När barnen får makten

För att bli demokrat behöver man tränas på att vara i en aktiv demokrati, tycker fritidslärare Jesper Nilsson i Malmö. Därför har han dragit igång regelbundna stormöten i aulan, som leds av barnen själva.

I dag är det Nicole Stelmach, 8 år, som är ordförande. Hon kliver upp på scenen i aulan framför de cirka 30 fritidsbarnen och deras tre pedagoger. Till sin hjälp har hon jämnåriga Ebba Ljungberg som är dagens mikrofonhållare, också ett ärofyllt uppdrag som alternerar mellan olika barn varje möte. Hon ska se till att den som får talan snabbt förses med den portabla mikrofonen.

– Okej Nicole. Känner du att du vill göra det här själv eller behöver du hjälp från mig? frågar fritidslärare Jesper Nilsson och sträcker ordförandemikrofonen till Nicole Stelmach som nu har placerat sig på en stol högt över publiken. Det spritter i hennes ben, detta är ju jättespännande.

– Jag vill själv. Men Jesper, du glömde klubban!

Just det. En ordförandeklubba ska man ha också. Så att man kan banka riktigt hårt i bordet framme på scenen när beslut är taget genom omröstning.

Vi befinner oss på Ribersborgsskolans fritidshem i Malmö. Varannan fredag är det demokratisamling i aulan här. Den leds av barnen själva och det är alla tillsammans som bestämmer dagordningen. Barnen har lika mycket att säga till om som de vuxna. Varannan samling diskuterar man dilemman som uppkommit i verksamheten, sådant som är viktigt för barnen. Kanske har det till exempel utspelats konflikter när några spelat Minecraft, som att en balkong som någon byggt blivit nuddad av en nybyggd. Då måste det diskuteras. Hur vill vi ha det? Vad ska vi ha för gemensamma regler kring balkongbyggen i Minecraft?

– Det kan fortfarande vara svårt för barnen att själva identifiera de situationerna. Vår roll som pedagoger är att uppmärksamma och ställa frågor för att underlätta. Och hela tiden ha ögonen öppna, så att ämnena inte bara berör ett fåtal utan att vi ser till att uppmärksamma allas verklighet och intressen, säger Jesper Nilsson.

Varannan demokratisamling ägnas i stället åt temat ”önskefredag”. Mötet förbereds då genom att barnen går ihop och bildar som ett litet ”parti” tillsammans med andra som vill ha samma aktivitet på kommande önskedag. Dessa äger rum en eftermiddag var fjortonde dag och då utgår verksamheten helt från de barns planering som fått flest röster under mötet. Barnen gör valaffischer som sätts upp dagarna innan, med förhoppningen om att värva röster redan då. På demokratisamlingen har varje grupp en muntlig presentation av sitt förslag och därefter blir det omröstning. En sådan typ av demokratisamling är det i dag, så vi ska snart få vara med om denna process. Men först pratar vi lite mer med Jesper Nilsson. För det är han som har tagit initiativ till allt det här. Han är relativt nyutbildad och har jobbat här på Ribersborg sedan han tog examen förra sommaren. Men redan under den verksamhetsförlagda utbildningen, runt om på olika fritidshem, började han fund­era över hur man skulle kunna jobba mer med aktiv demokrati  verksamheten. En demokrati som inte bara stannar vid prat utan verkligen ger barnen inflytande i praktiken.

– Det finns skolråd och fritidsråd på många ställen, men jag har inte sett något systematiskt demokratiarbete någonstans, säger Jesper Nilsson.

Detta trots att fritids, som han säger, är en utmärkt arena för att praktiskt tränas i demokrati. Verksamheten är mindre styrd än i skolan. Jesper Nilsson har själv blivit inspirerad av Ann Philgrens tankar om deliberativ demokrati och sokratiska samtal.

– Med tanke på rådande samhällsklimat tycker jag att det är än viktigare att vi utbildar demokrater. Det gör man inte enbart genom teori. Barnen måste få befinna sig i demokratiska sammanhang. Jag har inget facit på hur man ska göra. Vi provar oss bara fram här, säger Jesper Nilsson.

Men det kan vara svårt att som vuxen släppa kontrollen och ge barnen makten, medger han. Det bygger på en balansgång där den vuxnas aktiva roll är central, att man är närvarande och stöttar och ser till att alla beter sig schyst mot varandra. Pedagogerna har dessutom också rätt att lämna förslag under önskedagarna, på samma premisser som barnen. Det tycker Jesper Nilsson är viktigt, så att repertoaren blir större än att det bara föreslås aktiviter som dataspel och pyssel.

– Barnen har bara levt i sju-åtta år. Deras referensramar är ännu inte jättestora. Vi behöver visa dem på andra alternativ också, så att de själva utifrån det kan välja.

Senaste gången vann hans eget förslag, om att göra eld och baka pinnbröd på skolgården. Men det tog ett tag, han fick argumentera en del för att vinna barnens röster.

Demokratisamlingarna startade under förra läsåret. Jesper Nilsson läser en master på kvällstid, han vill så småningom forska. Och samlingarna var från början ett verksamhetsnära forskningsprojekt inom ramen för hans utbidning.

– Sedan har vi fortsatt. I de intervjuer jag gjorde med barnen efter projektet, ville alla fortsätta. Mötena är uppenbarligen viktiga för dem. Och de växer hela tiden, blir allt bättre på att lyssna och samarbeta med varandra.

Nicole Stelmach har nu gett första gruppen ordet. Fem barn stiger upp på scenen och håller upp affischen som tidigare suttit i korridoren några dagar. De tisslar och tasslar lite om vem som ska börja prata, sedan tar Liam Cautin Petersen ordet.

– Jo, vi tänkte att vi skulle ha en gosedjursdag. Man får ta med sig gosedjur och så ordnar vi disco för dem. Och de som inte vill det kan få fritt på dator. Och vill man inte det kan man få pyssla. Eller gå ut. Varför vill vi göra det här? Jo, för att alla kan hitta något som de tycker är kul. Tack för oss.

Jesper Nilsson har tillsammmans med barnen jobbat mycket med hur man lägger upp en presentation. Det finns en tydlig mall som stöd när de ska presentera ett förslag: vad vill ni göra, varför vill ni göra det och vilka ska göra det? Barnen vet att det är viktigt att titta på publiken när de pratar, de har övat på det i ett år nu. Och regelbundet får de testa att prata i mikrofon i mindre grupper för att avdramatisera det hela, utanför samlingarna.

– Det finns alltid blyga barn, som inte vågar prata. Åtminstone till en början. Men i intervjuerna jag gjorde sa de att de ändå gillade samlingarna och att få rösta. Och många växer och vågar så småningom, säger Jesper Nilsson.

Efter varje presentation får publiken ställa högst tio frågor. Det ger tillfälle att revidera förslaget, om publiken lyckas övertyga gruppen om det.

– De har börjat märka att de har lättare att vinna om de lyckas tilltala många. Den här gruppens förslag är ett tydligt exempel på det, viskar Jesper Nilsson från sin plats i publiken.

Leijon Nolke räcker upp handen och får ordet av Nicole Stelmach. Ebba Ljungberg rusar dit med mikrofonen.

– Jag tycker det är viktigt att vi lägger till att man bara får titta på videor som inte har åldergräns när det gäller ”fritt på dator”, säger han.

Det håller gruppen med om. Fler frågor följer.­ Fritidspedagog Lottie Wikström räcker till exempel upp handen och undrar var gruppen har tänkt att dessa olika stationer ska vara, hur de ska få plats. Det har förslagsansvariga svar på. De ska sprida ut sig i olika rum.

Det är dags för grupp två och Milton Ekman, Felicia Dalheim och Marvin Lövkvist Alwidsson att presentera sitt förslag. De vill ha vattenexperiment. Men då blir man ledsen om man går hem tidigt, invänder någon efter att ha fått frågan vid handuppräckning. Barnen diskuterar fram och tillbaka hur detta ska lösas. Kanske kan man be sina föräldrar komma lite senare och hämta just den dagen? Lilly-Gry Jensen ­Petersson och Tyra Butler går sedan upp på scenen och berättar att de vill ha Pokémon-runda, för det har de aldrig haft på fritids. Och de som inte har en egen telefon kan få stanna inne. Under frågestunden räcker Jesper Nilsson upp handen. När Nicole Stelmach ger honom ordet undrar han hur många som har en egen telefon. Det blir handuppräckning som landar på ungefär tio.

– Blir inte de som inte har en telefon ledsna då? Jag skulle vilja lägga till att man får gå i grupper och samsas om de telefoner som finns, tycker Jesper Nilsson.

Tyra Butler och Lilly-Gry Jensen Petersson har en kort viskande överläggning framme på scenen, men reviderar sedan sitt förslag enligt Jesper Nilssons komplettering.

Det är dags för omröstning. Den håller Jesper Nilsson i. Och det är valfusk att titta hur andra röstar. Därför böjer alla ner huvudet och blundar, även pedagogerna. Varje förslag presenteras igen av Jesper Nilsson som läser ur de anteckningar han gjort under mötet. Sedan blir det handuppräckning. Spänningen är stor när fyran, trean, tvåan och så småningom vinn­ande förslag offentliggörs. Det blev lag ett och kombinationen gosedjursdisco, fritt på dator, pyssel och utelek som vann. Laget gratuleras för det vinnande konceptet. Sedan är det dags att sätta punkt för i dag. Nicole Stelmach slår med klubban och avslutar mötet.

– Tack för en strålande insats Nicole. Du var väldigt bra på att låta olika personer i publiken få ordet. Och tack Ebba. Du var hela tiden uppmärksam på vem som stod på tur att ha mikrofonen, säger Jesper Nilsson.

Stolt kliver Nicole Stelmach ner från scenen. Men var det inte nervöst att stå så där inför alla kompisar?

– Nej då. Man får liksom bättre självförtroende av det här.

Kompisen Elsa Kolgjini Gigengack ansluter. Hon tycker att demokratisamlingarna gör att hon lär känna allas personlighet mer. Visst finns det ibland de som ligger och krälar på golvet och stör mötet, men då förlorar de sin röst och får gå ut.

– Jag längtar efter demokratisamlingen hela veckan. Att få berätta för de andra vad man tänkt ut att vi ska göra. Ibland har man ingen idé, utan sitter bara med. Men då är det spännande att få lyssna på vad andra har tänkt och rösta.

Vilhelm Törnklev tycker att det är roligt med något där alla är med, att hela fritids samlas.

– Och så är det som om man själv blir vuxen lite grann.