Även elever som valt att ägna fritiden åt att spela teater behöver utmanas och uppmuntras för att fortsätta vilja och våga. Inflytande, gemenskap och tillit är framgångsreceptet för motiverade elever på kulturskolan i Sundsvall.
I rummet, vars väggar är täckta av svarta draperier, är taklamporna släckta. Strålkastarljuset är centrerat på personen som sitter ensam mitt på den provisoriska scenen. I periferin rör sig de andra. De vars röster eskalerar allt eftersom tiden går. Den ensamma personen, upplyst där i händelseförloppets mitt, rör inte en min trots allt som sker i dess omedelbara närhet. Hon stirrar bara med sin tomma blick rakt ut i rummet där skuggor dansar.
Ljuset tänds. Scenen är färdigspelad. En improvisation som kan lägga grunden till pjäsen som just nu arbetas fram under namnet – Välkomna in alla okunniga vuxna.
– Vad tror ni att det här betydde, frågar dramapedagogen Jennie Hübinette Jansson när applåderna klingat av.
– Personen har varit med om något fruktansvärt, märker inte av sin omgivning och blir inte heller sedd, föreslår någon i publiken och får medgivande nickar till svar från eleverna som står kvar på scenen.
Det märks att eleverna här på fördjupningslinjeni teater på kulturskolan i Sundsvall är vana vid tillvägagångssättet. De spinner med en självklarhet vidare på den scenskiss som halva gruppen precis spelat upp. Hela tiden lyssnar Jennie Hübinette Jansson och Rickard Edbom, som är teaterpedagog, in eleverna. De bekräftar att de hör men utmanar också elevernas åsikter och idéer. Frågar varför, ber dem utveckla – vad händer om man vrider skeendet ett varv till? På så vis förfinas den ursprungliga scenskissen till något som kan visas upp för publik när ridån dragits undan på dagen för premiär.
– Eleverna här är proffs. De vet precis hur de ska göra och de både tål och behöver utmanas för att utvecklas. Vårt ansvar är bara att styra dem med varsam hand för att garantera den konstnärliga kvaliteten på pjäsen som vi tar fram tillsammans, säger Rickard Edbom.
Det finns flera skäl till att de på detta vis arbetar fram egna manus. Dels är det svårt att hitta färdigskrivna pjäser som både har rätt antal roller och ett innehåll som lockar tonåringarna som ska gestalta det. Men det främsta skälet till att inkludera eleverna i hela processen – från idé till färdig produkt – är att inflytandet över innehållet gör dem engagerade och motiverade.
– Det är tonåringar vi har att göra med och de vill berätta det som de tycker är viktigt. Det blir väldigt mycket politik och samhällsfrågor och de brinner verkligen för det. Självklart vill vi dra nytta av det, säger Jennie Hübinette Jansson.
Det har varit idel stora frågor och tunga ämnen som stått i fokus hittills. Feminism och rasism, härskartekniker och normkritik – frågor som sällan tas upp i äldre dramer av klassiskt snitt.
– Här är det vi som äger pjäsen. Det är våra idéer, våra tankar om samhället, det vi vill säga helt enkelt som står i fokus – det är jätteviktigt att bli tagen på allvar och få det utrymmet, säger Edvin Bergklint som tagit en kort paus från den idésprutande fas som de är mitt inne i.
Och tankarna flödar minst sagt fritt. Eleverna tar snabbt vid där en annan slutat. Ändrar och ifrågasätter men ingen verkar ta illa upp av det. Att få elever att ta plats och improvisera är inte så lätt som det framstår här i dag. Det ligger flera års träning bakom. Genom lek, samarbetsövningar, improvisation och skådespelandet i sig växer en stark gemenskap fram i gruppen. Tilliten som numera är en självklarhet är också ett måste för att våga visa känslor, göra bort sig och så klart – för att ta bort den där sista osäkerheten som kan uppstå när man väl ska agera inför en publik.
– Teatern är en magisk värld – leken, fantasin och förvandlingen – men för att våga hitta sig själv i det nya jaget som uppstår när man axlar en roll måste man lita fruktansvärt mycket på varandra i gruppen. Många hittar en gemenskap här som de kanske aldrig känt i något annat sammanhang. Det skapar en känsla av att man skulle kunna göra vad som helst för varandra, säger Rickard Edbom.
Det var likadant för både honom och Jennie Hübinette Jansson när de själva tagit sina första stapplande steg in i den här världen. Det var som att hitta hem berättar de. Den känslan vill de förmedla till sina elever och det verkar de ha lyckats med.
– Lärarna utmanar oss att ta ut svängarna så att man tvingas lämna sin bekvämlighetszon. Jag känner mig dessutom hemma och avslappnad i gruppen, då blir det lättare att våga och helt okej att göra bort sig, säger Alva Erlingsson trots att hon varit kortare tid i teatergruppen än de flesta andra här.
På tal om gruppen. Det finns en seglivad myt som Rickard Edbom och Jennie Hübinette Jansson vill ta död på en gång för alla. Den om den egocentriska skådespelaren som helst vill stå allena i strålkastarljuset. Jennie Hübinette Jansson berättar en historia om en elev som utbrast: Hur kan någon säga att folk som håller på med teater är självcentrerade? Det är ju precis tvärt om! Det finns ingenstans där man måste samarbeta så mycket och är så beroende av varandra.
– Hon hade verkligen förstått. Det här ska vara en fristad från tävlan och konkurrens. Hela grejen med teater är att tillsammans berätta en historia som man tycker är viktig. När det är målet blir alla roller lika viktiga – även den som inte har en endaste replik. Med åren blir det en självklarhet för eleverna, säger Jennie Hübinette Jansson.
Att alla är lika betydelsefulla är inte samma sak som att alla har samma behov av stöd. Det gäller att kunna känna av stämningar i gruppen och lyfta fram dem som tar mindre plats så att alla oavsett förutsättningar känner att de duger. Därför är Rickard Edbom och Jennie Hübinette Jansson också noga med att ge konstruktiv kritik, både i stundens hetta som nu men också genom enskilda utvecklingssamtal.
– Eleverna vet i regel själva vilka utmaningar de behöver för att utvecklas. Det är väldigt intressant att se. Det är jätteviktigt att ta sig tiden att diskutera en scen exempelvis. Vad som fungerade eller inte och varför – sedan kan vi som pedagoger ge förslag på hur vi skulle kunna utveckla scenen eller karaktären tillsammans. Då blir det automatiskt så att man pushar eleverna framåt och det är viktigt för att behålla lusten, säger Jennie Hübinette Jansson.
Trots att alla här har valt att ägna fritiden åt att spela teater så kan det ändå finnas tillfällen då eleverna behöver extra mycket stöd för att fortsätta våga. Ett sådant tillfälle inträffade i samband med att deras förra pjäs, som handlade om härskartekniker, sattes upp på en högstadieskola i Sundsvall. Klassen de spelade för visade sig vara en publik som satte upp ett stort motstånd.
– Det var en fruktansvärt hård lärdom. Teatergruppen uppträder ju ofta för nära och kära – personer som berömmer dem oavsett hur det går. Plötsligt stod de på scen inför en grupp som inte alls ville ta till sig budskapet som de försökte förmedla, säger Rickard Edbom.
Klassen de spelade för betedde sig inte som en publik vanligtvis gör. Tonåringarna som de trodde ville se pjäsen pratade med varandra, kommenterade dem på scenen, vrålade, tjafsade, busvisslade och puttade till och med på skådespelarna. Det blev en chock för teatereleverna som var stolta över sin pjäs.
– Den pjäsen var så bra och hade väckt starka känslor tidigare. Människor som började gråta och berätta om egna erfarenheter från tonårstiden. Därför kände eleverna att de verkligen hade något viktigt att berätta. Annars hade vi aldrig kommit på tanken att släppa upp dem på en högstadieskola. Det blev en lärdom för oss också. Ska vi göra om något liknande måste vi förbereda alla inblandade på vad som ska ske och ha samtal om pjäsens innehåll efteråt, säger Rickard Edbom.
Det är ett halvår sedan nu och teatereleverna har pratat om erfarenheterna därifrån flera gånger med stöd av Jennie Hübinette Jansson och Rickard Edbom, alla har fått sätta ord på hur de upplevde situationen. Det har varit en process att ta sig igenom men ingen verkar längre vara helt främmande inför tanken på att göra något liknande igen. Teatereleven Ellentin Ekhem är i alla fall inte tveksam längre.
– De betedde sig otroligt illa. Jag trodde knappt att det var sant. Det var rätt jobbigt just då men det måste gå att spela även för en publik som inte älskar det man gör. Rent krasst är det väl de som behöver höra det man har att säga. Så jag blev inte avskräckt – jag kan göra det igen, säger hon och tar steget ut på scenen för tredje gången denna kväll.
Ellen Larsson