"Titta, här blev det grönt!"

Selma Bäckström drar fram en stol till hyllan för att komma åt glasburken med penslar på hyllan. Hon delar ut en pensel var till kompisarna som ska vara med och måla: Jonathan Berger, Ofelia Brants och Charlie Karlsson. Samtidigt ställer förskolläraren Lena Grandin Eriksson ner färgerna på rullpallen framför det stora papperet som sitter uppsatt på väggen. Hon hinner knappt få av locken på burkarna innan barnen sätter igång att doppa penslar, blanda och måla.

I dag ska de få måla med flytande täckfärg och prova att använda en målarkniv, ett nytt redskap för det här gänget. Förklädena är på och det är tur, för det viftas friskt med penslar och målarknivar i klungan, som står tätt samlad runt färgburkarna.

Barnen här på avdelningen Polaris är 3 och 4 år och vana att dela på målarduken.

­– Vi är noga med att saker inte ska vara ”mina” utan att man kan samsas. Och att resultatet inte är det viktiga. Syftet är att barnen ska få pröva sig fram mellan olika material och tekniker för att kanske hitta sin egen uttrycksform, säger Lena Grandin Eriksson.

Här har man, som i många andra förskolor, hämtat inspiration från Reggio Emilia-filosofins tankar om att ett barn har hundra språk och lägger stor vikt vid estetiska uttrycksformer.

Selma Bäckström gör ett streck i gult och sedan ett i blått, som korsar det gula.

– Titta vad som hände. Här blev det grönt, säger Lena Grandin Eriksson och pekar på färgbrytningen. Hur får man grönt?

Selma Bäckström visar hur hon blandar.

– Ahh, det är så det går till när man får fram en ny färg, säger Lena Grandin Eriksson.

De fortsätter att experimentera med att blanda färger: röd och gul blir orange, vit och blå blir ljusblå.

– Jonathan, ser du att det blandar sig så att det blir nya färger? säger hon.

Charlie Karlsson har målat klart och vill gå i väg och leka.

Lena Grandin Eriksson delar ut målarknivar till dem som vill prova. Alla vill. Att måla med kniven är annorlunda jämfört med penslarna, förklarar hon. Man ska inte ta för mycket färg för då rinner den bara. Och man kan använda färgen som redan finns på duken för att dra fram nya mönster och skrapa fram färgen som finns underst.

­ – Prova att måla i stället för att slå. Annars stänker färgen på dig, säger hon till Ofelia Brants.

När alla har målat klart får färgerna stå kvar en stund ifall något annat barn skulle få lust att testa.

Vid bordet intill sitter Marcus Eliasson och Leo Pettersson och ritar med tjocka kritor.

– Kommer ni ihåg vad kritorna heter? Oljepastellkritor, påminner Lena Grandin Eriksson.

Det är en färg som har en annan kvalitet och är mer fyllig och kraftfull än vaxkritorna som barnen brukar använda. Den är ganska svår att få bort om den kommer på kläderna och därför behöver det vara någon vuxen med som kan ge ledning i var och hur de får använda den. Annars är grundprincipen att materialet ska finnas tillgängligt i barnhöjd så att det kan användas när lusten faller på.

Ofelia Brants, Selma Bäckström och Jonathan Berger vill också rita med oljepasteller. Selma Bäckström ritar med två kritor samtidigt, en i varje hand. Det vill de andra också testa.

Leo Pettersson ritar en Volvobil. Ofelia Brants gör cirklar i olika färger. Selma Bäckström visar Jonathan Berger hur man gör en gubbe. Marcus Eliasson ritar en brandbåt som släcker bränder. Han börjar hacka med kritorna mot det stora papperet som täcker hela bordet, och då blir det prickar. Snart dunkar alla runt bordet med sina kritor.

– Jag målar bajs. Mycket bajs, säger Jonathan Berger.

– Det är helt nytt för i dag, att de använde namnen på alla färgerna, som lila, brunt och ljusblått, säger Lena Grandin Eriksson, medan hon plockar undan på bordet. Tidigare har de bara sagt namnen på grundfärgerna.

Att använda de riktiga begreppen är en del av det estetiska lärandet här. Som på de olika färgtyperna: vattenfärg, akvarell, oljepastell, pulverfärg, vaxkritor och kol. Och om skillnaden på att arbeta med våta färger jämfört med torra kritor och pennor.

Barnen hänger tillbaka förklädena och tvättar händerna medan Lena Grandin Eriksson går in det lilla rummet som fungerar som ateljé. Hon tvättar av muggar, spatlar och penslar under kranen. Här inne är det är fritt fram för barnen att använda materialet som står framme: ull, vattenfärger, vaxkritor och pennor. Men eftersom rummet ligger lite avsides går knappt någon hit på egen hand. Därför ska förskolan i stället satsa på att utveckla den delen av köket som används för skapande och som ligger i lokalernas mitt. Där är det livligare, ljusare och mer öppet.

– Än så länge leder jag det mesta av den skapande verksamheten men målet är att det inte ska vara så. Ju äldre barnen blir desto mindre ledning behöver de.

Ambitionen på Stella är att det ska vara flexibelt med skapandet. Vill någon måla klockan sju på morgonen så ska det vara möjligt att fånga tillfället när lusten faller på, säger Lena Grandin Eriksson.

Stina Braxell är förskollärare, ateljerista och arbetar med att vidareutveckla bildarbetet i förskolorna i stadsdelen Kärra-Rödbo, där Stella ingår. Hon fungerar som en mentor för pedagogerna i det skapande arbetet. För henne har just bild blivit ”det första språket” men alla former av skapande, så som dans, drama och musik, är lika värdefulla, säger hon. Att erbjuda en rikedom av material tidigt i åldrarna är viktigt, precis som att utmana barnen och inte bedöma det som de gör. Därför ordnar hon workshops för pedagogerna då de får pröva nya typer av material och får tips på hur man kan använda dem.

– När barnen skapar kommunicerar de, utvecklar och berikar sitt språk. Det gör det lättare för dem att förstå hur saker och ting förhåller sig om de till exempel både får prata om fåglar, skapa fåglar i lera och teckna.

Men för pedagogerna handlar det inte bara om att följa det som barnen gör. Ibland måste de ligga steget före så att de kan utmana och lära ut tekniken.

– Ser man till exempel att ett barn försöker sätta ihop klossar av trä är det dags att presentera lim.

Stina Braxell säger att hennes egen syn på skapandet har gått från ett ”produkttänk” till ett ”processtänk”.

– Hela skoltiden handlade det om att producera saker som tilltalar andra och att värdera dem. Personligen har jag inte blivit hämmad av det men många som jag har stött på i förskolan kan säga dag och datum då de slutade måla.

När barnen på Stella frågar Lena Grandin Eriksson om hon gillar deras teckningar brukar hon använda ord som att hon ”tycker om” teckningen eller kanske att ”den är härlig”. Aldrig ”fin” eftersom hon inte vill att barnen ska hindras av att hon har makt över det som de skapar.

– Jag bedömer aldrig det som de skapar. Vem har rätt att avgöra hur en fågel eller en bil ska se ut? Och måste allt föreställa något? Det tycker inte jag.

Tidigare arbetade det en förskollärare här som brann för dans och musik. När den förskolläraren slutade blev det mer fokus på bild och form i stället, och så måste det få vara, tycker Lena Grandin Eriksson.

– Huvudsaken är att barnen får möjlighet att möta många typer av material och pröva olika uttrycksformer. I dag är det det verbala uttrycket som dominerar, att kunna tala för sig. Men de som inte har lätt för att prata ska kunna ha bilden, dansen eller något annat som sitt språk.