ta ansvar.
Han menar att ungdomar i dag är så betraktade, i exempelvis sociala medier, och att de måste få möjlighet att själva betrakta.
– Att göra något utanför sig själv, som att gå ut i skogen och mata fåglar. Det är jätteviktigt.
Att gå från objekt till subjekt, från passiv till aktiv, från konsument till producent, liknar Mats Karström vid sin livsresa från Stockholm till Jokkmokk.
– Är man ensam med något tvingas man bli huvudperson och ta ansvar. I Stockholm finns teatrar och konserter, vilket gör att du kanske inte producerar så mycket själv. Här måste den musikintresserade själv vara den som spelar, eftersom det inte finns något annat.
Detta har banat vägen för Mats Karströms egen yrkesutveckling.
– I Stockholm finns det ett par tusen biologer. I Jokkmokk finns jag. Man växer av att bo här genom frånvaron av nedtryckande strukturer. Jag hade inte kunnat utveckla min metodik i Stockholm. För där finns fem professorer, kommunekologer, en artdatabank och ett riksmuseum med synpunkter.
Många gånger har han tvingats arbeta i motvind. Som inför 300-årsjubileet av Carl von Linné 2007 då han hittade tre intakta ”Linnémiljöer” i skogarna runt Jokkmokk.
– Träden Linné stod vid när han för första gången såg fjällen, vägsträckningar han hade gått ... Jag kunde peka på en sten och säga ”här stod Linné 1732”. Då hade jag exkursioner, gjorde radioprogram och skrev en bok om dessa miljöer. Nu är de borta. Helt förstörda.
Efter skövlingen av Linnémiljöerna gick Mats Karström in i väggen.
– Jag bara la mig ned och grät, mådde fruktansvärt dåligt och kände att det var mitt fel. Jag trodde att det skulle räcka med att informera kommunen, länsstyrelsen och skogsstyrelsen. Men det gjorde det inte.
Mats Karström har jobbat ideellt en dag i veckan i 30 år och tackat nej till jobb på skogsbolag där han kunnat tjäna dubbelt så mycket som han gör som lärare.
Vad har drivit dig?
– Drivkraften är att kunna se mig själv i spegeln. Att 18-årige Mats hade kunnat titta på den han blivit utan att skämmas.
Plötsligt ropar han till. Linnea Sjulsson har gjort ett riktigt ordentligt fynd.
– Smalfotad taggsvamp! Linnea, du är kanske den yngsta personen i världen som hittat en smalfotad taggsvamp.
Linnea Sjulsson gör ett självsäkert v-tecken, men skär sig med kniven när hon karvar till sin korvpinne. Det börjar blöda rätt ordentligt.
– Ajajaj, och just när tidningen är här, utbrister Mats Karström. Nu kan ni ju lika gärna kalla den Opedagogiska magasinet.
– Äh, jag kan ju röra fingret, säger Linnea Sjulsson. Det är bara skönt att känna att man lever.
Niklas Arevik