Det finns både fördelar och fallgropar med att låta kultur som är populär bland eleverna ta plats i undervisningen. Visa respekt och gör inte skolan till fritidsgård, råder professor Ove Sernhede.
Beyoncé, breakdanceoch Big brother är det – men inte Bach. Populärkultur. Det är inte helt enkelt att definiera ett begrepp som egentligen bara betyder en kulturyttring som riktar sig till många. Vissa tänker på melodifestivalen 2013, andra på Abba. När man talar om populärkultur i skolan kommer man också oundvikligen i kontakt med begreppet ungdomskultur. Ove Sernhede är professor på Göteborgs universitet vid institutionen för pedagogik, kommunikation och lärande och forskar om ungdomar.
– Med den snabba förändringen i det moderna samhället blev det omöjligt för unga att identifiera sig med sina föräldrar. Ungdomskulturen föddes i en position mittemellan, i konflikten med föräldrar och samhället, säger han.
Raggare, hippies, punkare och mods är exempel på historiska ungdomskulturer. En annan är hiphopen som föddes för 40 år sedan i New York. Den har blivit en populärkulturell industri – samtidigt som den fortfarande är levande »på gatan«.
Populärkultur utvecklas ofta från subkulturer som skapats av unga.
– Kulturindustrin kan inte hitta på något själv utan suger upp nya tendenser och identiteter och paketerar om dem, säger Ove Sernhede.
Populärkultur och ungdomskultur är i dag något globalt, digitalt och snabbt föränderligt. Det är ingen mening att försöka hänga med i allt som lärare.
– Det man däremot kan göra är att visa respekt för och undersöka vad det är i dessa kulturer som utgör dragningskraften, vilka frågor de svarar på, säger Ove Sernhede.
Han anser att lärare ofta använder sig av populärkulturella uttrycksformer och ungdomskultur i skolan för att få eleverna att känna sig hemma och bekräftade.
– Det är viktigt, men skolan kan inte primärt handla om att »bada i det man redan behärskar«.
Annars är det lätt att man bara låter eleverna visa vad de redan kan, utan att tillföra något nytt. Utgångspunkten för allt lärande är mötet med det obekanta, påpekar Ove Sernhede.
Skolan ska inte heller flirta med ungdomskulturen på ett underdånigt sätt, tycker han.
– Elever respekterar inte lärare för hur hippa de är.
Ove Sernhede menar att den pedagogiska processen måste utgå från ett gemensamt sökande där man tar eleverna på allvar. Pedagogiken kan ta avstamp i de frågor unga har som kommer till uttryck i populärkulturen, problematisera samtiden som eleverna bearbetar genom sin kultur och bidra med att ge fler perspektiv. Ove Sernhede tar exemplet hiphop, som han själv forskat om. Han föreslår att man med utgångspunkt i dagens hiphop tar eleverna med på en resa som ger nutiden ett historiskt sammanhang.
– Kolonialism, rasism, diskriminering och samhällsklyftor kan speglas genom att sätta in dagens musik i en kontext av den afroamerikanska musikens historia av jazz, blues, soul och gospel.
På så vis får eleverna möjlighet att förstå och analysera populärkulturen på ett sätt som de inte alltid har vare sig kunskap om eller verktyg för att göra på egen hand.
Man kan alltså ta in populärkultur i undervisningen – men med respektfullhet, inte för att plocka enkla poänger. Det är en svår balansgång.
– Skolan måste ändå vara skola och inte bli en fritidsgård.
Text: Elisabeth Richter