Ju mer lärarna kontrolleras, desto sämre blir undervisningen. Om inte politiker och skolbyråkrater tar upp fingrarna ur syltburken kommer resultaten i skolan att fortsätta dala, skriver Cristina Robertson.
En orsak till skolans resultatmässiga kräftgång är den allt mer byråkratiska och detaljerade styrningen av svensk lärarkår – en styrning som i sig har inneburit en tilltagande administration och en mer stressfylld vardag för varje enskild lärare. Krav på att tillhandahålla diverse dokument i speciell form eller att leverera rätt uppgifter i rätt tid tycks ha blivit viktigare än lärares engagerade och känslomässiga kunskapsupplevelser tillsammans med sina elever. Effektiviserings- och styrningsambitioner på vissa nivåer har således skapat stress, merarbete och ineffektivitet på andra nivåer i organisationen. Det som verkar logiskt och rationellt i ett perspektiv kan uppfattas som, eller i realiteten vara, ologiskt och irrationellt – sett ur en annan synvinkel. Detta har lett till ett förytligat lärande för barn och elever inom skolans alla kunskapsområden.
Den här bilden bekräftas av Skolverkets omfattande studie om lärares arbetssituation. Våren 2012 lät verket ett riksrepresentativt urval av grundskollärare få notera hur de använder sin tid under ett dygn. Rapporten Lärares yrkesvardag baseras på cirka 3 600 sådana lärardagböcker och visar att grundskollärarna använder omkring 45 procent av sin totala tid till arbetsrelaterade aktiviteter tillsammans med sina elever.
I vintras genomförde jag en liknande utredning, fast betydligt mer blygsam i sin omfattning, i en av Sveriges större kommuner, Jönköping. Syftet var att fördjupa bilden och visa på komplexiteten i lärares arbetssituation. Till skillnad från Skolverkets studie undersökte jag även förskollärares, fritidspedagogers och gymnasielärares arbetsförhållanden. Resultaten publicerades i rapportenLåt lärare vara lärare och skola vara skolaoch bygger på ett antal lärares uppskattningar av hur de använder sin tid fördelat på olika uppgifter.
Ett gemensamt drag för alla lärar-kategorier i min studie är att de ser sitt pedagogiska arbete med barn och elever samt sin undervisning som ett värdefullt och viktigt arbete. Det är det nära mötet och det muntliga pedagogiska arbetet med eleverna som värderas högst.
Men under senare decennier har många kommuner försökt att effektivisera sin skolorganisation, vilket har medfört att lärare fått utökat ansvar för exempelvis måltider, lokalvård och diverse digitala funktioner. Detta har inneburit att förskollärare och fritidspedagoger tycker att de i allt mindre omfattning får tid för sin viktiga pedagogiska verksamhet med barn. Exempelvis anger förskollärarna i studien att förberedelser för måltider med barnen såsom frukost, lunch och mellanmål upptar mellan 200 och 400 timmar av deras årsarbetstid. Lika mycket tid går till den dagliga städningen av lokalerna. Grundskolans lärare och pedagoger utför också nya uppgifter relaterade till skollunch, lokalvård och sopsortering. Att sanera då barn fått näsblod, kräkts eller inte hunnit i tid till toaletten tillhör också vardagsbestyren – åtminstone om man har ansvar för barn i de tidigare skolåren. Lågstadielärarna menar att de ägnar sig åt städning och rengöring mellan 45 och 115 timmar per år. Ytterligare årsarbetstid, 24–32 timmar, används vid byte av undervisningslokaler.
Datoriseringen av skolan skapar extra arbete för alla lärarkategorier. Dels verkar systemen inte optimalt utformade för att underlätta lärares arbete, dels används inte systemen av elever och föräldrar i tänkt omfattning, vilket gör att lärare får hantera allsköns dokument både digitalt och manuellt. Systemen kräver ständiga inloggningar och många olika tangenttryckningar och upplevs allmänt sega att hantera, vilket innebär att stressnivån höjs och tiden snabbt rinner iväg. Efter mina beräkningar går minst 20 timmar av varje lärares årsarbetstid bort till sådant ”teknikstrul”.
Enligt min studie litar lärarna inte heller på systemens ofelbarhet som dokumentationsdatabas för olika typer av elevdata. Många lärare vittnar om att de därför utvecklat olika former av ”dubbel bokföring”, det vill säga att de förutom de officiella och påbjudna systemen även använder egenutvecklade system för att säkerställa att de själva alltid har tillgång till en elevdokumentation som de tycker är adekvat och tillförlitlig.
Flertalet berörda lärare uttryckte också djupt missnöje med det om-fattande IUP-arbetet med tillhörande digitala dokumentationskrav. Att mata in elevdata i olika former av kommunala elevhanteringssystem beräknar de tar cirka 20 minuter per elev, ämne och år. För exempelvis 15 000 elever, som läser 16 ämnen, blir den tidsmässiga kostnaden för detta lärararbete cirka 80 000 timmar per år, vilket motsvarar ungefär 40 lärartjänster. Lärarna menar också att effekterna av detta, ofta mycket tidsödande, arbete är små och att föräldrar sällan verkar ta sig tid att läsa allt som står om deras barn. Lärare vid några skolor berättar att vårdnadshavare inom deras upptagningsområden dessutom tycks ha små möjligheter att logga in i systemen och att förstå orden eller innebörden i dokumenten.
Ogillande framkom även när det gäller åtgärdsprogrammen. Lärarna menar att de inte får det stöd de behöver, varken när det gäller hur åtgärdsprogrammen ska formuleras för att accepteras av centrala myndigheter, eller hur de rent tidsmässigt ska få till dem i skrift. Dessutom anser flera lärare att det inte alltid är så enkelt att formulera lämpliga åtgärder till verkligt stöd för barnet/eleven, eftersom det sällan finns några extra resurser att tillgå – ”man får liksom slå knut på sig själv” som någon lärare uttryckte det. Detta är troligen en central anledning till den myckna stress som iakttagits – ofta hos de mest ambitiösa och hängivna lärarna.
Bilden i min studie bekräftas såväl av Skolverkets kartläggning av lärares tidsanvändning som av myndighetens senaste attitydundersökning. I den uppger över hälften av lärarna att de oftast eller alltid känner sig stressade i skolan – en ökning jämfört med tidigare. Det är främst administrativt arbete och dokumentation av elevernas kunskapsutveckling som skapar stress. För lite tid att planera undervisningen och det faktum att många elever behöver extra hjälp och stöd framkallar också stress. Ett annat vanligt stressmoment är teknik som inte fungerar.
Claes Nilholm skriver iBarn och elever i svårigheteratt en ökad styrning av skolan rent konkret innebär att lärares tid får ägnas åt många uppgifter som ligger mer eller mindre vid sidan om undervisningen. Hans Albin Larsson pekar på den problematik som uppstår när beslutsfattare förälskar sig i ett visst medel. I förhållande till det ursprungliga målet – att upprätthålla kvaliteten i verksamheten – blir då konsekvenserna kontraproduktiva. Det var det som inträffade när skolans mål- och resultatstyrning i praktiken omvandlades till att i sig bli själva målet för verksamheten, skriver han i boken Vad staten vill. Mål och ambitioner i svensk politik. Ekonomen Anders Ivarsson Westerberg menar att det är denna målförskjutning som är den allvarligaste konsekvensen av en tilltagande administrativ arbetsbörda – det vill säga när det blir de administrativa systemen i sig som definierar vad läraren ska göra.
Pedagogikforskarna Andy Hargreaves och Michael Fullan hävdar att om barn och elever ska få god undervisning krävs det lärare som är hängivna, väl förberedda och som kontinuerligt förbättrar sin verksamhet. Lärare behöver också nätverka med varandra för att maximera sin yrkesutveckling och för att kunna fatta effektiva beslut utifrån samlad kompetens och erfarenhet. Även Helen Timperley menar i Realizing the Power of Professional Learning att lärare måste ges möjlighet att engagera sig i professionellt lärande tillsammans med varandra och utifrån sina elevers behov.
I min studie, liksom i Skolverkets, uttryckte lärarna behov av mer tid för planering och kompetensutveckling – både enskilt och tillsammans med andra. Trots lärarnas kvalificerade arbete och komplicerade ansvar tycks inte stipulerad tid för utbildningsinsatser användas fullt ut. Alltför ofta upplever de också att utbildningen inte berör dem i deras dagliga arbetssituation, eftersom den är utformad utifrån andra principer än deras elevers behov.
Att regeringen nu har lagt flera förslag för att minska lärares administration är gott och väl, men styrande på den kommunala arenan har också ett stort ansvar och en diger läxa att göra.
Om läroplanens mål ska kunna uppnås måste elevers och lärares möjligheter till inspirerande kunskapsmöten och fördjupande pedagogiska samtal ständigt ha högsta prioritet! Nationellt och lokalt bestämt lärararbete som stör eller motverkar skolans måluppfyllelse måste minimeras. Elever och yrkesverksamma måste alltid involveras i arbetet med att skapa en optimal situation för lärande. Det finns även en hel del spännande forskning om detta som kan ge god vägledning.
Status, förtroende och ansvarskänsla hör ihop! För att lärare fullt ut ska känna engagemang och kunna ta sitt professionella ansvar behöver de känna omgivningens stöd och tilltro. Avgörande för läraryrkets professionalisering och attraktionskraft är ett väl avvägt samspel mellan förtroende och kontroll. Att detaljreglera skolan är liktydigt med att avprofessionalisera en hel lärarkår. En alltmer begränsad yrkesautonomi medför med automatik att resultaten fortsätter att dala i svensk skola. Nu är det hög tid för politiker och skolbyråkrater att besinna sig och dra upp sina fingrar ur syltburken!