När stödet sätts in för att skapa arbetsro i klassen, och dessutom förutsätter en diagnos – då är det inte konstigt att flickor blir utan.
Åtgärdsprogram är nästan dubbelt så vanligt bland pojkar som bland flickor. Och i de särskilda undervisningsgrupperna är pojkarna i klar majoritet.
Betyder det att pojkar behöver dubbelt så mycket hjälp i skolan eller är stödet snedfördelat mellan könen? Det är svårt att svara på eftersom vi inte kan sätta en siffra på det verkliga behovet i respektive grupp. Individers stödbehov bestäms av en komplicerad mix av medfödda egenskaper, förvärvade förmågor och sociala faktorer. Den går inte att översätta till en genomsnittssiffra för pojkar respektive flickor.
Det som står klart är att pojkar presterar sämre i skolan och har gjort så under en lång tid. Det spelar ingen roll om man tittar på betygen, de nationella proven eller internationella undersökningar som Pisa. Flickorna överglänser konsekvent pojkarna, särskilt när det gäller läsning som är en viktig grundfärdighet i skolan. Det är en omständighet som talar för att stödbehovet är mindre hos flickor som grupp.
Men även om flickors snittresultat är bättre finns det förstås en grupp lågpresterande flickor som behöver särskilt stöd. Det finns tecken på att de drar det kortaste strået i kampen om skolans knappa stödresurser. De orsakar helt enkelt inte tillräckligt mycket besvär. För om valet står mellan att sätta in åtgärder för en flicka som inte hänger med i undervisningen och en pojke som omöjliggör undervisningen för hela klassen så faller valet lätt på den senare. Skolan prioriterar i de flesta fall att ”lösa ett klassrumsproblem” som Ann-Carita Evaldsson, professor i pedagogik vid Uppsala universitet, uttrycker det.
– Det blir tydligt när man gör studier på lokalnivå att stödet sätts in för de barn som stör ordningen så pass mycket att det blir svårt för läraren att genomföra undervisningen.
Och det är pojkar som är stökigast?
– Vissa pojkar blir mer synliga i klassrummet och tar mycket uppmärksamhet på bekostnad av andra barn, däribland flickor som är i behov av stöd. Det visar sig om man anlägger ett genusperspektiv och det är en delförklaring till att mest pojkar hamnar i åtgärdsprogrammen.
Pojkar är överrepresenterade när det gäller flera av de diagnoser som kräver mycket stödinsatser i skolan, bland annat adhd. Delvis kan även det hänga ihop med skolans fokus på att hantera stökiga elever, tror Ann-Carita Evaldsson.
– Sättet att få extra stöd i dag går ofta via en utredning som leder fram till en diagnos. Och den processen sätts många gånger igång för att hantera ett klassrumsproblem.
Lisa Asp-Onsjö är docent i pedagogik vid Göteborgs universitet och forskar om elevdokumentation och skillnader i flickors och pojkars skolresultat. Hon menar att det syns i åtgärdsprogrammen för pojkar att stödet ofta är en disciplinåtgärd.
– Åtgärdsprogrammen tar ofta fasta på pojkarnas problematiska beteende och att man menar att de inte kan vara i klassrummet hela tiden.
Hon tror också att skolan ibland underskattar flickors kunskapsbrister.
– Flickor får ofta högre betyg än vad som motsvarar deras resultat på nationella prov. De kompenserar genom att vara trevliga mot lärarna, lämna in sina arbeten i tid med ett snyggt försättsblad och ha hög närvaro på lektionerna.
Kan de undgå en F-varning på det sättet?
– Ja, och då aktualiseras inte heller frågan om att sätta in särskilt stöd.
År 2010 skrev professor Inga Wernersson en rapport om könsskillnader i skolprestationer för den statliga Delegationen för jämställdhet i skolan, Deja. Där konstaterade hon att skillnaderna i begåvning mellan pojkar och flickor är små eller obefintliga. Flickornas försprång förklaras snarare av deras förhållningssätt. De lägger ner mer tid, arbete och engagemang i skolarbetet och tillämpar mer effektiva arbetssätt.
Men det faktum att flickor pluggar mer och kämpar hårdare för att leva upp till skolans norm är inte bara till fördel för dem, enligt Lisa Asp-Onsjö.
– Baksidan är att flickor i högre utsträckning lider av psykisk ohälsa och stress.
Om det nu är så att flickor missgynnas när stödet i skolan fördelas – hur kommer vi till rätta med problemet? Professor Ann-Carita Evaldsson tror att en del av lösningen finns i den rådande trenden inom specialpedagogiken. Den som går bort från särlösningar mot att anpassa det ordinarie klassrummet.
– Den strategin har visat sig fruktbar inte bara för de problematiska pojkarna utan för alla elever i klassen. Det kan ge hjälp också till flickorna som sitter tysta men inte klarar sina uppgifter.
Hon efterlyser också ett mer normkritiskt perspektiv i skolan.
– Då kanske vi skulle få syn på de grupper som har varit osynliga. Det kan vara de tysta flickorna. Men det finns fler aspekter att undersöka som har att göra med exempelvis klass och etnicitet.
Flickor får mindre särskilt stöd men har ändå bättre skolresultat. Är stödet till pojkarna rent av kontraproduktivt? Ja, i vissa fall kan det vara det, enligt Ann-Carita Evaldsson.
– Det finns många studier som visar att det här med att bli plockad ur klassrummet och placerad i särskild undervisningsgrupp inte leder till en framgångsrik skolkarriär.
Per Hagström