Tidsbrist, ekorrhjul, stress och utbrändhet. En liten manick med siffror eller visare har fått allt mer makt över våra liv. Men enligt Bodil Jönsson, som ägnat en stor del av sitt liv åt att tänka på tiden, är den trenden på väg att mattas av.
I samma sekund som ettagluttarna kliver in i klassrummet för första gången tar de också steget in i en tidsstyrd, schemalagd vardag där det premieras att vara effektiv och lösa uppgifter så snabbt som möjligt. Varje lektion har en exakt början och ett exakt slut, i de allra flesta fallen. Klockor styr också över vår biologiska rytm: när vi ska vakna, gå hem-ifrån, äta, ta rast och gå och lägga oss. Sådant som tidigare styrdes av våra behov och av yttre omständigheter, som mörker, ljus, värme och kyla.
Märkligt kan, man tycka, att människan har blivit slav under en pryl som vi själva konstruerat och som faktiskt inte helt går att lita på. Forskare har exempelvis kunnat konstatera att inte ens solen går helt »rätt« i förhållande till den absoluta tiden. Den »exakta« tiden som råder i dag är dessutom ett relativt nytt påfund. I början av 1800-talet delades tiden fortfarande in i en mängd olika tidszoner i Sverige. Tidsskillnaden mellan Stockholm och Göteborg var 24 minuter.
Så hur kunde det bli så här? En evig kamp mot minuter och ibland till och med sekunder …
Fysikern och författaren Bodil Jönsson har ägnat större delen av sitt liv åt att fundera över tiden och hur den påverkar oss och skrivit en rad böcker i ämnet. Det var exempelvis hon som myntade begreppet »ställtid« i boken Tio tankar om tid, som blev en försäljningssuccé och en tankeställare för många.
Hon menar att strävan efter effektivitet har vuxit fram i takt med att vi har skilt tiden från livet. Synen på tid har ändrats från rationell till absolut. I boken Guld beskriver hon klockan som världens mest använda handikapphjälpmedel. »Vi behöver den just eftersom vi själva är så dåliga på att mäta tid direkt med våra kroppar.«
– Min farmor och gemene man på hennes tid tänkte inte i termer av tid och lät inte tiden jaga sig. De hade hur mycket som helst att göra men inte i kamp mot klockan, säger hon.
Effektivitet handlar ofta om produktion av varor och tjänster. Men allt kan inte effektiviseras i förhållande till tiden, menar hon. Framför allt inte människonära tjänster som skola, vård och även hantverk.
– Tankar är också ofta sådana. Jag brukar säga TTT, Tankar Tar Tid.
Därför är skolans administrativa utformning, med schemaläggning bland annat, inte sällan förödande för barn och ungdomar, menar hon. För inlärning fungerar inte så, man får inte bli avbruten just när man börjat bli intresserad.
– Skolan premierar det snabba. Och de extroverta. Men de som behöver tid för att begrunda helheter och som, om de bara får vara i fred med det, kan prestera sådant som är lång värdefullare än det detaljstyrda, till synes effektiva, de lämnas i sticket.
Du nämner bland annat hantverk som en verksamhet som är svår att effektivisera. Är det ännu mer angeläget att se över lektionstiden i de estetiska ämnena?
– Det går inte att rycka loss den frågan ur sitt sammanhang. Barn som vänjer sig vid scheman tror att det är så det ska vara och blir lätt förvirrade om somligt avviker. Men visst är det ännu tydligare för de konstnärliga inslagen att tidsstyrningen kan motverka inlärningens syfte.
– Barn tänker överhuvudtaget inte i tidstermer om de inte tvingas in i dem, säger hon.
Själv började Bodil Jönsson att fundera över tiden redan som fyraåring. Hur det kom sig har hon också grubblat en del över, men hon tror att det kan ha varit mötet med en skogsarbetare, under en ensam skidtur i skogen, som blev starskottet för tidsspåret som följt henne genom livet. Han berättade för henne om trädens årsringar. Efter det trodde hon att även människor hade årsringar och att man, om man sågade av huvudsvålen på henne, skulle titta in på hennes egna fyra ringar.
– De yttre omständigheterna förändras hela tiden. Den så kallade tidsandan kan ändra sig rasande fort utan att vi märker det eftersom vi själva är mitt i den. Tidsandan då hon själv växte upp, på 40–50-talet, hade inget positivt att säga om nyfikna barn, tycker hon.
– Vi kallades förvetna ungar, stod inte högt i kurs och borde lära oss vara tysta. Helst skulle vi inte märkas överhuvudtaget. För min del var det helt okej. Jag tyckte om ensamheten och att gå och tänka på egen hand.
Bodil Jönsson menar att datorer, internet och mobiltelefoner har lett till långt större förändringar för skolan än vad några läroplansförändringar eller betygsuppgörelser någonsin har gjort, och delar in tiden före och efter google.
– Det är fantastiskt att snabbt kunna få svar på saker och ting, men en risk för att förmågan att tänka i flera led utarmas. Man vill ha allt nu genast, men det gör oss inte lyckligare eftersom det är tråkigt att inte känna längtan och förväntan, säger hon.
Bodil Jönssonönskar ett samhälle med mer människogemenskap, tillit och långsiktig hållbarhet i stället för snabba lösningar och nämner den amerikanska stiftelsen »The clock of the long now«, uppkallad efter en bok med samma namn, som har låtit bygga en klocka som ska gå i 10 000 år.
Samtidigt är det stora skillnader i hur tidsjagad människan upplever sig vara beroende på var och hur man lever, förklarar hon. Inte för att man har mer eller mindre att göra utan för att man har olika förhållande till tid, beroende på om man är bonde eller genuin stadsbo, till exempel. Men hennes uppfattning är att tidsjakten redan har passerat sin kulmen:
– Det kommer en mottrend. Jag tycker mig redan ana att det finns en längtan efter något annat. Efter mening, djup, helheter och sammanhang. I slutet av 90-talet var det »fint« att ha för mycket att göra. Så är det inte längre.
Text: Maria Nöjd