Det är absolut förbjudet att räcka upp handen på Caroline Broholms lektioner. Eftersom hon är gravt synskadad känner hon i ställetigen sina elever på deras röster.
Det är engelsklektion med eleverna i årskurs sju när vi besöker Caroline Broholm på Hillerstorpsskolan i Småland. Smidigt leder hon klassen genom ett glosförhör. Hon skriver upp hur orden stavas på tavlan och riktar sina frågor till elev efter elev. Vid första anblicken märks det inte att deras lärare är nästan helt blind.
– Jag har inte varit blind hela mitt liv och kan därför skriva, men jag använder inte tavlan lika mycket som andra lärare. Det är mer prat och diskussioner på mina lektioner.
För det mesta blir det rätt när hon skriver på tavlan, men ibland hamnar ett ord lite snett i förhållande till de andra och då påpekar eleverna det och hjälper henne hitta rätt.
– De får hjälpa mig med en del praktiska saker, men annars ska inte mina lektioner skilja sig från andra lärares. Jag säger alltid till mina elever i början av terminen att min synskada inte ska leda till att de får sämre undervisning eller sämre betyg.
Någon vit blindkäpp syns inte heller till i klassrummet. Den använder hon bara den första veckan under höstterminen för att de nya sjundeklassarna ska vänja sig vid att hon är synskadad.
Caroline Broholm föddes med den ärftliga ögonsjukdomen retinitis pigmentosa, men den upptäcktes först när hon var fyra år. Ögonläkaren berättade för hennes föräldrar att hennes syn gradvis skulle bli sämre och i värsta fall leda till total blindhet, men att ingen kunde säga hur lång tid det skulle ta.
– Min syn försämras så sakta att man knappt märker det. I dag kan jag bara ana konturer på ena ögat och skilja mellan ljus och mörker på det andra. För tio år sedan kunde jag fortfarande urskilja vilken frisyr en kvinna på tv:n hade. I dag ser jag bara färger flimra förbi.
Den värsta tiden var tonåren när hon ville vara som alla andra jämnåriga. Då var det svårt att acceptera att hon hade en synskada, att hon var annorlunda. Men samtidigt har det aldrig hindrat Caroline Broholm från att göra, eller åtminstone försöka göra, det hon vill.
– Jag har alltid haft total stöttning av min familj och mina vänner. Om du frågar mina vänner vem jag är så är jag säker på att det första de säger inte är att jag är synskadad.
Redan i årskurs nio när det var dags att välja gymnasieprogram var Caroline Broholm säker på vad hon ville jobba med.
– Min pappa är produktionsledare på en mekanisk verkstad och mamma är resursperson på gymnasiet, men för mig var det självklart att jag skulle bli lärare. Alltid när vi lekte skola när vi var små var det jag som fick vara fröken.
– Jag har alltid gillat att stå inför folk och berätta saker, som man gör inför elever, och jag har alltid trivts i skolmiljön. Jag har bara positiva erfarenheter från min egen tid som elev.
Efter gymnasiet fortsatte Caroline Broholm till Högskolan för lärande och kommunikation i Jönköping där hon utbildade sig till gymnasielärare i två ämnen. Hon läste dessutom en termin specialpedagogik med inriktning på elever med funktionsnedsättning och en termin livskunskap.
– Jag tog min lärarexamen i januari 2009 och två månader senare fick jag mitt första jobb, ett graviditetsvikariat på Hillerstorpsskolan. I mitt personliga brev skrev jag att jag var synskadad och kvinnan som då var rektor här berättade att hon själv hade haft synskadade elever.
Vikariatet har blivit en fast tjänst och Caroline Broholm arbetar 72 procent som lärare i svenska som andraspråk och engelska för elever på högstadiet. Hon är dessutom klassföreståndare för 21 elever som nu i höst börjat i årskurs åtta.
– Jag skulle inte orka arbeta heltid. Att inte kunna se kräver så stor koncentration på att höra och minnas att man är helt slut efter en dag. Ofta somnar jag i färdtjänstbilen som kör mig hem.
Vi återvänder till lektionen i engelska. Caroline Broholm känner igen alla sina elever på deras röster. I stället för att räcka upp handen säger eleverna sitt namn när de vill svara, men ibland behöver de inte ens göra det.
– Det är bara två av mina elevers röster som jag har svårt för att skilja åt. Det är två flickor och de brukar dessutom alltid sitta tillsammans.
Hennes hörsel ersätter synen så till vida att hon hela tiden ”pejlar av” klassrummet för att höra om något är på gång.
– Om jag till exempel står vid Lisa och hjälper henne gäller det att höra om någon annan i klassrummet blir orolig och börjar röra sig. Jag chansar ofta när jag säger till någon att sätta sig ner igen, men oftast blir det också rätt.
Samma sak är det med reglerna om att eleverna inte får ha på sig mössor eller ytterkläder under lektionerna eller använda sina mobiltelefoner till att ringa eller skicka sms.
– Men visst slinker det nog igenom ett och annat sms under mina lektioner och nog händer det att någon har mössa på sig.
Även om hörselnär viktig för Caroline Broholm tycker hon att minnet är ännu viktigare. Dels för att komma ihåg alla elevernas namn, dels för att hon, som hon säger, har ”all planering i huvudet”.
– Naturligtvis har jag det nerskrivet också, men jag förlitar mig i första hand på mitt minne.
Ett par timmar i veckan har Caroline Broholm en kollega som assisterar henne med saker som hon inte klarar själv. Det handlar bland annat om att kopiera papper och att rätta prov.
– Men det gäller bara om proven lämnas in handskrivna på papper. Om de lämnas via dator kan jag själv rätta dem eftersom min dator har talfunktion.
Men hon sticker inte under stol med att hon inte kan göra precis allt som en icke synskadad lärare kan.
– Om man stöter på problem får man antingen lösa dem eller så får man strunta i dem. Jag måste till exempel inte ha en flashig powerpoint-presentation på mina lektioner. Det kan elever
na få på andra lärares lektioner och jag har aldrig hört någon klaga på att jag inte har det.
Ibland kan det uppstå problem i nya situationer, som när alla elever i årskurs nio fick surfplattor.
– Då tyckte jag först att det var jobbigt. Hur skulle jag som inte kunde se klara en touchskärm? Men sedan var det en kille från leverantören som visade mig hur jag skulle använda den och nu är den ett utmärkt hjälpmedel för mig.