Två besök i veckan höjde resultaten

Det är tyst på Ferlinskolans rektorsexpedition. Oväntat tyst. Telefonen ringer bara en gång under flera timmar och ingen knackar på dörren fast den står inbjudande halvöppen.

– Innan vi började med vårt skolutvecklingsprogram för fem år sedan brukade det vara en lång kö av lärare och elever här som ville fråga om något. Nu finns inte samma behov, säger rektor Gun Palmqvist.

Orsaken är att hon är ute i klassrummen så mycket att de flesta frågor från lärare och elever redan är besvarade. Och eftersom föräldrarna är instruerade att ringa mentorerna i första hand får Gun Palmqvist bara något föräldrasamtal i veckan.

– Ibland får jag något mejl också, tillägger hon.

Lugnet är förvånande med tanke på att Gun Palmqvist är rektor för runt 300 elever och chef för cirka 40 anställda, varav 35 lärare. Enligt flera undersökningar har många svenska rektorer svårt att hinna vara ute i klassrummen. Men liksom alla andra rektorer i Filipstads kommun är Gun Palmqvist med på två lektioner i veckan.

– Redan vid terminsstarten sätter jag mig med kalendern och blockerar tid för lektionsbesöken.

I början av terminen brukar hon prioritera de nya sjuorna. Klassrumsbesöken har nämligen dubbla syften. De är inte bara ett sätt för henne att kunna ge sina lärare en kontinuerlig kompetensutveckling, de är också en möjlighet att lära känna skolans alla elever och på nära håll följa hur det går för dem.

I dag styr Gun Palmqvist stegen mot förstelärare Ann Ottosson Jamts engelsklektion med 9A. Vanligtvis kommer hon oanmäld. Det gör att hon ibland får vända i dörren för att eleverna ska skriva ett prov eller se på film. Men för det mesta går det bra, som i dag. Hon slår sig ner i en tom bänk och försöker smälta in.

– Det är ju inte jag som ska vara i fokus utan läraren, säger hon.

När det blir dags för eleverna att jobba självständigt eller i grupp brukar hon resa sig upp och gå runt i klassrummet. I dag ska eleverna diskutera dödstraffets för- och nackdelar i smågrupper. Då är det bra med en extra lärare närvarande som kan påminna dem om att hålla kvar diskussionen på engelska även när den hettar till.

Efter lektionen slår sig Gun Palmqvist och Ann Ottosson Jamt ner i ett intilliggande SO-materielrum för en stunds samtal. Båda tycker att det var ett problem att så många elever gick i väg för att hämta sina datorer under lektionen och enas om att det är något att ta upp med klassen. Rektorn undrar också om de tre eleverna som kom sent brukar göra det.

– Det händer, svarar Ann Ottosson Jamt, men inte så ofta.

Gun Palmqvist berömmer det nya sättet att slumpmässigt bestämma hur diskussionsgrupperna ska se ut – med hjälp av namnmärkta glasspinnar som eleverna får dra – och att det står tydligt på tavlan vad som ska hända under lektionen.

– Men jag saknade målet med dagens lektion. Det brukar också stå uppskrivet, påpekar rektorn.

– Ja, det borde ha varit där men någon hade suddat ut den rutan, konstaterar Ann Ottosson Jamt.

De diskuterar vad syftet med undervisningsområdet är – att öva argumentationsteknik både skriftligt och muntligt – och hur det kommer att examineras.

– Dels genom diskussionerna på lektionerna, dels genom att de får lämna in en skriftlig argumenterande text. Dessutom kommer vi göra ett hörförståelsetest, berättar Ann Ottosson Jamt.

– Bra, säger Gun Palmqvist och ställer några frågor till kring vilket inflytande elever har haft över upplägget.

Därefter avslutar de samtalet för denna gång. Efteråt är båda nöjda.

– Ann är en duktig lärare som har en plan för det hon gör. Det finns inte så många saker för mig att plocka upp. Jag kan vara ett bollplank och erbjuda en stund för reflektion, säger Gun Palmqvist.

– Jag tycker att det var ett givande samtal. Det är mycket man inte tänker på när man är mitt uppe i en lektion så det är bra att få chans att utvärdera, säger Ann Ottosson Jamt.

Några problem med att släppa in chefen i klassrummet har hon inte.

– Nej, tvärtom. Jag tycker att det är jättebra när Gun kommer. Vi lärare klagar ju alltid annars på att rektorn inte vet vad vi gör, säger hon.

På rektorsexpeditionens vägg sitter Gun Palmqvists egen lärarlegitimation uppsatt. Hon har mer än tjugofem års erfarenhet som lärare i matematik och NO innan hon halkade in på rektorsbanan via några år som biträdande rektor på deltid. Ända från början har hon strävat efter att vara ute i klassrummen så mycket som möjligt. Men det var när grundskolan och grundsärskolan i Filipstad 2009 fick en ny verksamhetschef som besöken blev så strukturerade och frekventa som nu.

Tage Nordkvist, med ett förflutet som så väl mellanstadielärare som rektor, skolchef och regionchef på Skolverket, har nämligen en käpphäst. Att det pedagogiska, eller didaktiska som han föredrar att kalla det, ledarskapet ska vara superdirekt.

– Det främsta skälet är att rektor är elevernas rättsgarant. Det är rektor som är ansvarig för att eleverna får den undervisning de har rätt till. Om rektorn då inte själv är ute i klassrummen får han eller hon gå på hörsägen och det köper jag inte. Rektor måste se med egna ögon hur undervisningen fungerar, säger han bestämt.

Han är officiellt pensionär men har fortfarande uppdrag för Filipstads kommun. Som verksamhetschef hade Tage Nordkvist kommunledningens uppdrag att höja elevernas skolresultat. Statistiken ger hans metod godkänt. Vårterminen 2009, som var ett riktigt bottenår, hade niorna på Ferlinskolan ett genomsnittligt meritvärde på 195,7. Vårterminen 2015 var samma siffra 221,7. Andelen nior som har uppnått kunskapskraven i alla ämnen har ökat från 68 procent till nästan 82 procent.

– Klassrumsbesöken, tillsammans med vår noggranna uppföljning av elevernas resultat, är orsaken till den ökade måluppfyllelsen, säger Gun Palmqvist och lyfter fram en matris med rutor i olika färger.

En sådan matris får varje lärare fylla i fyra gånger per läsår. Den visar hur varje elev ligger till i alla ämnen. Riskerar en elev att inte klara målen i ett ämne markeras den rutan med rött. E-nivå ger ett ”OK” och högre betyg en grönfärgad ruta. På så sätt kan Gun Palmqvist kontinuerligt följa hur det går för eleverna och sätta in stöd direkt när det behövs.

– Vi försöker arbeta med två ämnesbehöriga lärare i klassrummet på så många lektioner som möjligt. I början av terminen koncentreras det stödet till engelska, svenska och matematik men sedan flyttar jag det dit där det behövs bäst, säger hon.

Men trots att den skriftliga uppföljningen är en viktig del är det ändå klassrumsbesöken som både hon och Tage Nordkvist framhåller som avgörande för framgångarna.

– Rektor har kunskap om alla sina lärare och kan coacha dem utifrån deras kompetens. Det ökar avsevärt elevernas möjligheter att nå målen, säger Tage Nordkvist.

Enligt honom är tid för klassrumsbesök en prioritering som rektor måste göra. Som verksamhetschef agerade han portvakt och sa nej till massor av förslag från utomstående aktörer som ville komma in i skolorna. Dessutom skar han ner på antalet möten som rektorerna behövde vara med på. Både i kommunen och i skolan. En del gick han själv på, andra togs bort helt.

– Till exempel behöver inte rektor sitta med på alla elevvårdsmöten. Rektor ska fatta besluten men måste för den sakens skull inte göra alla utredningar själv, anser Tage Nordkvist.

Men att delegera mer till lärarna, som till exempel att uppmana föräldrarna att ringa mentorerna och inte rektor i första hand, går det med tanke på hur mycket lärarna har att göra?

– Ja, man får avlasta dem med annat. Som till exempel att förenkla inrapporteringen av omdömen och sprida ut bedömningsarbetet under läsåret, säger Gun Palmqvist.

Hon har ytterligare en anledning att prioritera klassrumsbesöken.

– De ger mig en positiv kick. Som rektor får man ofta sitta i ganska tunga möten med föräldrar och elever som har problem. Därför känns det positivt att ge sig ut i klassrummen och träffa alla elever. Då får man energi att ta tag i det svåra, säger hon.