De finns numera lite varstans, till exempel i Solna, Hudiksvall och Nässjö. De har mandat att leda och får mer i lön. Förskolan har fått förstelärare.
Trenden är tydlig: Förstelärarna i förskolan blir allt fler. Fast ingen vet exakt hur många de är eller i vilka kommuner de finns. För staten har inte satsat så mycket som en krona på att skapa karriärtjänster i förskolan, och eftersom det inte finns någon övergripande satsning, finns det inte heller någon med uppdrag att följa frågan.
Ändå kan man konstatera att de blir fler. Kommunerna väljer att satsa med egna medel. Till exempel har Malmö rekryterat cirka 100 förste förskollärare i år, med siktet inställt på att ha 120. I Linköping har det i år rekryterats 20, med målet att så småningom ha cirka 50. Helsingborg har sedan tidigare 17, Bollebygd och Ödeshög har en vardera – för fler exempel se listan intill.
Dessa lärare har förstås lite olika arbetsbeskrivning beroende på var de arbetar, men generellt sett är det flera saker som återkommer. De förväntas arbeta med utveckling och leda det pedagogiska arbetet, ta till sig och sprida kunskaper vidare. De ska säkra kvaliteten och arbeta med allt från matematik och språk, till större frågor som att se till att verksamheten vilar på vetenskaplig grund och beprövad erfarenhet. De ska vara goda förebilder och handledare. Precis som för förstelärarna i skolan ska de bara ägna en mindre del av sin tid åt uppdraget som förstelärare, ofta cirka 20 procent.
Så vad är det som driver den här utvecklingen? Varför satsar kommunerna på att anställa förstelärare i förskolan?
I Ödeshög kommun blir svaret kort och gott ”för vi tycker att det är viktigt att lyfta förskolan”. I Kävlinge hoppas man kunna höja nivån på undervisningen. I Varberg satsar kommunen på förskolan, eftersom staten satsar på skolan. I Linköping vill man utveckla undervisningen, driva det pedagogiska utvecklingsarbetet, etablera goda förebilder och öka yrkets attraktionskraft.
I Nacka, där lärarna kallas för ”särskilt yrkesskickliga förskollärare”, nämns flera skäl, bland annat vill man skapa en karriärväg för duktiga förskollärare och vara en attraktiv arbetsgivare. Dessutom vill man säkra kvaliteten i förskolan om det blir brist på förskollärare.
Med andra ord har kommunerna många och olika förhoppningar om vad deras satsning på förstelärare i förskolan ska leda till.
Att kommunerna självmant väljer att satsa på de yngsta, på den skolform som så ofta tycks glömmas bort, är positivt. Eller? Kommer man uppnå allt det man hoppas på? Gör förstelärarna någon nytta? Och varför hämta inspiration från en reform som blivit så kritiserad i skolans värld? För att statens satsning på förstelärare i skolan väckt ont blod har väl knappast undgått någon. Det har muttrats och svurits och surt skojats om ”furstelärare”, ”andralärare” och ”sistelärare”.
En som studerar karriärstegsreformen är forskaren Daniel Alvunger på Linnéuniversitetet. Han menar att det har gått alldeles för kort tid för att säga något om nyttan av den. Dessutom tycker han att det är problematiskt att tala om nytta av andra skäl.
En reform av den här karaktären är svår att utvärdera för det handlar mycket om samspelande faktorer där förstelärares arbete bara är en del.
Samtidigt nämner han att det gjorts kvantitativa studier i USA där man haft den här sortens tjänster längre, och där har man kunnat se att elevers resultat blivit bättre i skolor med fler sådana lärare.
När det gäller kritiken av satsningen på karriärtjänster, konstaterar han att den sett olika ut beroende på vems perspektivet varit. Men det är ett ord som återkommer när han beskriver reformen: otydlig. Den skulle gå fort att rulla ut, och såväl i kommunerna som i lärarleden skapade otydligheten en grund för godtycklighet och missnöje.
Hur reformen kommer att se ut framöver är svårt att sia om, men i någon form tror han att det kommer att finnas karriärtjänster i skola och förskola även om de utformas på ett annat sätt. I andra länder finns till exempel karriärprogram med ännu fler steg än i Sverige.
Så vad krävs då för att en satsning på förstelärare ska bli lyckad? Finns det några lärdomar att dra så här långt?
Att rektor eller förskolechef tydligt kommunicerar vad försteläraren gör är en framgångsfaktor. Tveklöst. Att man i dialog med försteläraren och mot personalen kommunicerar vad uppdraget består av och vilka resurser som finns, till exempel att det är 10 procent av tiden som finns till förfogande.
Henrik Wollterär huvudskyddsombud på Lärarförbundet i Malmö, och han har varit med i arbetet med att ta fram förste förskollärarnas arbetsbeskrivning. Staden har hållit möten och informerat om vad och vem man sökt, och den här tydligheten har gjort att rekryteringen löpt väl, bedömer Henrik Wollter.
En fråga som trots detta dykt upp är vad som händer när förskollärare försvinner från golvet eftersom så många har rekryterats internt. På sina håll blir arbetslag utan förskollärare, vilket Henrik Wollter tycker är allvarligt.
Det har man ingen lösning på. Bara en förhoppning om att förste förskollärarna kommer att vara ute mycket i det praktiska arbetet på avdelningarna.
Tanken är att förste förskollärarna ska vara ute i arbetslagen fyra dagar i veckan mellan klockan 9 och 15 – men de ska arbeta övergripande, inte på en bestämd avdelning. Så riktigt hur arbetet kommer bli återstår att se, resonerar Henrik Wollter.
Hur är det då med statusen – gör den här sortens tjänster någon skillnad?
Visst är förste förskollärartjänsten en möjlighet att göra karriär, tycker Henrik Wollter. Jämför man på ingångslönen för en förskollärare med en förste förskollärare skiljer det cirka 9 000 kronor.
Daniel Alvunger på Linnéuniversitetet är försiktigare när det kommer till frågan om status – dels är det inget han forskar kring, dels är det väl tidigt att utvisa.
Ja, hur mäter man det? Det är svårt att se vilken effekt det här har på yrkets status.