Hon sprider dinosauriefeber

Barnboksförfattaren Sarah Sheppard är smittad. Av dinosauriebacillen. Och hon är inte ensam om att fascineras av djuren som levde på jorden i 165 miljoner år.

Hjärtat vakar över Sarah Sheppard och hennes kontor på Kungsholmen. Hjärtat är en hund, en Jack Russell. Sarah Sheppard är formgivaren och illustratören som nördade ner sig i dinosauriernas värld och som öppnade den för tusentals barn och vuxna.

”För länge, länge sedan på samma plats där du är nu, såg allting väldigt annorlunda ut. Det fanns inga hus, inga bilar, inga hundar och ingen glass. Det fanns inte ens några mammor, pappor eller små barn. Och det var en himla tur det! För det fanns nämligen massor av…”

Så börjar Det var en gång… Massor av dinosaurier, en bok full av dinosauriefakta, som att alla fåglar är små dinosaurier som fått fjädrar och lärt sig flyga. I sin nya bok om hajar berättar hon att hajarna har simmat runt i haven i 400 miljoner år, med andra ord dök (höhö) de upp 170 miljoner år före dinosaurierna.

Just nu håller hon på med nästa bok som precis som hajboken är en fortsättning på eller inzoomning, som hon säger det, i den kartbok hon gjorde för några år sedan. Om upp­täckare och äventyrare som rest runt jorden.

Sarah Sheppard och en kompis skulle läsa någon kurs på universitetet tillsammans, de var sent ute och det blev en fempoängare om dinosaurier. De tjatade sig in och plötsligt öppnade sig dinosaurievärlden och Sarah Sheppard ”pluggade som en dåre”, men kompisen hoppade av.

Hon hade ett halvt ynka fel på tentan och skrev låååånga svar på varje fråga och när kursen var slut kände hon att hon inte ville släppa dinosaurierna. Hon arbetade redan som illustratör och formgivare och började läsa en massa barnböcker och kände att de om dinosaurier var helt ologiska och snöade in på ”jättetråkiga saker”. Sarah Sheppard saknade överblicken, en slags genväg till att förstå. Hon insåg att det exempelvis gick att dela in dinosaurierna i sju grupper, grupper som hon sedan döpte om från de vetenskapliga, befintliga termerna, till mer hanter­bara namn, som köttgänget, tuppkams­gänget och tjockskallegänget. Då fanns det något att berätta ”för alla andra fans”.

– Fansen gick i förskolan, så då blev det en barnbok. Jag gjorde en bok som jag hade velat ha och jag hade en massa information att dela med mig av. Sen gjorde jag det på mitt sätt. Det var samma med bilderna, jag kände att det inte fanns någon annan som skulle kunna rita det där.

När Sarah Sheppard förstod att ingen vet vad dinosaurierna hade för färger, då blev det extra roligt. Om alla hade varit grå hade det inte varit lika lockande, men så länge man inte vet precis hur det var, då finns det inget facit eller gränser. Just det, att ingen vet allt, är en del av det som gör dinosaur­ierna så spännande, menar hon. Fantasin kan fortfarande få spelrum.

– Det var ju världens superdjur, vissa var jättestora och väldigt farliga. Deras tänder och klor, allt var extremt och de hade sköldar, ryggplattor och pansar, ja en massa knäppa egenskaper eller attribut. Djur med extra allt. Sen är det väl också att de faktiskt fanns på riktigt. Det är inte Spindelmannen och drakar, det här är på riktigt. För mig är det även lite svindlande att tänka att de levde här på jorden, de drack samma vatten som vi dricker. Några var snälla och blev jagade av de farliga och så kom en meteorit och så dog alla ut. Det är en overkligt bra historia.

Att namnen på dinosaurierna är som poesi ger det en extra krydda. Diplodocus. Protoceratops. Pentaceratops. Iguanodon. Sarah Sheppard konstaterar att många barn nästan samlar på dinosaurienamn, på att kunna alla utantill. Lika gärna som att försöka få alla Pokemonkort.

– Barn är dessutom mycket bättre än sina föräldrar på att memorera, det ökar den inte alls oviktiga känslan av att vara bra på något.

Nyfikenhet och vetgirighet driver Sarah Sheppard vidare och ju mer hon kan desto roligare blir det. Jättetjocka böcker, svåra sådana, med otroliga mängder information, plöjs och till slut händer något magiskt, plötsligt klarnar allt och då kan hon börja sortera ut det viktigaste.

– Eftersom inte jag heller kan så mycket från början har jag kvar känslan av vad man egentligen vill veta. Superexperterna har ofta glömt bort vad det är man undrar. Det kan vara väldigt ”basic” saker, vad är en haj? Är det en fisk eller en val? Där måste man börja, de flesta har ingen aning. Jag är ungefär som en femåring själv, mina intressen är samma som deras. Det gäller att hitta det som är roligt och sticker ut lite grann. Publiken är kräsen och det funkar inte att vara för långrandig. Då har de somnat.

När hon gjorde en bok om harar hittade hon ett stycke i en torr avhandling och förstod att harar bajsar två gånger. Först bajsar de ut en grön slemklump som de sen äter upp. Direkt, när den är varm. Sen bajsar de ut de här små kulorna som vi alla känner igen.

– Att hitta en sån grej är fantastiskt roligt. Då är man hemma. Jag hade ingen aning om det där och jag har inte träffat någon annan som visste det heller. Men sen är det väldigt roligt att bjuda på torr fakta också, men det går alltid att skoja till det med någon pratbubbla eller något.

Som den stora läsarfavoriten i Massor av dinosaurier där Sarah Sheppard visar hur stor en Sauroposeidon var genom att låta den titta in i ett fönster på översta våningen i ett höghus. Hon gör det förståeligt och sätter in den i ett nutida sammanhang och smäller dit ett: ”När börjar Bolibompa?”.

Då och då träffar hon läsarna, bland annat i förskoleklasser och bibliotek och då har hon alltid med sig sin fossilsamling med dinousariefossil och numera också en megalodontand (en tand från en urtida jätte­haj) som hon köpt på nätet. Vuxna är sällan intresserade av hennes samlingar, men barn­en delar hennes fascination. Det dyker alltid upp några riktiga fantaster, såna som när hon läser högt, kan allt och vet när hon hoppar över en sida eller en pratbubbla. De frågvisa barnen vill också gärna berätta om det de kan.

I alla böcker hon gör smyger hon in natur­vetenskap och historia, det kan handla om kontinentalplattor eller evolutionen, men särskilt tydlig är inte hennes plan när hon börjar arbeta med en bok. Hon vet några saker hon vill ha med, men resten bara sker. Det är som ett pussel som läggs.

På Kungsholmen kryper Hjärtat, lyckligt ovetande om både dinosaurier och hajar, upp i Sarah Sheppards knä.

– Som liten trodde jag nog att dinosaurierna var en misslyckad djurgrupp som dog ut. Men om man tittar på en tidslinje ser man att tiden med människan är tjock som ett hårstrå. Vi har funnits i typ 200000 år. Dinosaurierna levde i 165 miljoner år. Hade den här meteoriten inte kommit och dinosaurierna inte hade dött ut, då hade inte vi heller funnits eftersom däggdjuren inte hade kunnat utvecklas. Alla djur på land som var större än en labrador dog ut, brukar man säga.