Vuxna säger ofta till om vad man inte får göra, vad som är farligt eller dåligt. Men de kan också säga vad de tycker är bra, då kan de stödja en. Min pappa tyckte att det var en bra idé när jag ville börja spela piano. Sen gjorde jag inte det, och det var också okej.
Jag tror att vuxna tycker att jag är ganska pratig, gillar att röra på mig och spela datorspel. Om barn i allmänhet tycker de nog att de är trötta och okoncentrerade. Ibland tror de bara att barn är på ett visst sätt, när de kanske är helt annorlunda.
Ofta beskriver och förklarar vuxna vad man ska göra extra noga, väldigt tydligt och många gånger, som om man inte skulle förstå. Till exempel om man ska skriva en text i skolan. Ibland är det jobbigt, ibland skönt.
Jag tycker att vuxna tar på ganska stort allvar vad jag tycker. Men så är det nog inte för alla barn. En del vuxna gör nog inte det, för att de inte bryr sig, inte tycker att det är roligt eller är trötta.
Vuxna bestämmer ofta, men det är bra att barn får bestämma ibland. Som vad man ska äta och när, vilka spel man vill köpa och spela. Jag brukar få göra det jag gillar, men ibland säger de vuxna stopp. Till exempel om man har spelat spel för länge. Har de sagt till för många gånger är det bäst att sluta, annars kommer de att bli jättearga.
I bilden och slöjden i skolan får vi bestämma en hel del själva vad vi ska göra, det är bra. I svenskan får vi göra det någon gång, men det borde vara så oftare. Om man får välja mellan fler sätt att göra något på, skulle det bli mer intressant.
På mellanstadiet gav en lärare A i betyg till de flesta tjejer, trots att många killar var lika bra. Läraren menade att killarna pratade för mycket, men det gällde ju inte alla. Nu på högstadiet har det blivit mycket bättre, lärarna gör mindre skillnad mellan hur de är mot tjejer och killar. Och de tar oss mer på allvar, ser om man jobbar och hur man jobbar.