Tränaren med pedagogiken i centrum

Pia Sundhage är tränare och förbundskapten för damlandslaget i fotboll. Hon är också utbildad idrottslärare.

– Pedagogiken är avgörande för att jag som ledare ska nå fram till en så heterogen grupp som ett fotbollslag.

Kanske är det också den pedagogiska bakgrunden som gör att hon så gärna reflekterar över sitt ledarskap. Gör jag som jag säger? brukar hon fråga sig.

Något hon ofta säger är att ”vi ska göra varandra bra”. Det är essensen i hennes ledarskapsfilosofi, att bygga en gemenskap där alla förstärker varandras bästa sidor.

– Om jag är vänsterfotad ska mina medspelare passa mig på min vänstra fot eftersom de vet att då kommer jag att lyckas.

En vecka tidigare var det fotbollskväll i Sverige. På en sportpub i Örebro stod ett femtontal gräsgröna tv-skärmar på. Ett par av dem, i ett hörn, visade hur damlandslaget utklassade Nordirland i kvalet till VM 2015 medan alla andra apparater visade hur Örebro SK:s herrlag spelade mållöst i veckans match mot Falkenberg.

Pia Sundhage hoppade högt, highfivade och dansade en liten lycklig dans, men ingen av pubgästerna flyttade ens blicken från Allsvenskan till landskampen.

Damfotbollen verkar vara satt på undantag. Går det att dra några paralleller till skolan där?

– Så har jag aldrig tänkt, säger hon fundersamt. Men det är ju så att alla kan skolan, eftersom alla har gått i skolan, och väldigt många kan fotboll också. Den berör på samma sätt som skolan.

Fotboll är en lagsport, men samtidigt är fotbollsspelare ofta starka individualister. Fotboll på elitnivå är en miljö präglad av hård konkurrens, även mellan spelare i samma lag. Det är en spänning som också finns inom skolan – i en klass med viljestarka elever eller i ett kollegium av lärare som är vana att vara solospelare i klassrummet men som också måste fungera som arbetslag.

Hur hanterar man den spänningen som tränare?

– Alla kan inte betyda lika mycket, men alla är lika mycket värda. En spelare ska kunna sitta på bänken och känna sig nöjd med att ha bidragit när Lotta Schelin (landslagets stjärnforward) har gjort tre mål – att vara med där, att tillhöra gruppen.

Detta sätt att tänka har Pia Sundhage fått i sig hemifrån, från uppväxten med fem syskon i en arbetarfamilj i den lilla byn Marbäck i Västergötland.

– Min familj var genomsyrad av ordet solidaritet, säger hon.

Samtidigt fick hon vara mer av en individ än vad som var självklart på 60-talet när hon började sparka boll. Det fanns inget lag för flickfotboll, men eftersom hon ville spela fick hon göra det – under namnet Pelle i pojklaget.

Hon började spela i damlaget som elvaåring och där sade tränarna ständigt till spelarna att de skulle sticka ut och ta plats. Det behövdes då, men det är inget hon själv känner att hon måste betona i dag.

– Den unga generationen är bra på att sticka ut – och jag klarar fan inte av dem!

Hon häver ur sig ett självironiskt gapskratt men blir snabbt allvarlig igen.

– De vet vad de är bra på och vad de vill. Mitt jobb är att få dem att vända sig om och se på varandra och fråga sig: hur kan vi samarbeta? För det är fotboll, det är samarbete.

Men den motsatta sidan finns i dag också, den där tjejer fortfarande inte får ta plats och vara sig själva, det är även Pia Sundhage medveten om.

– Min lillsyrra som håller till på en ridskola berättar att normen för hur man får vara bara blir smalare och smalare. Så därför är det fortfarande viktigt att våga vara annorlunda.

Själv vågar hon, utan stora åthävor. Ett sätt för henne att vara annorlunda i fotbollsvärlden är musiken och sången – vid galor och andra tillfällen har det hänt att hon har sjungit, ofta klassisk rock, i stället för att hålla tal.

Pia Sundhage utstrålar lust, energi och passion.

– Jag är en glad skit, säger hon och västgötskan slår igenom, trots att hon bott i åratal på platser med tungomål som amerikansk engelska och stockholmska.

Kommer glädjen alltid naturligt?

– Ja, det går inte att spela sådant, säger hon först.

Fast vid närmare eftertanke inser hon att det faktiskt går att styra, genom kroppsspråket.

– Sträck på dig, det sade alltid min pappa. Och jag tänker ofta på att jag ska le. Här på den här arbetsplatsen till exempel, jag är inte här så ofta så det är lite viktigt.

Blir inte leendet påklistrat då?

– Det påklistrade är en form av träning. Kroppsspråket påverkar känslorna, det tror jag absolut. Finns det inte forskning på det?

Hon har fler vägar till glädjen. När hon coachade det amerikanska landslaget under OS i Kina 2008 vaknade hon ”skitnervös” den dagen USA skulle spela kvartsfinal mot Kanada.

– Jag mådde nästintill dåligt, säger hon som om detta vore något fruktansvärt.

Hon gick till gymmet och sprang ”som en idiot” och spelade musik ”så det dånade i huvudet”, och så fantiserade hon om att hon satt på en press-konferens efter matchen och sade bra saker om alla spelare. Och så blev det; USA vann förstås, både matchen och OS-finalen.

Hon kan också ta ut sin frustration på vänner, kollegor och sina tre systrar.

– Det blir en ventil som gör att det är få gånger jag kommer till laget med en känsla av att inte räcka till.

Glad och stundtals lika busig som en hundvalp, fast hon är över 50. Och samtidigt – ständigt respekterad. Hur gör hon för att vinna den där respekten?

Pia Sundhage svarar först det självklara, att hon har kunskapen om fotboll och kompetens i ledarskapet. Och så minns hon en av sina egna gymnasielärare, idrottsläraren Margareta Svedberg. Själv var Pia Sundhage förstås en av de duktigaste eleverna, men det fanns också de som knappt vågade ta emot ett slag i volleyboll.

– Och alla kände att ”hon tittar bara på mig”. Margareta Svedberg hade något med blicken som gjorde att hon kunde coacha utifrån olika nivåer. Det som gör att man hamnar rätt, det är att man är närvarande.

Mycket handlar också om att tro på varje spelares förmåga.

– Att förmedla att ”du kommer att kunna det här, men det krävs att du tar ansvar”. Man ska inte coacha det man ser, utan lite lite över, säger Pia Sundhage och måttar mellan tummen och pekfingret.

Hon skriver upp sina framtidsdrömmar. Efter allt som har blivit verklighet, vad står kvar på listan?

– Det får du inte veta, säger hon med ett skratt.

Fast hon berättar vad som stod tidigare: att få spela proffsfotboll, och det blev ju verklighet, och att få träna ett herrlag – men det har hon inte gjort.

– Nej, så det står där fortfarande, säger hon.

Fast, tillägger hon, den drömmen står inte lika högt på listan längre, nu när damfotbollen har utvecklats så att damfotbollstränare har blivit ett heltidsyrke för henne.

Och så berättar hon om en annan dröm.

– Jag jobbar ju med grupper där spelarna har lyckats. Därför har jag en dröm om att testa mitt ledarskap i en vanlig klubb med ungdomar från 15–16-årsåldern, både pojkar och flickor. Hur skulle det kännas att träna dem? Det har jag tänkt på faktiskt, säger hon och ler ett varmt inåtvänt leende.