Elever som har intervjuat äldre släktingar om deras liv upplever historieämnet som mycket mer meningsfullt. ”Den lilla historien” gör det lättare att förstå den stora, menar Kerstin Berntsson, lärare och forskare.
"jag gillar inte historia i vanliga fall, men när jag fick använda min familjs historia och koppla samman den med den stora historien, då blev det mer intressant, meningsfullt och berörde mig.”
Det sa en av de elever i nionde klass, vars berättelser Kerstin Berntsson har studerat i sin licentiatavhandling.
Hennes huvudsakliga syfte med studien var att undersöka hur användningen av den lilla historien, i form av släktingars berättelser, påverkar ungdomars historiemedvetande och hur det kan manifestera sig i deras texter.
Hon ser begreppet historiemedvetande som människans subjektiva upplevelse av att det finns ett samband mellan dåtid, nutid och framtid.
– Jag tror att det är något som finns integrerat hos alla människor, mer eller mindre utvecklat, också hos ungdomar. Det hänger samman med begreppet historiebruk på så sätt att vi inte kan se en människas historiemedvetande om det inte aktiveras eller synliggörs – och det gör det genom att vi brukar historien, använder oss av den, säger Kerstin Berntsson.
Det kan man göra på olika sätt menar hon, men det som är gemensamt för alla människor är det identitetsskapande, existentiella historiebruket, och det är främst det hon har undersökt.
– Vi behöver historien för att kunna se bakåt, förstå varifrån vi kommer, vilka vi är och även för att kunna se framåt. För att bättre förstå vilka vi är.
I undersökningen ingick elever i två niondeklasser, som fick skriva berättelser om en persons liv under efterkrigstiden, cirka 1945–90. Tidsperioden valde hon bland annat för att eleverna skulle kunna intervjua släktingar för uppgiften.
Den ena klassen fick i uppgift att intervjua en äldre släkting eller bekant. För den andra klassen var tanken att de skulle hitta på en person att skriva om, men en del av de eleverna kom ändå att intervjua släktingar.
Därefter kompletterade Kerstin Berntsson studien med en enkät och intervjuer med tolv av de knappt fyrtio eleverna. Skälet till det var att hon upptäckte hur lätt det är att blanda samman förmågan att uttrycka sig i skrift med den att ha ett mer utvecklat historiemedvetande.
Genom att samtala med äldre släktingar fick de flesta eleverna en ökad rumslig förståelse för historien. Det är det främsta och lite överraskande resultatet av studien, anser Kerstin Berntsson.
– De som hade pratat med släktingar kunde på ett tydligare sätt beskriva rummet, uppleva och identifiera sig med hur skeenden faktiskt gick till. Det gav dem konkreta detaljer så att de kunde leva sig in i den rumsliga dimensionen och det gjorde historien mer spännande och meningsfull för dem.
Det blev till vad hon kallar en ”rumslig mötesplats”, mellan den lilla och den stora historien. Det kunde handla om vardagliga men samtidigt historiska händelser som att en släkting berättade om hur familjen satt hemma i soffan och såg månlandningen 1969 på tv, eller hemska bilder från Vietnamkriget. Något som eleverna kunde identifiera sig med och genom det uttrycka mer utvecklade reflektioner kring förändring, likheter och skillnader, olika förutsättningar, orsaker och konsekvenser.
Något som också förvånade Kerstin Berntsson var att begreppet hemmafru förekom i alla elevberättelser.
– När det gällde hemmafrun kunde även elever som var relativt svaga skrivare visa på utvecklade reflektioner kring sådant som kvinnans förändrade roll i samhället, då jämfört med nu.
Hon tror att begreppet kan ha aktualiserats för eleverna genom de tv-serier om Hollywood-fruar som sändes samtidigt som studien gjordes. En helt annorlunda, populärkulturell referens än till svenska hemarbetande kvinnor under efterkrigstiden, men ändå något som knyter an till elevernas livsvärld i dag och som i ett startskede gör dem intresserade.
– Det kan bli förenklade bilder som eleverna för fram. Det stämmer också med tidigare forskning, att unga inte tydligt ser strukturella förändringar i samhället. Men där är lärarens roll att hjälpa eleverna att se andra och fler perspektiv på historien.
Faran med att använda sig av ”den lilla historien” är just om man bara skulle använda sig av den, betonar Kerstin Berntsson. Men vinsterna är att eleverna har så mycket lättare att relatera till det som sker på det personliga planet, som berör känslorna. Lärarens uppgift är att knyta ihop den stora och den lilla historien.
Text: Marianne Nordenlöw