Jag ser barn som lekfulla, vetgiriga, fantasifulla. Sådana som vuxna ofta inte är. Du behöver bara gå till en förskola för att märka vilken öppenhet som finns hos många barn.
Jag föddes 1947 i Österrike och gick i skolan där. Jag kom till Sverige i slutet av 60-talet när jag var 19. Då upplevde jag en stor kontrast mellan skolan i Österrike och den mer antiauktoritära synen på barn i den svenska skolan.
Jag utbildade mig till fritidspedagog i Sverige. När jag läste boken Fria barn — lyckliga människor av Alexander Neill grät jag faktiskt, för att den ingav hopp om en annan framtid.
Under 80-talet byggde jag och en kollega upp kulturverkstäder i fritidshem. Det utvecklades genom åren till att vi startade kulturskolan Raketen 1999. Vi ville skapa en miljö som bejakar barns nyfikenhet och kreativitet. Vi ser inte barn som objekt för färdig kunskap som ska stoppas i dem. Att få kunskap föregås av ett sökande.
I början var det svårt att få gehör för vår idé, det uppfattades som konstigt med till exempel en danspedagog i skolan. Men vi har fortsatt, och genom att vi integrerar teoretiska och estetiska ämnen kan barnen leva sig in i det de studerar. De lär sig empati och att uttrycka sig och det behövs i många yrken. Men utbildning har också ett egenvärde för barnen. Att hålla fast vid den uppfattningen är extra viktigt nu när kulturen avvecklas i skolan i hela västvärlden. Skolan fokuserar på det som kan mätas, för att passa högre utbildningar som slimmas allt mer.
Det är inte bara barnen som utvecklas här på Raketen, det är jag själv också. Barnen ifrågasätter och visar vad som kanske måste omprövas i skolan. Jag tror att de upplever att jag finns bland dem och är ganska nära dem. De förstår också att jag inte är en oviktig person på skolan. De kommer och ber mig: Mario, kan du ordna det, eller det? Då säger jag att jag är en del i skolan där alla vi vuxna bestämmer tillsammans. När barnen ser hur vi stöttar varandra avspeglar det sig i dem.