Deras hem spolades bort av tsunamin. Men trots att många barn i japanska Onagawa fortfarande bor i tillfälliga bostäder har katastrofen också fört gott med sig. I den nya kvällsskolan läser eleverna inte bara läxor, de växer även som människor.
Klockan är sex på kvällen och det är dags för de femton högstadieeleverna att bänka sig för lite extra matteundervisning. Ljudnivån här i Kataribas kollaborativa kvällsskola i Onagawa är hög och man märker inte ett spår av den japanska bugande artigheten.
– Tjaba, hur är läget? ropar några pojkar och skrattar sinsemellan i sina informella blå skoluniformer som mest liknar träningsoveraller.
– Jag tycker det är galet roligt att komma hit, berättar trettonårige Junia Katumata, som har fräknar och smittande energi.
På ytan ser Kataribas kvällsskola ut som vilken skola som helst, en vit fyra-våningsbyggnad med anslagsprydda korridorer, läskedrycksapparat och sedvanligt hög ljudnivå. Men utanför fönstren står rader av temporära hem, vitmålade plåtrektanglar à 30 kvadratmeter, och läraren Tetsuya Yamauchi förklarar att ingenting är som vanligt här.
– I en av grundskolorna fick åttio procent av eleverna sina hem bortspolade och minst hälften av barnen förlorade åtminstone en förälder, berättar han.
Onagawa var en av de hårdast drabbade kuststäderna när östra Japan skakades av en kraftig jordbävning den 11 mars 2011. Hela centrum nere vid vattnet krossades av den efterföljande tsunamin och 566 personer dog. I dag finns det fortfarande 1 300 temporära hem i staden, vars befolkning numera ligger på omkring 5 000 invånare. Det är en dryg halvering jämfört med före olyckan.
När Kumi Imamura, grundare av den nationella utbildningsorganisationen Katariba, kom på besök efter katastrofen så träffade hon en pojke som hängde på den asfalterade plätten framför de temporära husen och försökte läsa läxorna. Det var svårt att få någon studiero på de 30 kvadratmetrarna som han delade med sin farmor. Mötet gav Kumi Imamura idén att göra något för att underlätta barnens studier och fyra månader efter tsunamin, i juli 2011, öppnade kvällsskolan.
Kvällsskolor, eller juku som de kallas här, är ett vanligt inslag i det japanska utbildningsväsendet. De förbereder bland annat studenter på det krävande antagningsprovet till universiteten. I Onagawa spolades tio av elva kvällsskolor bort. Så Kumi Imamura beslöt sig för att starta en ny juku, i samarbete med de lokala myndigheterna och japanska och internationella bidragsgivare. Den initiala tanken var att ge barnen ett ställe att studera på efter den vanliga skoldagens slut, men då barnen hade stora trauman att bearbeta kom jukun att betyda mer än så.

Till en början hade många elever låg studiemotivation. Men personalen gav stort utrymme åt att lyssna på och känna in eleverna när de kände sig ledsna eller behövde stöd. Det kunde vara så att samtal fick ersätta lektionerna när saker kom upp för barnen i grupp, eller att lärarna tog barn åt sidan för att prata efter skolans slut. Om något barn behövde extra mycket uppmärksamhet kunde det hända att personalen följde med dem på fritidsaktiviteter utanför skoltid.
– Det fanns många här som kunde stödja studenterna och muntra upp dem, inte bara lokalbor utan även volontärer från Tokyo. Så småningom började barnen känna sig tryggare och uttrycka sig friare, berättar Tetsuya Yamauchi som även han fick sitt hem bortspolat.
I Onagawas juku går nu 59 elever från grundskolan och 87 högstadieelever. På grundskolenivå l
äser barnen japanska och matematik, mellan klockan 16:20 och 17:15. Högstadieeleverna läser engelska, matte, NO-ämnen och samhällskunskap mellan klockan 18 och 21.
Kvällsskolan betalar regelrätt lön till en del lärare, men jobbar fortfarande även med volontärer. Efter katastrofen var viljan stor att hjälpa området och det kom många hjälparbetare.
– Plötsligt fick eleverna möjlighet att träffa nya typer av människor, nya yrkeskategorier, berättar Tetsuya Yamauchi.
Onagawa är annars en liten stad med fiske som huvudnäring. Den till och med luktar fisk. Före katastrofen var kontakten med yttervärlden begränsad.
– Nu har eleverna sett så många hjälparbetare att deras egna framtidsdrömmar har ändrats. En del vill bli läkare nu, och utveckla medicin för sina mormödrar. Över huvud taget har deras drömmar blivit klarare och fått en annan riktning, fortsätter Tetsuya Yamauchi.
Hälften av skolans engelsk- och matematiklärare kommer utifrån och ett par gånger per termin får jukun besök av gästföreläsare. De är unga yrkesutövare, allt ifrån designers till universitetsprofessorer, som berättar om sina arbeten och passioner. De pratar om vetenskap och om rymden. De öppnar nya horisonter.
– Eleverna har lärt sig att överleva och ta sig igenom de tuffa omständigheterna, säger Tetsuya Yamauchi.
Han förklarar att efter skolan-programmet inte längre handlar om att förbereda sig för ett prov.
– Det handlar om personlig utveckling. Vi försöker skapa ledare och innovatörer, fortsätter han.
Organisationen Katariba tränar egentligen grupper av universitetsstudenter i att hålla workshops i karriärutveckling för gymnasieelever. De äldre studenterna berättar om sina egna erfarenheter av att överbrygga svårigheter, realisera drömmar eller att göra karriärval.
Efter tsunamikatastrofen startade Katariba två kvällsskolor i de hårdast drabbade områdena, den i Onagawa och ytterligare en i Osuchi. De kallas kollaborativa då de opererar i samverkan med kommunfullmäktige, lokalbefolkning, lärare från stödundervisningsprogram som förlorade sina jobb på grund av katastrofen och volontärer från hela landet. Dessutom finansieras projekten av nationella och internationella donatorer.
Skolan tillhandahåller läroböcker, men sedan i fjol kostar undervisningen motsvarande 350 kronor i månaden, efter beslut från föräldrarna själva som ville bidra. Kataribas juku håller regelbundna möten med lokalborna kring utbildningen på skolan.
Jukun har även program där volontärer erbjuds jobberfarenhet. Dessutom har de inlett karriärcoachning liknande den som annars erbjuds på gymnasienivå till de 14-åriga eleverna.
Regnet hänger i luften när vi tackar för besöket och kör ned till vattnet, där ett enda hårt ansatt hus är allt som återstår av stadskärnan, bland jordhögar och grävskopor.
Vi slingrar runt kullen, förbi det temporära stadshuset och ännu högre upp till ett tillfälligt uppbyggt affärsområde av timrade envåningshus. Inte bara människors hem, utan även butiker försvann i vågorna. Men katastrofen har också fört människor närmare varandra. Just nu är skoleleverna i full fart med att arrangera en festival för affärsägarna, för att få fart på försäljningen.
– Tidigare flyttade många ifrån stan men nu vill allt fler stanna kvar och hjälpa till med uppbyggnaden, avslutar Tetsuya Yamauchi.