För de flesta elever innebär det nationella provet i matematik i årskurs 3 inte några bekymmer. Men det finns vissa som riskerar att fara ganska illa, anser forskaren Gunnar Sjöberg.
Våren 2009 genomfördes det första nationella provet i matematik i årskurs 3. Det innebar ett unikt tillfälle att undersöka vad som händer med eleverna, säger Gunnar Sjöberg som följt implementeringen av proven.
– Vi ville veta vilka spår det satte.
En annan anledning till att han och kollegorna Eva Silfver, Mikaela Nyroos och Anette Bagger gjorde studien är att det blir allt fler prov under de tidigare åren och att det var väldigt lite debatt när proven i årskurs 3 infördes.
– Vi vill föra upp samtalet om de är bra eller om de går att göra på ett bättre sätt.
Under tre år följde de elva klasser som tillhörde den första kullen. De har också följt nya treor för att se om det blivit någon skillnad.
– Vi hoppas på att få följa upp dem. Att titta på perspektivet årskurs 3 till gymnasiet vore unikt och intressant.
Forskarna har haft särskilt fokus på de elever som har svårt att nå godkänt-nivån. I sin studie använder de begreppet SUM, särskilda undervisningsbehov i matematik. Det handlar om de 10–20 procent som lämnar grundskolan utan godkänt betyg.
– Det finns forskning på äldre elever, men inte så mycket på de yngre. Vi misstänker att orsakerna kan finnas i de tidigare åren.
Gunnar Sjöberg, som arbetat mycket med högstadieelever som har svårt med matematik, berättar att många av dem pekar på att det hände något ganska tidigt. Lågstadieåldern är betydelsefull för vad man kommer att tycka om ämnet och om man ser sig som bra eller dålig i det, påpekar han.
– Många har halvtraumatiska händelser som de berättat om. Det finns en risk med tidiga prov.
Iprojektet arbetade forskarna klassrumsnära och besökte de olika klasserna vid mer än 200 tillfällen. Bland annat var de med och filmade innan och under proven och intervjuade eleverna om provsituationen. De utvecklade en modell för att hjälpa eleverna att uttrycka hur de kände inför och under proven.
– Det är svårt att nå de här barnen. De är ”politiskt korrekta” och svarar det de tror förväntas av dem.
För huvuddelen av eleverna, cirka 80 procent, verkar proven inte vara något större problem. Men det fanns elever som visade ganska kraftiga reaktioner och blev helt paralyserade, berättar Gunnar Sjöberg.
– Då måste man fundera på hur pass bra den här situationen är för en nioåring.
De hade också exempel på ”högpresterande” flickor som, trots att lärarna uppmuntrade och sa att de visst kunde, blev blockerade under proven.
– Det finns en risk att de tror att de är sämre än de är. Vi är oroliga för att provstressen bidrar till att skapa elever i problem. Blir de stämplade redan i trean – vad får det för följder?
Många av de här eleverna beskrev att de blev väldigt nervösa. De fick ont i magen, kunde inte sova och var rädda och bekymrade.
En flicka kämpade med matten. På filmen ser man hur hon kört fast och börjar gråta så diskret så att ingen ser, berättar han.
– Vi såg lite för många gripande scener. Några tyckte verkligen att det var jobbigt. Det oroar oss.
Lärarna hade fullt upp med provsituationen och märkte inte alltid barnen som var bekymrade och oroade. Men det pågick även annat som de inte upptäckte.
– Vi såg ganska roliga sekvenser när elever jobbade tillsammans bakom ryggen på läraren, precis som de var vana vid.
Det är inget fel på proven i sig – de ringar förmodligen in de elever de ska. Kan man genom proven hitta och hjälpa dem utan att de får en stämpel att vara dåliga så är det bra, anser Gunnar Sjöberg.
– Det viktiga är att de elever som har problem med matematik inte tidigt präglas av en negativ situation.
Lågstadielärarna var av naturliga skäl ovana vid prov. De fick luta sig mot sina egna erfarenheter och föll in i en traditionell provsituation. När det var dags för prov blev situationen plötsligt lite dramatisk, de drog isär bänkarna och satte upp pärmar mellan eleverna för att skydda mot insyn.
– Eleverna tittar med förvåning på sin lärare som de inte känner igen. Hon får inte hjälpa till som hon brukar och uppmuntrar inte längre till dialog. Men det här kommer att lösa sig när lärarna blir mer vana och
får rutiner.
Lärarna agerade precis enligt Skolverkets instruktioner och förklarade att proven inte var någon tävling, poängterar Gunnar Sjöberg, som imponerades av deras förmåga att stötta eleverna.
Men elever och vuxna pratar olika om proven. Det finns en dubbel diskurs som innebär att skolpolitiker, skolledare och lärare pratar på ett sätt om proven och tror att de lyckas överföra det till eleverna. Men i intervjuerna talar eleverna också om proven på ett annat sätt. På skolgården cirkulerade skräckhistorier om någon som hört om någon som fått gå om årskurs 3 för att de inte klarat ett delprov.
– Den diskursen gäller vad vi vuxna än säger.
Eleverna förstår att det är stort och allvarligt och pratar om proven hemma, berättar han. I en intervju förklarade en elev att man ”samlar in dem, rättar dem och lägger dem i pappersinsamlingen”. En annan sa att alla prov ”skickas till Björklund som rättar dem”.
Det är viktigt att informera dem om vad som händer med proven och vilken funktion de har, anser Gunnar Sjöberg.
– Vi kanske måste avdramatisera proven i ännu högre grad. Det är viktigt att göra något med introduktionen så att eleverna verkligen förstår att proven är till för att hjälpa dem.
Lärarna tyckte att det nationella provet i matematik var mycket tidskrävande. Forskarna såg exempel på att specialundervisningen låg nere under provperioden eftersom speciallärare och specialpedagoger satt med vid proven. Det är bekymmersamt, tycker Gunnar Sjöberg.
– Det är inte alls bra om den viktiga specialundervisningen försvinner under den tiden.
Text: Karin Björkman