Diskussioner och små justeringar i organisationen har gjort att saker flyter på bättre. Försteläraren Johanna Ljungdahl Larsson känner sig uppskattad av kollegorna på Drottninghögs förskolor.
Låt oss först prata om förskolan i vid bemärkelse. Låt oss generalisera. Låt oss kalla förskolan för en platt organisation där man många gånger inte vill kännas vid de olika yrkesgrupper som arbetar där utan sammanfattar all personal med det luddigare ”pedagoger”.
Hur är det att komma in i en sådan organisation som förstelärare?
Johanna Ljungdahl Larsson, förstelärare sedan drygt ett år tillbaka på Drottninghögs förskolor i Helsingborg, dröjer inte med svaret. Nog känner hon igen beskrivningen av förskolan, men tycker inte att den stämmer för området där hon arbetar. Alla är ju viktiga och bidrar till att helheten blir bra: ateljeristan, vaktmästaren, de som jobbar i köket och som städar, resonerar hon.
– Det finns ingen prestige i vem som gör vad hos oss – det är tydligt. Vi har olika uppdrag. Så är det. Och att vara förstelärare behöver inte vara obekvämt eller konstigt.
Tvärtom känner hon sig uppskattad av kollegorna, och att hon gör skillnad i verksamheten.
– Jag får vara med och påverka, jag får inblick i ledningen och arbetar samtidigt kvar i barngruppen. Jag trivs fantastiskt bra med den här tjänsten!
Hon arbetar deltid: 65 procent i barngrupp på en avdelning och 20 procent som förstelärare. Den kombinationen tror hon är värdefull eftersom hon blir en länk mellan medarbetare och ledningen.
– Vi möts i vardagen och jag kan ta med önskemål och problem till ledningen. Jag är med och nära.
Drottninghögs förskolor är tre till antalet och förutom Johanna Ljungdahl Larsson arbetar ytterligare en förstelärare där. Varje fredag träffas förstelärarna och ägnar sig åt sitt uppdrag. Då träder en vikarie in för Johanna Ljungdahl Larsson ute på avdelningen, samma vikarie varje fredag.
Att förstelärarnas arbete sker en bestämd dag i veckan är ingen slump, utan så blev det när man ville göra förstelärarnas insats tydligare för alla.
– Nu vet kollegorna när vi är tillgängliga.
Att kollegor vet detta är viktigt eftersom de ska kunna söka sig till förstelärarna för till exempel handledning i projekt. Så går det nämligen till: Förstelärarna får ibland uppdrag av förskolechefen, ibland ber arbetslag eller kollegor om stöd, och ibland tar de eget initiativ. Chefen kan till exempel be henne att handleda ett arbetslag genom att vara på plats en gång i veckan, ställa frågor, dela funderingar, lyfta det som fungerar och sätta ord på det som behöver utvecklas. Kollegor kan be henne titta på deras projektmapp och ge feedback, eller fråga om råd om olika dilemman – ”hur gör vi i den här situationen?”.
Att uppdraget utgår från verksamhetens behov och är föränderligt, betyder mycket för hur det uppfattas och tas emot.
Viktigt är förstås också förstelärarnas eget förhållningssätt, understryker Johanna Ljungdahl Larsson.
– Jag vill inte vara den som har svaren och jag säger inte hur någon annan ska göra. Men jag kan vara den som kommer utifrån och genom att ställa frågor kan jag hjälpa kollegor att tänka nytt och komma vidare.
Hon blir inbjuden till att handleda i projekt som pågår ute på avdelningarna, och är till exempel med i diskussionerna om vad barnen utforskar. Hon vrider och vänder på frågor som: ”Vad är det barnen håller på med här? Är det vattnet som är intressant? Är det vattnet som material de undersöker? Eller är det vattnets rörelse? Om det är rörelsen, hur kan vi då gå vidare?”
Hon bjuder också själv gärna in till sitt arbete i barngruppen för att visa på möjligheter, eller delar projektmappen för att visa ”så här gör vi”.
Förutom ett lyssnande, nyfiket och öppet förhållningssätt, behöver hon också kunskap om hur och när man ger feedback för att det ska landa väl. Här har hon redan lärt sig saker. Till exempel har hon insett att det är bra om hon både ger återkoppling löpande och erbjuder en lugn stund vid ett senare tillfälle när de kan sitta ner och reflektera tillsammans.
– Jag har också lärt mig att lyfta det som fungerar bra och reflektera över hur vi ska ta med oss det från en situation till en annan.
En annan stor uppgift för förstelärarna är att vara drivande i olika projekt, som när en konstnär bjuds in till förskolorna, eller när de deltar i 1000 lyktor eller i stadens Pixla piren.
Här måste de också hitta former för hur kollegor engageras tidigt, så att projekten blir allas och kulturen av att man gör detta tillsammans. Även här har ambitionen varit att göra förstelärarnas arbete tydligare – det kan handla om en sådan enkel, men nog så avgörande, sak som att informera alla om vilka projekt förstelärarna ingår i.