Bildläraren Pernilla Bergman Fridén vill så gärna möta varje elev för att kunna motivera på bästa sätt. Men tid och resurser saknas. Nu är hon på jakt efter nya motivationsknep.
Längst bak i klassrummet blänger en man med hatt och solglasögon. Allt med honom är lila. Konturerna, solglasögonen och hatten. Det är Walter White, en rollfigur som också är kemilärare, känd från tv-serien Breaking bad, som i målad version pryder väggen.
Pernilla Bergman Fridén skriver på tavlan i andra änden av rummet: »Lärandemål i dag: Presentera din bild. Reflektera kring din arbetsprocess. Utvärdera ditt arbete«.
Mobiltelefonerna läggs i en gul låda och bildläraren påminner om att eleverna inte ville ha redovisning i helklass, att det är därför de ska redovisa gruppvis.
Klass 7a på Viaskolan i Nynäshamn har gjort cd-omslag och ska nu berätta om hur de har tänkt när det kommer till musikval, koppling mellan musiken och omslaget, layout och komposition. Eleverna ska också plocka fram det de är mest nöjda med och något som var svårt och som de kunde ha gjort annorlunda. För de andra kring bordet gäller det att ge »two stars and a wish«, alltså två positiva saker och en önskan om utveckling när det gäller hens arbete.
– Det är så viktigt att de kan göra de här redovisningarna, att de funderar över hur man kan använda ord och att de får visa upp något de är stolta över, säger Pernilla Bergman Fridén.
Hon konstaterar att just det är saknat på Viaskolan med närmare 500 elever: möjligheter att kunna visa upp det som skapas. Väggarna i korridorerna är tomma, man får inte spika i väggarna och ska de prydas då måste lister fixas och det blir direkt en material- och en kostnadsfråga. Som bildlärare har hon inte någon särskilt anpassad bildsal och saknar keramikverkstad, fotolabb och alla ämnen delar två klassuppsättningar datorer, samma sak gäller de två klassuppsättningarna läsplattor.
Mindre undervisningsgrupper, mer tid att planera och en skola som hängde med bättre i den tekniska utvecklingen, det skulle göra stor skillnad, menar hon. Men Pernilla Bergman Fridén är också en tvivlare som funderar mycket på hur hon ska motivera sina elever. Hon är på ständig jakt efter knep, men tycker att det är svårt.
– De är individer och det är stora grupper. Man ska hitta något som ska passa alla, som ska engagera dem, ge dem inspiration. Det är mitt stora problem, att kunna möta varje elev och på det sättet motivera dem.
För sin egen skull behöver Pernilla Bergman Fridén hela tiden gå vidare, hitta på nytt. Uppgifterna hon ger eleverna får inte kännas som rutin för henne själv, då blir det inte roligt.
– Jag är likadan som eleverna. Även som bildlärare måste jag ha ombyte, nya vinklar, ingångar och nytt material. Men det är väldigt svårt att få tiden och pengarna som behövs för fortbildning och för att hämta inspiration. Det är också något som nedprioriteras, både av ledningen och av mig som lärare. För att det finns så många andra uppgifter som man ska genomföra.
Eleverna har sina föreställningar om vad bild är och vad ämnet handlar om, precis som de har sina tankar om vad lektionerna ska innehålla. Samtidigt har läraren sina ramar och sina krav på sig.
– Mycket handlar om disciplin i skolan i dag och det finns inte utrymme för att släppa på tyglarna så att eleverna kan leka och experimentera med tankar och idéer. Fokus är på att det ska vara lugnt och att arbetsro ska råda. Det ska kontrolleras, mätas och vägas och de styrs av betygen. Det gör dem rädda för att göra fel och gå utanför ramarna.
I grupperna börja eleverna prata om sina skivomslag. En berättar om sitt AC/DC-omslag med en gul och en röd hand. Händerna är knutna och pek- och lillfingrarna utfällda, hårdrockens hälsningsgest är komplett. En annan har gjort ett omslag till Meghan Trainors singel Lips are movin’ med en varm blå färg som ramar in två knallröda läppar och en väldigt vit tandrad. En grupp ap-plåderar ivrigt efter varje presentation. Runt om i klassrummet pratas det Frost och Justin Bieber och en kille fnissar när han ska leverera sin wish: »Nästa gång måste du ha en annan artist än Justin Bieber. Annars var det jättebra«.
– Det är en rolig uppgift, det är kul att bestämma själv. Att prata inför kompisarna kändes bra. De fattade vad jag menade. Men jag kunde inte ha gjort något bättre. Faktiskt. Kanske kunde W:et varit lite större, säger Lucas Lindberg som gjort omslaget till wrestlingstjärnan John Cenas The time is now.
– Man blir mer motiverad om man får göra som man själv vill, om man gör något som man själv hittar på. Måste man göra något som läraren tänkt ut blir det inte lika roligt. Vill man göra något blir det kanske ett bättre arbete också, tror Elsa Kellner.
Gång på gång återkommer Pernilla Bergman Fridén till gruppen, till vikten av att känna trygghet och det gruppbyggandet är inte det lättaste med ett upptagningsområde med skilda bakgrunder och skilda förutsättningar. Hon flikar in att det är så mycket eleverna ska förhålla sig till, läraren, uppgiften, ämnet, vad som hänt tidigare under dagen, vad som hänt hemma och sedan ska läraren i sin tur förhålla sig till eleven.
Pernilla Bergman Fridén tycker att feedback är mycket betydelsefullt och hon återkopplar till dagens lektion. Eleverna måste få veta vad de har gjort bra och vad de kan utveckla. Men att ge konstruktiv feedback tar tid.
– Om eleverna inte får feedback vill de inte arbeta. De måste få bekräftelse på vad de gör. De ska ha vägledning och handledning och få tid till att kommunicera med läraren.
2004 gick hon ut sin utbildning och hon tycker att undervisningen handlade alldeles för lite om planering och diskussion om vilka olika förmågor som behövs i bildämnet. Hon menar att det är viktigt att förmedla till utomstående, föräldrar och samhället i övrigt vad skolans uppdrag egentligen är.
– Bildämnet handlar om bildkommunikation, om att lära sig ett språk och veta hur man kommunicerar. Den föreställningen har tyvärr inte landat i samhället ännu och den förändringen skedde egentligen redan på 1960-talet på Konstfack. Men av föräldrar får man fortfarande höra att det ska handla om konst och måleri.
Ett sätt att motivera elever, som Pernilla Bergman Fridén ser som viktigt, är att ge sig ut i samhället, på studiebesök, museibesök och att plocka in folk utifrån.
– När det handlar om kultursfären är det svårt att få hit folk. Det är ju tid som tas från deras övriga arbete och är främst en kostnadsfråga. Ska kulturarbetare ställa upp gratis när skolorna inte har råd att betala ersättning för den tid de lägger ner? Några lärare som också jobbar som konstnärer, har även varit och besökt varandras klasser i kommunen. Sen finns det väldigt mycket bra på nätet, som UR.
Ett exempel på hur skolan och samhället kan mötas är de turistbroschyrer som åttondeklassare på Viaskolan har gjort. Turistbroschyrerna fungerade motiverande på exakt ett sånt sätt som Pernilla Bergman Fridén efterlyser. Då fick eleverna visa upp sina saker i samhället, men de fick också fungera i en roll med ett vuxet uppdrag och med ett ansvar.
– Då tänker de naturligtvis på ett annat sätt när de genomför arbetet och så får de uppskattning och bekräftelse.
När redovisningarna är klara och eleverna har konstaterat att det är utvecklande att utvärdera och presentera, får de en stund på sig för att fundera kring hur de ska kunna visa upp arbetet på skolan. Musiksalen nämns som ett ställe där det skulle passa, »för att få ihop två ämnen, de hör ju ihop«. Biblioteket och kafeterian kanske, »för då skulle man verkligen få tid att titta«.
På sin skola är Pernilla Bergman Fridén den enda bildläraren och det finns ingen med samma insikt i ämnets kursplan. Hon skulle vilja höra mer om hur bildlärare tacklar sina problem, vad de ställer för krav på ledningen, hur skulle hon kunna tänka och hur skulle hon kunna göra. Men det är tydligt att hon hämtar kraft, bygger upp ett allt större kontaktnät och samlar in idéer, tips och inspiration när hon använder sig av sociala medier där hon kommer närmare sina bildlärarkollegor. På så sätt kan hon också delge dem sina funderingar kring roliga och kreativa uppgifter.
Men i klassrummet är det betygsfrågorna som surrar mest ihärdigt, betygen är det många elever som fokuserar på. Pernilla Bergman Fridén konstaterar att »de inte greppar att det handlar om förmågor, det går dem förbi«. Ändå har det blivit lite bättre eftersom lärarna har pratat och tjatat mycket om kunskapskrav och förmågor, men så småningom landar de flesta samtal med eleverna i Landet Betyg. Bildläraren på Viaskolan hoppas på att det kommer att gå att få bort fokus på betygen, så småningom i alla fall.
– Kanske. Men det är också en kamp med det övriga samhället som efterfrågar betygen, säger Pernilla Bergman Fridén.
Bredvid tavlan, mitt emot den blängande Walter White, hänger en lapp som ropar ut ett budskap om vikten av att våga misslyckas: »If you are willing to do something that might not work, you’re closer to being an artist.«
Martin Röshammar