Att en lärares tid är knapp, det vet vi. Men vad beror det på? Uttryck tittar närmare på vad som gör att tiden inte räcker till.
Tick, tack. Vart tog tiden vägen? Fram till 1980 hade tredjeklassare 80 minuters musikundervisning i veckan. På 1960-talet kunde niorna ha två timmar och 40 minuter på en vecka, beroende på vilken linje de valt det sista året. Det är inte så enkelt att man rakt av kan göra en jämförelse med i dag, men visst kan både 1960- och 70-talet låta som vad det är – en svunnen tid. Musikläraren Malin Bengtsson som jobbar på Humlemadskolan i skånska Arlöv har i stället en 40-minuterslektion i veckan med sina tredjeklassare, en verklighet många nog har lättare att relatera till. Med tvåorna har hon bara 30-minuterslektioner.
– Det är stressigt. Ibland hinner eleverna knappt komma in i salen innan de ska ut igen, säger hon.
Det är förstås inte bara musiken som har fått det tajtare. Även bildämnets undervisningstid har minskat genom åren. Slöjdens timmar har både ökat och minskat sedan 1960-talet. 1994 bestämdes det garanterade timantal som styr undervisningen i dag och till skillnad från matematiken lär det knappast bli någon utökning för estetämnena. Samtidigt har det ju hänt en del med kursplanernas innehåll. Fram till 1980 hette exempelvis bildämnet rätt och slätt teckning, som nu bara är en del av bilden. Den allmänna känslan är att mer lärande i dag ska hinnas med på samma antal timmar eller till och med färre.
Skulle allt bli bra om estetlärare fick lite mer undervisningstid? Naturligtvis inte. Det finns ju en rad faktorer som påverkar en lärares tid. När Skolverket för ett par år sedan bad över tre tusen lärare i skilda ämnen skriva dagbok visade det sig att undervisningen upptar i genomsnitt 34 procent av tiden. Det går ju också tid åt planering, bedömning, frånvarorapportering … Musikläraren Malin Bengtsson, som bara har varit lärare i ett år, hade inte riktigt väntat sig att klockan skulle ticka iväg som den gör.
– Men nu känner man ju vad det innebär när man är mer inne i det, med bedömningar, betyg och den individuella utvecklingsplanen.
Gruppstorlekar har också stor betydelse. I dag är det inte ovanligt att en estetlärare likt Malin Bengtsson undervisar över 200 elever i veckan. Det lämnar inte mycket tid åt varje elev, än mindre åt dem som behöver särskilt stöd. Även i musik- och kulturskolan blir det svårt att hinna med alla elever och där har ökad gruppundervisning blivit ett sätt att minska köerna. När forskarna Monica Lindgren och Göran Folkestad för ett antal år sedan intervjuade musiklärare om deras syn på tid ansåg de flesta att det var just när regleringen om halvklassundervisning togs bort från musikämnet 1991 som det skedde en kraftig försämring. Det blev plötsligt mycket svårare att uppfylla kursplanens mål. Så när tidningen Uttryck lade ut en snabb fråga om tid på mikrobloggen Twitter var det inte konstigt att en bildlärare föreslog att lärarens tid borde räknas i antal undervisade elever i stället för i minuter.
Dagens system kan verka ologiskt. Skolor får friheten att lägga upp undervisningen hur de vill så länge eleverna når målen – men det måste göras inom en viss tidsram. Det motsägelsefulla i att ett mål- och resultatstyrt system regleras av tid uppmärksammades framför allt på 1990-talet. Utredningar tillsattes för att se om den nationella timplanen kunde avskaffas, så att alla huvudmän fick ge den tid de ville till de olika ämnena så länge målen uppfylldes. Vissa kommuner fick pröva att slopa timplanen. För de estetiska ämnena väcktes snabbt oron för att skolan skulle bli en så kallad »treämnesskola«, det vill säga prioritera matematik, svenska och engelska. Men så blev det inte. En av dem som utvärderade försöken var forskaren Ingrid Westlund, i dag pensionerad docent i pedagogik på Linköpings universitet. Hon kunde se att det var svårt att organisera estetämnena på andra sätt än det traditionella, eftersom de är beroende av speciella salar och tillgången till särskilda lärare.
– Det var inte så att de här ämnena blev lidande i det här projektet utan timplan, snarare nästan tvärtom, säger Ingrid Westlund.
I en annan rapport framgick det nämligen att många skolor utan timplan infört något som heter kulturtid utöver den vanliga estetundervisningen.
– Då verkade det som att de praktisk-estetiska ämnena alltså hade fått mer tid, säger Ingrid Westlund.
Trots att utvärderingar föreslog att den nationella timplanen skulle slopas för drygt tio år sedan har ingenting hänt. Försöket med skola utan timplan fick dock fortsätta i kommuner som haft det på försök. En av dem är skånska Bjuv. Slöjdläraren Håkan Abrahamsson som arbetar på Ekeby skola i Bjuv tycker inte att det är så stor skillnad jämfört med när han har arbetat i kommuner med timplan. Hans uppfattning stämmer överens med Ingrid Westlunds forskning.
– Det är så många parametrar att ta hänsyn till så man kommer väldigt nära hur systemet skulle se ut om man hade timplan. Antalet elever, storleken på grupper, tillgång till lektionssalar och lärare till exempel, säger Håkan Abrahamsson.
Frågan är hur man ska frigöra tid utifrån dagens förutsättningar. Vissa lärare arbetar med så kallad flippad undervisning. De lägger ut genomgångar på nätet så att eleverna kan förbereda sig till lektionerna och spara värdefull lektionstid. Att jobba ämnesövergripande kan också underlätta för att hinna med alla kursplanens mål. Känner man ändå att man inte hinner med allt som ska göras bör man prata med rektorn, råder Ulrica Dahlén som är undervisningsråd på Skolverket. Då är det viktigt att lyfta fram hur tidsbristen påverkar elevernas möjligheter att lära sig det de ska. Det är ju det skolan är till för.
– Om man dokumenterar vad man lägger sin tid på och diskuterar med sina kollegor hur man kan prioritera så bra som möjligt för att nå elevernas mål kan man använda det för diskussioner med skolledningen, säger Ulrica Dahlén.
Varför inte också citera vår egen utbildningsminister Gustav Fridolin när han talade på Skolforum i slutet av oktober:
– Tid är en grundförutsättning för ett bra arbete.
Text: Sebastian G Danielsson