En bok om en flyktingpojke väckte intresset för migration och rasism i 8B på Östergårdsskolan. Läraren Biljana Mackic fixade ett möte med förberedelseklassen, där alla elever är nyanlända från Syrien.
Det råder nervösstämning både i korridoren och i klassrummet på Vallåsskolan.
Innanför dörren sitter 14-åringarna Khalil Hesso och Qusay Mohawesh tillsammans med tre kompisar i förberedelseklassen. Allihop har flytt från krigets Syrien och hamnat i Halmstad. Många nyanlända bor på ett hotell i bostadsområdet Vallås. När kommunen behövde en ny förberedelseklass föll det sig naturligt att den startade här.
– Det är utmanande och givande, säger sva-läraren Ing-Marie Neinhart. Eleverna är väldigt hungriga på kunskap. De vill ha massor av läxor, jag hinner knappt med i deras tempo!
Personalen vill få ungdomarna att trivas både i skolan och på fritiden. Bland annat erbjuds alla att få komma till Arenahallen, en samlingsplats för stadens idrottsklubbar och hemmaplan för handbollslaget HK Drott, för att testa olika sporter.
Men att få kompisar i det nya hemlandet verkar inte så svårt. Många av skolans ”gamla” elever är nyfikna på sina nyanlända skolkamrater.
– De står nästan på kö här utanför för att få komma in, säger Ing-Marie Neinhart. Vissa av våra arabisktalande elever vill prata sitt modersmål, andra tycker att killarna är snygga. Förra veckan var skoltidningen här för att skriva om dem.
I dag står detelever från en annan skola och väntar på att få träffa Khalil, Qusay och de andra syriska eleverna. 8B på Östergårdskolan har bokat intervjutid. Det var mentorn Biljana Mackics idé.
– Jag hade planerat ett projektarbete om migration i både svenskan och engelskan, berättar hon. Först läste vi Resan som började med ett slut av Zulmir Becevic, som handlar om en kille som flyr från Bosnien till Sverige. Sedan läste vi ett ”amerikabrev” och Vilhelm Mobergs Utvandrarna, jämförde huvudpersonernas erfarenheter och diskuterade om det var någon skillnad mellan nu och då. Vi kom in på segregation och pratade om varför man bosätter sig på samma plats som sina landsmän.
Slutsatsen blev att en sådan uppdelning leder till att människor med olika ursprung inte möts. Då skapas mot-
sättningar och rasism, trodde eleverna. När de själva fick välja ett tema att jobba vidare med kring böckerna fastnade många för just främlingsfientlighet. De blev djupt engagerade i huvudpersonen, Nino, i Resan som började med ett slut. Han försöker passa in i det svenska samhället, men hamnar i utanförskap, kriminalitet och social utsatthet.
– Vi går på en mångkulturell skola och en del av eleverna har släktingar eller familjemedlemmar som flytt från andra länder, så det fanns redan en medvetenhet och ett intresse. Jag ville få med det perspektivet, men valde också boken för att den var roligt skriven och har ett bra budskap, säger Biljana Mackic.
Själv fastnade hon för tanken på möten. Hon hade läst i lokaltidningen att det kommit familjer från Syrien till Halmstad och hört att det startats en ny förberedelseklass på Vallåsskolan. Eleverna där var i samma ålder som hennes egna. Hon mejlade Ing-Marie Neinhart, som hon inte kände sedan tidigare, med ett förslag: Kunde 8B få komma och göra intervjuer?
Förra året jobbade klassen med ”tidningens texter” och övade på att skriva nyhetsartiklar, reportage, recensioner, debattinlägg och krönikor. Eleverna arbetade med intervjuteknik, research samt skriftlig och muntlig framställning. Biljana Mackic såg en möjlighet att redovisa migrationsarbetet på samma sätt. En bonus skulle bli att de fick anledning att fördjupa sig i den aktuella konflikten i Syrien.
– I kursplanen står det ju att vi ska förmedla demokratifrågor och hur samhället fungerar, säger Biljana Mackic.
Efter en tids mejlväxling är det dags för mötet. Det har funnits en viss tveksamhet från förberedelseklassen. När skoltidningen kom blev de ledsna av minnena och osäkra på vad de skulle våga berätta. Men nu har de tackat ja.
Dörrarna på Vallåsskolan öppnas och de 16 eleverna från Östergård stormar in till den lilla, dämpade gruppen i förberedelseklassen.
Lektionen börjar med fika. Sedan delar de upp sig vid borden. Khalil Hesso och Qusay Mohawesh sätter sig vid kortsidan av den största ön av hopställda bänkar. Framför sig har de ett helt gäng med okända, jämnåriga tjejer med A4-papper fyllda av frågor.
Aida Abrahamsson, Amanda Diez och Qendresa Mehana har förberett sig tillsammans. Även i förra årets tidningsprojekt jobbade de ihop, och valde då att göra reportage om vaktmästaren.
– Han är fotbollstränare på fritiden, så vi skrev typ om hans ”dubbelliv”, säger Aida Abrahamsson.
Den här gången har de inspirerats av Fredrik Skavlans arbetssätt.
– Vi såg ett program där han intervjuade Bill Gates och en skådespelare. Han fick kämpa jättemycket med Bill Gates och ställa massor av följdfrågor. Skådespelaren var lättare att intervjua. Skavlan kunde be honom berätta om sin uppväxt, så gjorde han det, säger Aida Abrahamsson.
– Det var intressant att se hur han inledde, för att få dem att känna sig trygga, säger Amanda Diez. När skådespelaren kom in på scenen kommenterade Skavlan att gångstilen var avslappnad och frågade om han gick likadant i filmen. Det lät spontant.
– En intervju får inte kännas som ett förhör. Det ska vara bekvämt och inte stelt, säger Qendresa Mehana.
Alla tre har släktingar som flyttat till Sverige från ett annat land. Amanda Diez pappa flydde från Pinochet-diktaturen i Chile. Qendresa Mehanas föräldrar och syskon från krigets Kosovo på 90-talet.
– Min farmor lämnade Finland frivilligt på grund av kärleken, säger Aida Abrahamssons.
Boken Resan som började med ett slut har gjort starkt intryck på dem.
– Huvudpersonen blir osäker och skaffar sig en hård attityd. Han börjar röka, göra inbrott och är med och stjäl
en bil. Man förstår att det inte är lätt att komma till ett nytt land, att det finns normer som vi inte tänker på,
säger Amanda Diez.
Nu är de specielltintresserade av detaljer kring de syriska ungdomarnas flykt, vad de tog med sig i packningen och deras första tankar om Sverige.
– Jag funderar på vad mina egna föräldrar har berättat. Om tryggheten man förlorar när man lämnar sitt hus, sina vänner och sina familjemedlemmar, säger Qendresa Mehana.
– Vi har en del djupa och känsliga frågor, säger Aida Abrahamsson. Det kan vi inte börja med. Vi måste mjuka upp dem lite först. Och det kanske inte är så kul att prata om framtiden om man inte ens vet om man får stanna i Sverige. Jag hoppas att vi ska förstå varandra. Det underlättar nog att vi är lika gamla.
Först presenterar sig alla med namn och säger vad de gör på fritiden:
– Jag heter Qendresa. Jag gillar att spela fotboll och handboll.
Biljana Mackic går runt och hjälper till att få igång samtalen, som börjar lite trevande. En av tjejerna i förberedelseklassen pratar bra engelska och berättar att hennes pappa dödades i kriget när han skulle ut och köpa mat till familjen och att mamman är kvar i Syrien. Hon flydde ensam med sin storasyster, tillbringade fem dygn i en buss utan mat eller möjlighet att gå på toaletten. Till sist dumpades de i Danmark av chauffören, som tog både pass och resehandlingar. Läraren lägger en stöttande arm om hennes axlar.
I de andra grupperna räcker inte svenskan och engelskan till för att eleverna ska förstå varandra under intervjun. Taher Wasmy i 8B får hoppa in som tolk. Hans föräldrar är från Irak och Egypten och därför talar han nästan enbart arabiska hemma.
– Vad hade ni med er på resan? frågar Aida Abrahamsson.
Taher översätter. Khalil Hesso och Qusay Mohawesh ger ett långt svar. De ler och gestikulerar. Taher nickar och säger:
– De var tvungna att slänga hälften av packningen på vägen. Det var för tungt.
Efter lektionen ärbåda lärarna nöjda.
– Det var omtumlande, intressant och spännande, säger Biljana Mackic. Mina elever tyckte att det var otäckt att höra vad de här ungdomarna har upplevt. De var inte riktigt förberedda på att historierna skulle vara så drabbande. Samtidigt blev de förvånade över att livet i Syrien före kriget hade varit så likt deras eget. Man
spelade datorspel och gick i skolan precis som vanligt.
Hon märkte att eleverna mest hade personliga frågor. Ingen pratade om konflikten.
– Efter att vi hade läst Resan som började med ett slut fick de skriva ner vad de själva skulle tagit med sig om de flydde, säger Biljana Mackic. Det blev plattång, extern hårddisk och andra ”lyxsaker”. Nu fick de veta att man bara får plats med kläder, pass och viktiga papper...
Att mötas under organiserade former tror hon är nyttigt. Då kan man ställa frågor utan att det blir för personligt.
– Jag tänker att man är mindre sårbar i en intervju-situation, eftersom det finns en överenskommelse om vad man ska prata om. När det kommer en nyanländ elev till skolan så frågar man inte om flykten på rasten, för om det blir jobbigt kan det påverka ens vänskapsrelation.
– Jag tror att det här mötet skapade förståelse och kan leda till större medmänsklighet och tolerans. Dessutom fick vi ett underlag att arbeta vidare med, som eleverna tycker är intressant.
Text: Per Bengtsson