De kan förklara problemet

Maria Asplund har alltid förmågorna och kunskapskraven i matte i fokus. Mycket av arbetet sker i grupper, bland annat med en matteblogg. Den är ett verktyg för att visa vad man kan.

Det är som om ett startskottbrunnit av på löparbanan. Åttorna kastar sig över dagens problem. Det är knäpptyst i klassrummet. All uppmärksamhet är riktad på uppgifterna med stenplattorna. Någon hämtar en miniräknare och fortsätter sedan att räkna, rita och fundera.

– Det här är min vardag! Hur härligt som helst. Men vi har jobbat mycket med varför man är i skolan. Jag är oerhört tydlig med målen, vilka förmågor som ska bedömas och hur de ska bedömas.

Ett arbetsområde närmar sig sitt slut. Lektionen började med att eleverna läste den respons Maria Asplund, matematiklärare i Erlaskolan Östra i Norrköping, gav dem efter den senaste problemlösningslektionen.

På vita tavlan står intentionen med dagens lektion: att kunna upptäcka och följa mönster och generella formler samt att kunna lösa problem. På en vägg sitter en plansch som påminner om olika sätt att göra det på: rita figur, göra en tabell, hitta mönster, rita ett diagram, tänka steg för steg, gissa och pröva samt hitta en formel.

I dag är det problemlösnings-och resonemangsförmågorna som är i fokus. Veckans andra lektion är inriktad på metod- och beräkningsförmåga samt begreppslig förmåga. Eleverna i den första gruppen ägnade sin lektion åt att spela in små filmklipp till mattebloggen som visar hur de förenklar uttryck med och utan parentes.

Bloggen är tidskrävande, men ger en bra avstämning i slutet av ett arbetsområde. Att förklara för andra kräver att du själv förstår.

– Är ni klara eller vill ni tänka längre, undrar Maria Asplund efter en dryg kvart.

– Neeej! Tänka längre! säger klassen.

Hon låter dem fortsätta det enskilda arbetet en stund och rundar sedan av lektionens första del. Nu är det dags för arbete i smågrupperna. På fönster och väggar sitter de kontrakt som eleverna gjort och som påminner dem om vad som är viktigt för samarbetet.

– Ska mitt arbetssätt fungera måste arbetet i grupperna fungera. Jag måste ge dem strategier för det.

Plötsligt fylls rummet av ett intensivt mummel. Eleverna jämför lösningar, argumenterar och diskuterar.

– Klassen är oerhört duktig på att hålla fokus. De tycker att det är kul och det har utvecklats en riktig lärandekultur.

Team 8 består av 53 elever uppdelade i två grupper som ändras vid terminsstarterna. De små grupperna skiftas en eller två gånger per termin. Klassen har två mattelektioner i veckan, cirka 70 respektive 120 minuter.

– Ska vi hinna alla viktiga delar, det vill säga att tydliggöra målen, tänka enskilt, ha diskussioner, följa upp, tillämpa och reflektera, behövs längre pass.

En grupp vinkar till sig sin lärare. Maria Asplund bollar tillbaka frågan. Hon håller sig medvetet i bakgrunden, svarar aldrig på om de gjort rätt eller fel, utan ger bara ny näring åt diskussionerna.

– Ju tystare jag är, desto större utveckling hos eleverna. Min arena kommer senare!

Eleverna är på väldigt olika nivåer i matematik. De är vana vid att jobba med gruppen som resurs, förklarar Maria Asplund.

– Tillsammans är de jättebra.

Det är viktigt att välja uppgifter så att alla kan delta, påpekar hon. De ska fungera både för dem som har lite svårare och utmana dem som har lätt för matte. Elever som har läs- och skrivsvårigheter får uppgiften dagen innan och kan använda talsyntes. Ingen ska missa matten för att den har lässvårigheter.

Lektionen är omkring två timmar och, när orken börja tryta, uppmanas alla att koppla på envisheten och uthålligheten. Efter en tio minuters ”walk and talk” är det dags för den gemensamma diskussionen.

– Jag vill att det först ska vara en uppförsbacke som till slut leder till en aha-upplevelse. Det skapar lust för matte!

Maria Asplund skissar upp fem stenplattor i växande storlek på vita tavlan. Några grupper redovisar hur de löst problemet och hur de tänkt. En del har sett mönster och provat sig fram, andra har gjort tabeller och några har kommit hela vägen till en formel.

Under den här delen av lektionen får eleverna reda på om deras tankesätt och svar fungerade. Det blir tydligt vad som är rätt eller fel och missuppfattningar reds ut.

Ett långt mattepass avslutas med en utvärdering av det egna arbetet som blir grunden för planeringen av nästa lektion.

– Jag blir varm i mattelärarhjärtat när jag ser er arbeta!

Den nya läroplanen innebar inte någon större förändring för Maria Asplund.

– För mig som alltid arbetat med mål att sträva mot kom den nya läroplanen som en skänk från ovan. När det centrala innehållet blev just innehåll kom förmågorna i fokus.

Hon börjar sin planering av arbetsområdena med förmågorna och kunskapskraven. Sedan tittar hon på det centrala innehållet och ser vad som passar. Kursplanen och kommentarmaterialet är grunden. Arbetet med förmågorna skapar en helhet.

– I läroböcker blir vissa saker som inte är så stora i kursplanen väldigt stora och andra väldigt små, eleverna ser inte kopplingen mellan olika områden.

Det som är svårt är att tolka skillnaderna i nivåerna i kunskapskraven och kommunicera dem till eleverna. Maria Asplund och hennes kollegor har arbetat tillsammans med flera skolor. De tar också hjälp av bedömnings­anvisningarna till nationella proven.

Klasserna arbetar alltid med alla förmågor, men Maria Asplund belyser olika förmågor i olika arbetsområden. Det gör det tydligt vilka som ska bedömas.

Ofta får hennes elever själva skriva hur de vill bli bedömda och hon försöker göra som de flesta vill.

– När det handlade om problemlösningsförmågan var det tydligt att de ville bli bedömda under pågående arbete på en vanlig problemlösningslektion.

Det är viktigt att eleverna vet vad förmågorna innebär och att prata om hur de kan utvecklas. Att förstå vad till exempel begreppslig förmåga är betyder inte bara att förstå vad ett begrepp är, utan även vad det inte är och att kunna jämföra likheter och skillnader mellan begrepp.

– Ofta får elever veta att de ska lära sig något, men vi pratar sällan om hur de till exempel ska utveckla en bra resonemangsförmåga och vad som krävs för att nå olika nivåer.

Erlaskolan Öster är en en-till-en-skola. Något som underlättar arbetet, tycker Maria Asplund.

Terminsplaneringen och matriserna, som bland annat innehåller tydliga exempel på de olika nivåerna kopplat till aktuellt arbetsområde, är ryggraden i hennes arbete.

– Lärare säger ofta att matriser är jobbiga, men för mig är de avgörande för att få eleverna med mig och bedöma deras kunskaper rättvist.